Ändå lite gulligt att Magdalena Andersson använder ordet ”vi” i just den kontexten, när hon låter meddela oss att ”Vi står inför den värsta bostadskrisen på decennier”.

”Vi”.

Vilken bostadskris står den överklassiga politikereliten inför? Det skulle vi, som har kämpat i åratal för att fixa en värdig bostad, verkligen vilja veta. Mig veterligen står inte denna privilegierade samhällsgrupp inför någon bostadskris överhuvudtaget, utan snarare en högst välförtjänt förtroendekris.

Läs även: Edwardsson: Det svenska kulturkriget

Bevisligen gick Margot Wallström tydligen igenom någon sorts bostadskris för några år sedan men den löste hon ju snabbt med sitt socialdemokratiska bankkonto och via fackföreningsförbundet Kommunal.

De är alltså inte sosseadel som drabbas av den katastrofalt skötta bostadsmarknaden i landet, utan helt vanliga svenskar och invandrare.

För några dagar sedan föreslog Alice Teodorescu Måwe en vettig lösning på Twitter:

Det bästa vore att ta in utländska experter som får titta på den svenska situationen med andra ögon och föreslå andra slags åtgärder än de som redan prövats, och misslyckats, här. Personer som inte är färgade av idéer om hur det alltid varit utan som objektivt kan bedöma läget.

Det skulle faktiskt kunna vara Sveriges räddning att börja ta in icke-svenskar för att komma på olika lösningar för landet. Jag menar, så fort man tittar på hur andra länder sköter olika frågor, så inser man att Sverige, trots att det har varit ledande på många områden, brister totalt i många avgörande frågor.

Folk som bor hela sina liv i Sverige känner inte till hur mycket bättre många andra länder har det när det kommer till exempelvis att skaffa bostad eller få träffa en läkare. Det kan vara lite själsdödande att försöka få ordning på den sortens kritiska ting. Det handlar liksom inte om att man försöker fixa biljetter till den hetaste konserten eller inträde på den trendigaste VIP-klubben. Det handlar om fundamentalt livsnödvändiga behov som en hyperrik stat som snor in hälften av inbyggarnas löner i skatt borde kunna leverera prompt och utan ursäkter.

Visst, en svensk förstår säkerligen att det är ”jobbigt” att fixa en lägenhet i Stockholm, men förstår han eller hon hur lätt det är att göra det i andra i-länder?

Bara så att ni förstår den fruktansvärda bostadskatastrofen i Svea rike: Enligt Bostadsförmedlingen tar det i genomsnitt 18 år att få bostad i Stockholms innerstad.

18 år.

Och den siffran – precis som för de eviga skjutningarna – bara växer.

Läs även: Sjölander: Socialt skyddsnät vs. Socialt fångstnät

Tidigare i år lyckades min partner få ett förstahandskontrakt på en fin och lagom billig lägenhet mitt i innerstaden i Wien.

Hur lång tid tog det tro? 15 år? 10 år? 6 år? 2 år?

Nej, det tog två veckor.

Två veckor.

Försök att låta detta sjunka in, för jag klarar inte av det, men: Det som tar 18 år att fixa i Sverige tog två veckor att åstadkomma i Österrike.

Hade han socialdemokratiska kontakter? Inte alls. Det gick hur lätt och smidigt som helst att skaffa bostaden genom Wiens motsvarighet till Blocket.

Varje gång överklasspolitiker diskuterar svenska problem blir det allt tydligare att de inte lever i samma verklighet som resten av befolkningen, vilket är förståeligt med tanke på att de lever sina skyddade liv bakom dyra, vita staket. ”Vapenamnestin” är det senaste exemplet på det.

Att förlita sig på att svenska politiker skulle lösa bostadskrisen är rena fantasierna. Den svenska politiska adelns hjärtefråga har sedan länge inte varit Sverige – utan Sverigedemokraterna. Och idag skördar landet resultaten på område efter område.

Och tyvärr, som med så många andra kriser i landet, blir bostadskrisen bara värre. Byggandet av nya bostäder har bromsat in i år på grund av inflationen och de stigande räntorna och därmed byggkostnaderna. 2024 ska endast 3 000 nya bostäder byggas, som om det inte pågick någon bostadskris i landet, eller som om landet inte tänkte ta emot cirka 100 000 invandrare om året i vanlig svensk ordning.

– Det är ett väldigt bekymmersamt läge och det är svårt att överblicka konsekvenserna, sa Henrik Weston, utvecklingsledare på Länsstyrelsen Stockholm, till Dagens Nyheter härförleden.

Även i Rosenbad läggs säkert pannorna i djupa veck, och även där tycks konsekvenserna vara svåra att överblicka ganska ofta.

Och när det kommer till den lagstiftande församlingen är det kanske dags att genomföra ett riksdagsmannautbyte med politiker från andra länder?

Jag nominerar Österrike för bostadspolitiken, Danmark för invandringspolitiken och Schweiz för skatte- och sjukvårdspolitiken.

Ett sådant folkutbyte skulle kanske minska klassklyftorna, få styr på skjutningarna och göra Sverige tryggare, rikare och, fascinerande nog, mer svenskt.

Ty våra nuvarande politiker tycks inte leva i samma verklighet som vi andra.

Läs även: Brinkemo: Fördomar är evolutionens säkerhetsapparat