Varje ramadan och eid ringer min mor och gnäller om att jag har glömt mina rötter. ”Ramadan och eid är våra viktigaste tidpunkter och högtider, och du ringer inte ens!” lyder morsans årliga klagovisa.

Läs även: DEBATT: Islams levnadskod ligger bakom kampanjen mot socialtjänsten

Ramadan är islams fastemånad. Man brukar hälsa ”Ramadan mubarak!” i början av månaden, och dagen efter månadens slut äger ”eid” rum, då man hälsar med ett ”Eid mubarak!”.

Jag har nästan aldrig kommit ihåg att ringa min familj under dessa högtider eftersom jag inte har någon anknytning till islam i Sverige, förutom några få sekulära muslimska vänner.

Morsan är märklig. Först ville hon att jag skulle resa till Europa och bli svensk, och nu vill hon att jag ska fortsätta vara jemenitisk på olika sätt. Jag synar alltid hennes bluff.

Mitt omedelbara svar till henne blir alltid: ”Jadu, mamma, nu är det ju så att jag bor i Sverige, och jul är min största och viktigaste högtid, men ändå så ringer du aldrig under den högtiden heller!”

Nåväl, sanningen är trots allt att hon respekterar min högtid jul, och att det är jag som inte respekterar hennes högtider ramadan och eid. Av flera anledningar.

Ramadan har alltid varit en fruktansvärd månad för mig. Det finns ingen fast ålder för när ett barn ska börja fasta under ramadan. Vissa imamer menar att tolv år är rätt ålder, andra runt puberteten, men de flesta fastslår 15 år som den ålder som gäller.

Läs även: Altstadt: Dags att sluta dalta med islamisten Erdoğan

Lämnar man Europa och den moderna världen för ett muslimskt arabland, och talar man därtill arabiska, så lägger man omedelbart märke till att dessa samhällens hetaste debatter vanligen cirklar kring frågan: ”Vad är rätt enligt Allah?” Varvid man nagelfar mängder av koranverser, hadither och imamers synpunkter för att komma fram till sanningen.

Sanningen om vid vilken ålder ett barn ska börja fasta? Vid vilken exakt sekund fastan börjar? Kan en sjuk människa fasta om denne inte är särskilt sjuk? Ska man bryta fastan med vatten eller mat? Onödig och vetenskapsbefriad smörja som inte gynnar samhället på något sätt. Men det finns viktigare skäl till att jag avskydde just ramadan.

Att fasta är lätt – idag fastar jag de flesta dagar och skippar frukosten. Eftersom fasta är nyttigt och ger en mer tid att jobba och träna på morgonen. ”Intermittent fasta” är något som jag ägnat mig åt i snart sex år.

Den muslimska högtiden eid som följer på ramadanfastan handlar dock inte om hälsa eller om att relatera till fattiga eller till om att ge av sitt överflöd till behövande. Fastan är en av islams pelare, själva religionens kärna.

Islams fem pelare är: Trosbekännelsen, bönen, allmosan, fastan och vallfärden (till Mecka, om man kan och har ekonomiska möjligheter).

En muslim som inte håller sig till dessa fem pelare är inte en riktig muslim, och straffet för att inte vara en riktig muslimer är att brinna i ett obeskrivligt helvete i evighet.

Varje gång jag bröt fastan under ramadan drabbades jag av en obeskrivlig rädsla och skam. Skam inför familjen och rädsla inför en icke-existerande gud.

Som 15-åring.

Det är dessa traumatiska ärr och enorma rädslor som muslimska familjer sätter i sina barns hjärnor, som till slut omvandlas till korankravaller i Europa och envisa sharialagar i Öst.

Min jul var å ena sidan helt fantastisk. Jag gav en massa julklappar och fick ännu fler själv. Jag åt världens bästa julbord – fyra gånger. Jag fick fira högtiden med min partners utökade jättefamilj, en stor och underbar svensk klan.

Å andra sidan firade jag jul med ramadan och eid i bakhuvudet.

Jag firade jul på ett sätt som få i mitt nya land Sverige numera gör, men i en modern liberal samtid. Med en medeltida islamism i bakhuvudet.

Läs även: Ahmed: Att jobba på en underbar tidning