Han är nagel i ögat på etablissemanget, ett störande element som många inte tycks veta hur man ska hantera och beskriva. Den uppmuntran som ofta uttrycks om att vara sig själv, sin egen, tycks inte gälla Chang Frick.

Läs även: Frick till Boisen i SVT:s Mötet: Låt folk agera likadant mot journalister

Det är tragikomiskt att se etablissemangets tafatthet och illa dolda förakt för en man som enligt alla klassanalysmodeller borde omfamnas. Men har man ”fel” politisk uppfattning hjälper vare sig kön eller klass. Inte ens att tillhöra en etnisk minoritet. Sällan har det blivit så uppenbart som i Karin Petterssons häpnadsväckande text på Aftonbladet Kultur förra söndagen där hon hävdar att en sådan som han inte borde ges utrymme i public service. Indignerat och med förment omsorg om minoritetsgrupper hävdar hon på allvar att invandrare genom hans medverkan i det kommande humorprogrammet IFS – Invandrare för svenskar ”nu får tugga i sig att hatet mot dem normaliseras ytterligare”.

Chang Frick vet allt om vad utanförskap och minoritetstillhörighet innebär.

Han är född på landsbygden utanför skånska Osby och hade enligt alla socioekonomiska kalkyler oddsen emot sig: lantis, arbetarklass och dessutom tillhörande en minoritetsgrupp, ja, till och med två. Hans börd är både judisk och romani, vilket han inte sällan skämtar om: När jag kommer in i en affär är jag alltid kluven, vet inte om jag ska pruta eller stjäla.

Chang Frick, född Lindberg, är son till en polskfödd judinna. Hans till stora delar frånvarande och alkoholiserade pappa tillhörde resandefolket, eller som Chang Frick brukar säga ”han var en driftig tattare som sålde skrot”, ständigt på affärsresa i fordon som han saknade körkort för.

Han har beskrivit sin familj som dysfunktionell och uppväxten till stora delar präglad av utanförskap, ensamhet, fördomar och rasism. Men medan brorsan blev kriminell visade sig Chang Frick vara en överlevare, en driftig entreprenörssjäl och mångsysslare. Han har som sin pappa arbetat med att återvinna skrot, läst maskinteknik på högskolan (oavslutad) och haft en kommunpolitisk karriär i Kristianstad (SD) som han lämnade. Han är en motorpassionerad raggare med bilverkstad, älskar amerikanare (bilarna) och är också en skicklig fotograf.

För några år sedan startade han elhandelsbolaget Svensk Kärnkraft AB, men är mest känd för nätsajten Nyheter Idag, som Karin Pettersson beskriver som högerextrem med en högerextrem läsekrets. Chang Frick å sin sida menar att den vilar på en liberteriansk grund. Tidningen blandar högt och lågt men har gjort flera tunga journalistiska avslöjanden som också plockats upp av andra medier. På senare tid har Chang Frick också blivit uppmärksammad som en av rösterna i den populära podden Sista Måltiden, som han driver tillsammans med fyra utlandsfödda svenskar: Ashkan Fardost, Hanif Azizi, Omar Makram och Mustafa Panshiri.

Läs även: Gustavsson: Var fick Fredrik Reinfeldt luft ifrån?

Med snipande munnar och rynkade pannor betraktar en överjäst, ängslig och distanslös mediaelit honom som något otäckt som katten släpat in, en gossen ruda som vare sig håller besticken i rätt hand eller talar och beter sig enligt konventionen. Och ja, han är en provokatör, en udda fågel som agerar i offentligheten på sina egna villkor.

Genom sitt sätt och den reaktion han väcker avtäcker han den dominerande likhetsnormen som kännetecknar svenskarna i allmänhet, och det mediala etablissemanget i synnerhet. Stick inte ut och gör som vi gör om du vill bli omfamnad.

I Kvartals fredagsintervju sade Chang Frick 2019: Det är någonting i Sverige med konformiteten, alla måste tycka likadant. Ställer du en fråga som bara är lite utanför mainstream ska du direkt stämplas som det ena eller andra. Men jag är ju sådan hela tiden i alla frågor. Jag vill vända och vrida på allt. Kan det vara så här? Eller så här? Jag vill lyfta det som ingen annan tar upp.

Själv har jag lyssnat på ett otal intervjuer med Chang Frick i mainstreamprogram och i olika ”alternativa” poddar. Jag har slagits av både hans skärpa, humor och allmänbildning och faktiskt också, som jag uppfattar det, vänlighet för att inte säga goda hjärta. Han sprutar idéer och prövar hela tiden nya tankar. Och ja, det finns något av tourettes syndrom över honom, han bara måste provocera. Men man måste vara både okunnig, humorbefriad och dogmatiskt fastlåst i på förhand stipulerade idéer om vad som kan anses vara godkänd mångfald, för att kategorisera honom som en person som legitimerar hat mot minoriteter.

Medan Karin Pettersson förfasar sig över att hans kommande medverkan i ett SVT-producerat humorprogram resonerar redaktionen i public services systerbolag UR annorlunda. I minoritetsprogrammet Romani Chib görs intervjuer med människor ur romanifolket.

Föga förvånande är Chang Frick en av dem som lyfts fram som en framgångsrik individ ur resandefolket. I en intervju säger han, vilket jag betecknar som en illustration av hans bristande ängslighet i ”känsliga” frågor:

Jag tycker man ska vara ärlig med saker. Det finns släkter som är väldigt kriminella, det vet jag för jag är själv uppväxt med det. Det måste man kunna prata öppet om. Sen vet jag att många tar väldigt illa vid sig, det är inget man själv vill prata om eftersom det finns så många fördomar. Men jag resonerar så här: Om jag kan vara öppen med att det här förekommer, då lyssnar folk på mig, då vet de att jag inte ljuger. Då kan man också lyfta den andra sidan, att det finns många som är väldigt framgångsrika, högutbildade företagare. När jag lyfter båda sidorna får jag en trovärdighet.

Läs även: Altstadt: En riktig karl bränner sin damcykel själv

I mina ögon är Chang Frick synnerligen trovärdig trots att han inte alltid beter sig som en ”normal” mainstreamsvenne.

Men för Karin Pettersson fungerar det inte, hon drabbas istället av värdegrundssnurp.