Den mest populära litteraturgenren i Sverige är deckarna. Det tycks finnas ett omättligt behov av spänningsromaner om polisers kamp mot kriminella.

Den typen av litteratur har aldrig intresserat mig även om jag läst en och annan kriminalroman. Maffiafilmer var också länge något jag tyckte var ointressanta. I dag är det annorlunda. Särskilt intressanta är de när de handlar om organiserad brottslighet. Irländska ”Kin”, de tyska serierna ”Dogs of Berlin” och ”4 Blocks”, den italienska ”Duisburg” och så klart ”Gudfadern” och ”The Wire” är filmer och serier jag slukat och sett flera gånger.

Läs även: Sjölander: Tillit och tvivel är sidor av samma mynt

Jag hade som ung aldrig kunnat tro att kriminalitet som ämne skulle komma att intressera mig. Ändå blev det så. Men det är inte själva brotten som väcker mitt intresse eller i första hand spänningen som lockar. Framför allt försöker jag förstå de strukturer som hämmar brott. Vad är det som gör att vissa samhällen är så våldsamma, medan andra inte alls? Går det att hitta mönster?

Skälet till att frågan ganska sent i livet började engagera mig var att det Sverige jag växte upp i var så tryggt i jämförelse med de flesta länder på jorden. Sverige och de nordiska länderna lyftes av utomstående fram som näst intill paradiset på jorden. Men så hände något som kändes så ofattbart och konstigt som jag ville försöka förstå.

Mängden anmälda brott har inte ökat men det öppna, offentliga våldet i form av skjutvapenvåld och sprängningar gör att Sverige numera sticker ut i jämförelse med övriga EU. Medan våldsbrotten sjunker i jämförbara länder ökar de här. I min förra text skrev jag om det våldsamma gänget M-13 som uppstod bland migranter från El Salvador i Los Angeles men som efter att medlemmarna massdeporterats fick effekten att deras framfart spreds geografiskt.

Det verkligt märkliga är att när man tittar på mordstatistik världen över är det slående hur skyhög den är i Latin- och Centralamerika och, vilket framstår som ännu konstigare, på små karibiska öar som på fotografier framstår som paradis med gynnsamt väder, stränder och korallrev och vajande palmer. Mordstatistiken var, för att ta ett år i mängden, 2017, högst i El Salvador följt av länder som Jamaica, Honduras och pyttelandet Belize med bara 400 000 invånare. Bland de värsta länderna finns stora stater som Brasilien och Sydafrika men också alla dessa små karibiska öar som Bahamas och Saint Lucia. Den senare ännu mindre än landet Belize, med cirka 164 000 invånare.

Det mördas i en omfattning som knappt går att ta in. Världsgenomsnittet var enligt World Bank 6 mördade per 100 000 i världen år 2017. I de fyra värsta och ovan nämnda länderna mördades samma år mellan 37,9 (Belize) och 61,8 (El Salvador) människor per 100 000.

När det kommer till den typ av våld som vi numera ser i Sverige – skjutningar – var Venezuela det värsta landet 2019, med 36,75 dödade per 100 000 invånare. Nu har landet cirka 30 miljoner invånare men hela 10 599 människor dog av skjutningar.

Motsatsen till dessa våldsamma länder är sådana präglade av klankultur men transformerad och anpassad till en stat. Jag tänker på länder som Förenade Arabemiraten, Jordanien, Oman, Kuwait och Bahrain där mordstatistiken, med eller utan skjutvapen, är extremt låg.

Så varför är våldet så omfattande i de tidigare nämnda länderna? Man kan inte ”skylla” på att det är klansamhällen. Klanerna som fanns hos ursprungsbefolkningen är i princip upplösta och länderna befolkas av olika etniciteter, ofta med rötter i Europa. Men staten som ersättning för klanen har av olika skäl inte gått att bygga på ett rimligt sätt. De statliga institutionerna är extremt dysfunktionella och korruptionen går rakt igenom rättsväsendet i dessa länder vilket göder misstro och hat. Detta i kombination med hög grad av narkotika- och alkoholmissbruk och stor tillgång till skjutvapen.

Det våld som vi numera bevittnar i Sverige är till stor del präglat av migration från samhällen med klanstrukturer. En form av kriminalitet är den som helt enkelt bygger på klanen som organisationsform men som ofta agerar under radarn. Den agerar bortanför staten men vill gärna ha tillgång till dess funktioner, varför risken för infiltration ligger på lut. Den bygger sin verksamhet brett och är långsiktig i sitt agerande.

En annan är gängen, sådana som Dödspatrullen, Södertäljenätverket, Shottaz, Vårbynätverket… som skjuter vilt omkring sig och som vi nästan dagligen läser om. Här tycks det som om medlemmarna inte styrs av någon långsiktig plan, de är bara ute efter att kunna berika sig materiellt.

Läs även: Törnvall: Jakten på jägarnas legala vapen

Klankriminella är alls inte lika spektakulärt våldsamma som gängen. Det torde handla om olika typ av selektering av nya medlemmar. Gängens medlemmar ansluter sig frivilligt och högst sannolikt är det individer med låg impulskontroll, vålds- och riskbenägna, som söker sig till en sådan miljö. Till en klan däremot kan man bara ansluta sig genom födsel eller giftermål. Den får på så vis ett bredare spektrum av personlighetstyper.

Klankriminella har också tillgång till äldre mer erfarna ledare och en rättskipningsmetod att använda. De undviker oftare våld för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet. De lever i hög grad på ryktet om sin våldskapacitet.

Gängen däremot löper amok men kan på sikt så klart lära sig bättre organisering och struktur. Men de, i jämförelse med klankriminella, riskerar hela tiden att vän blir fiende eftersom lojalitetsbanden är så mycket svagare än inom den blodsbaserade klanen.

Brottsligheten i Sverige är långt mycket lägre än i många delar av världen. Men det är ingen ursäkt för att inte ta utvecklingen på djupaste allvar, försöka förstå, analysera och motarbeta brett. Det finns ingenting som säger att inte också Sverige skulle kunna gå mot en situation som allt mer liknar antingen södra Italien där klanbaserade maffior agerar, eller en där gängen växer sig stora som dem i Centralamerika.

I värsta fall får vi både och.

Läs även: Altstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan