För några veckor sedan skrev Björn Törnvall en briljant text i Bulletin som konstaterade att man inte kallar en spade en spade i Sverige. Det är tragikomiskt sant. I Sverige kallar man inte en spade en spade. Man kallar en spade för en spindel, eller en fritidsgård, eller en socioekonomisk förutsättning, men aldrig en spade.

Läs även: Törnvall: Ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige

Ett grundläggande skäl till svenskens rädsla att namnge spadar är att han eller hon sedan barnsben fått sig itutat att rasist är det värsta en människa kan vara, och risken att kallas för rasist väcker en berättigad och förlamande rädsla för social ostracering.

Spektaklet på Gröna Lund förra veckan, en vecka då man rapporterade om asocialt beteende på svenska nöjesparker, handlar inte om att de etablerade medierna och public service plötsligt rapporterar om ”stöket” i Sverige. Det handlar snarare om att sociala medier och alternativa medier har blivit så stora att de blivit viktiga konkurrenter, som ibland sätter dagordningen före de etablerade medierna och public service.

Diskrepansen mellan det verkliga Sverige och public services Sverigebild blir skärande, och de gamla mediernas bild är inte längre den enda som förs till torgs och debatteras.

Den enda anledningen till Gröna Lund blev en public service-debatt är att Jonathan Kärres tweet fick nästan två miljoner visningar.

Tittar ens två miljoner svenskar på SVT? Tveksamt.

Kärres tweet gjorde Gröna Lund-debatten oundviklig, och det ska vi tacka honom.

Debatten borde dock snarare handla om Mellanöstern än om Gröna Lund. Stöket på Gröna Lund, likaså mycket av Sveriges övriga stökande, handlar nämligen inte om nöjesparker utan om Mellanöstern. De sociala konflikter som märks i bland annat svenska nöjesparker och i andra sammanhang i riket, är en del av det som kallas ”det nya spännande Sverige”, och som gör kulturskribenter livrädda, för de har inte skrivit ett enda ord om saken och nu börjar detta nya Sverige att översvämma våra offentliga platser.

Den obekväma diskussionen som trycktes ner för att den skapade en dålig stämning i fikarummet skapar nu rejäla spänningar i landet.

I Mellanöstern, som nästan en miljon nysvenskar kommer ifrån, är det vanligt att lösa konflikter genom fysiskt våld.

Tar du min plats i kön? Jag ska visa dig, lära dig respekt!

Detta dominansbeteende hör förvisso till vanligheterna i alltför många skolor, där mobbning och utpressning är populära metoder i jakten på popularitet och acceptans när man växer upp. Bland barn och unga alltså.

Men i Mellanöstern och Afrika liksom många andra delar av världen är våld och fysiska påhopp fortfarande en av de vanligaste metoderna för att lösa konflikter.

Läs även: Springare: Rikspolischefen varumärkesvårdar i radio

När jag var i Kairo för fyra månader sedan promenerade jag nedför en gata som var stökig. Eller hela Egypten är för all del stökigt, men just denna gata var stökigare än andra gator. Plötsligt såg jag ett gäng kvinnor som stod och skrek på varandra. Det hela stod och vägde till att bryta ut i fysiskt våld, och jag stod och tittade helt förbluffad.

Min bror började dra min hand för att vi skulle gå vidare, men jag stod kvar. Han blev förvirrade av min reaktion, som om jag aldrig sett den sortens aggressivitet förr, som om de åtta åren i Sverige hade fått mig att glömma att jag under 20 år växte upp i Jemen. Som om jag inte sett hur fysiskt våld var mitt folks främsta metod för att lösa konflikter. Jag hade blivit för svensk för mitt eget bästa – samtidigt som Sverige har blivit för arabiskt för sitt eget bästa.

Förlåt, men Gröna Lund-gate är inte Gröna Lund-gate, det är Sverige-gate.

Ju längre tid svenskarna tar på sig att inse detta, desto längre kommer det att dröja innan vi kommer att kunna ha en vuxen debatt om möjliga lösningar.

En vuxen debatt där deltagarna inte skriker ”Breivik!” åt varandra.

Läs även: Kärre: Samhällets skuld i Einárs död