Polisen ägnar sig alltmer år att måla bilden av fungerande organisation, och allt mindre åt faktisk brottsbekämpning. En nysläppt rapport från polisens internrevision har kommit med förödande kritik mot inkompetensen, men om detta pratar inte Anders Thornberg. Han pratar hellre om de mängder av unga ordningspoliser som helt saknar utredningserfarenhet som skickas ut i samband med skjutningar, skriver Peter Springare.
Anders Thornberg berättade nyligen nöjt i en radiointervju att förtroendet för polisen ligger i topp bland alla institutioner i Sverige. Detta hämtade han från en undersökning från 2022. Hela 72 procent har förtroende för polisen, konstaterar han. Anders Thornberg drar också slutsatsen att detta är ett kvitto på hur bra och effektiv svensk polis är. Min bedömning av dessa siffror är att de snarare är ett mått på polisens skicklighet i att fabulera, trolla med siffror och statistik och att sopa oegentligheter inom kåren under mattan. Denna skicklighet är också effektuerad av polisens gigantiska kommunikationsavdelning, vars uppdrag är att vara taltratt för de högre polischeferna, alltså att ljuga för och vilseleda allmänheten.
Läs även: Springare: Polisens skriande kompetensbrist
För fem månader sedan slutfördes en rapport efter att polismyndighetens internrevision granskat polisens utredningar av grova brott. I den rapporten ges förödande kritik av polisen och dess förmåga att utreda brott, och då i synnerhet grova våldsbrott inom organiserade kriminella strukturer. Alltså exempelvis skjutningar och sprängningar på gator och torg, som i mycket stor utsträckning präglar gemene mans osäkerhet och känsla av otrygghet. Av det som framgår i rapporten kan man konstatera att den kritik mot polisens bristande kunskap och förmåga samt bristande ledarskap, som under flera år framförts i den allmänna debatten, helt äger sin riktighet.
Mot bakgrund av detta är det för mig helt obegripligt att ledande politiker inte tar sitt ansvar och lyssnar på den kritik som framförs – och har framförts under flera år – mot högre polischefer och myndighetens sätt att sköta sitt uppdrag. Rapporten pekar på den inkompetens som präglar utredningsarbetet, både vad gäller ”utredare” som saknar utbildning och erfarenhet, och de linjechefer som styr denna verksamhet. Bland annat pekar man på att rekryteringen av dessa chefer i allt för stor utsträckning gjorts från den uniformerade sidan där man helt saknar utbildning och erfarenhet av utrednings -och kriminalpolisverksamhet.
I stället tillåts rikspolischefen och andra högre polischefer ljuga och manipulera om statistik, ljuga om polisens framgångar och ljuga om orsakerna till att polisen inte klarar sitt uppdrag. Detta i sin tur har resulterat i att polismyndigheten idag, orkestrerad av rikspolischef Anders Thornberg, blivit en narcissistisk organisation med en utpräglad övertro på den egna förmågan och med en tydligt självförhärligande framtoning. Det är också därför polisen inte utvecklas, utan snarare år efter år går kräftgång när det kommer till det brottsbekämpande uppdraget. Det handlar också bland annat om korruption, nepotism, godtycke vid tjänstetillsättningar och en klart överdriven tro på civilanställda inom den brottsbekämpande verksamheten.
Det har nu gått så långt att enskilda poliser och polismyndigheten varje dag lajvar effektiv och kompetent polisverksamhet. Ett typexempel på detta är när uniformerad ordningspolispersonal lajvar brottsutredare och förhörsledare på brottsplatser där det inträffat grova våldsbrott. Civila kommunikatörer kommunicerar ut information till allmänhet och media som de själva inte har en aning om. Detta ska inte uppfattas som någon kritik mot enskilda befattningshavare, de gör nog så gott de kan utefter de direktiv och uppmaningar de får via olika kontraproduktiva manualer och styrdokument som upprättats av högre polischefer.
Vid exempelvis en skjutning/dödsskjutning i ett bostadsområde, skickas en hel armada av uniformerad polis med målade polisbilar till platsen. Kommunikatörer berättar att en mycket stor polisstyrka gått igång omedelbart med en mordutredning. Man utför traditionella utredningsåtgärde, med bland annat dörrknackning och förhör i området och ”trygghetsskapande” åtgärder.
Man kan inte uttala sig närmare på grund av att utredningen ”är i ett känsligt läge”. Man kan ibland se på foton från en sådan brottsplats, hur det kan stå mer än ett 20-tal målade polisbilar runt brottsplatsen flera timmar efter händelsen. Vidare kan man se ett antal grupperingar med kanske 3–6 uniformerade poliser som står och tittar på brottsplatsundersökare, pratar och vaktar plastband. Ett dygn senare är alla borta. Tror man då att tryggheten är återställd? Riktiga trygghetsskapande åtgärder är att ha kompetenta kriminalpoliser/utredare som kan klara upp brotten, genom att med kompetens och skicklighet se till att gärningsmännen lagförs.
Läs även: Törnvall: Jakten på jägarnas legala vapen
I samma radiointervju skulle rikspolischef Anders Thornberg beskriva orsaken till att det är för få poliser i kåren. Han sade då att det går åt cirka 100–130 poliser initialt på platsen och de första dygnen vid en dödsskjutning som sedan tar två år att utreda. Var har han fått denna siffra ifrån? Jag skulle snarare påstå att initialt och de första dygnen ska man vara glad om han hittar en handfull kompetenta utredare och förhörsledare som kan sätta sig ner och dra upp riktlinjer för ”traditionella utredningsåtgärder”, direktiv till dörrknackning och ledning av dörrknackningsoperationer. I stort sett samtliga av de som Anders Thornberg räknat upp är inga utredare eller förhörsledare, än mindre mordutredare.
Det har de varken utbildning eller erfarenhet av. De har oftast heller ingen som helst aning om vad ”traditionellt utredningsarbete” innebär eller vad dörrknackning i samband med en mordutredning har för syfte och i vilket sammanhang det ska användas. Och hur ska de kunna veta det? Det handlar ofta om unga nyutbildade ordningspoliser som tvingas lajva en handlingskraftig och effektiv utredningsnumerär. Ibland kan också deras ”utredningsarbete” ställa till det i det fortsatta utredningsarbetet och ofta måste deras arbete göras om, i synnerhet dörrknackningsarbetet.
Varför gör man då på detta vis? Jo, då går vi tillbaka till mitt konstaterande att polismyndigheten har kommit att bli en narcissistisk organisation, med korruption, ”värdegrundsprat”, jämställdhetsplaner, mångfaldhetsplaner och konsensustänk som ledord. Man besitter en kraftig övertro på den egna förmågan, samtidigt som man ändå någonstans inser att verksamheten har krackelerat.
Då tar man till detta för att kommunicera ut en falsk bild av professionen och därigenom skapa en falsk trygghet och ett falskt budskap till allmänheten och framför allt till funktionellt korkade politiker som sväljer allt med hull och hår. Detta ytterst för att med alla medel skydda ett krackelerat varumärke som tappat all legitimitet.
Läs även: Brinkemo: Världens våldsammaste gäng och Gävle
