Facebook noscript imageAltstadt: Vänstern slirar om hedersvåldet
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Vänstern slirar om hedersvåldet
Foto: Stefan Jerrevång/TT
Foto: Stefan Jerrevång/TT

Vänsterpartiet som snart håller kongress fortsätter att slira om hederskultur och en nylig riksdagsdebatt ger syn för sägen. Partiet behöver en vitbok om sin hantering av hedersfrågan, skriver Ann Charlott Altstadt.

I helgen håller Vänsterpartiet kongress och förändringens vindar har rumsterat om en del lagom till valåret. Jag har tidigare tagit upp hur LO-kollektivets karlar återigen hägrar som väljargrupp, när Ohlys och Sjöstedts uppdrag att stoppa rasismen och SD inte blev den tänkta opinionsraketen upp mot 20 procent.

Den nya partiledaren Nooshi Dadgostar har öppet kurtiserat industriarbetarna, och partistyrelsen har drivit igenom ett ja till Cementas kalkbrytning på Gotland. Klimatengagerade oroar sig inte bara för den kommande apokalypsen utan för att partiet offrar sin gröna image och antirasistiska profil i anpassning till vita män med så kallad dålig människosyn.

Läs även: Gudmundson: Nooshi Dadgostars dödskyss

Jag för min del undrar hur Vänsterpartiet förhåller sig till människosynen bland andra stora grupper som redan räknats hem som väljare, de från partiets heartland, från orten. Där partiet inte har något emot att, som det heter, röstfiska i grumliga vatten.

När partistyrelsen i höstas presenterade sin valplattform saknades skrivningar om hedersförtryck och -våld. Partiledningen backade dock efter intern kritik. Och det beror nog på teknikaliteter att skrivningarna fortfarande är frånvarande i partistyrelsens nyligen beredda valplattform. Men som en partiombudsman sa till Ekot, om det var ett olycksfall i arbetet så verkar sådana förekomma lite för ofta.

Partiet erkänner förvisso hederskulturens existens och specifika villkor, men det verkar inte vara så lätt att skilja förövare från offer.

Häromåret reserverade sig Vänsterpartiet exempelvis mot ett förslag om utreseförbud för att förhindra barnäktenskap och könsstympning. Men sedan valde riksdagsledamöterna att ändå inte stödja sin egen reservation, säkert på grund av uppmärksamhet kring skälet partiet angett – risk för diskriminering.

Hedersförtrycket kan inte klämmas in i vänsterns binära könsmaktsordning av mäns våld mot kvinnor, och trots den intersektionella analysen är uppenbarligen inte den vite mannen förövaren. Jo, jag vet att patriarkat och kolonialism ligger bakom allt. Men hur långt räcker de gamla besvärjelserna av rök och dimma när de modiga kvinnorna från Mellanöstern och västra Asien lyckats väcka liv i borgerliga politiker, och som allierade utan skygglappar har de också gett sig upp på banan?

Snart lägger äntligen Morgan Johansson, efter press från riksdagen, fram en proposition om lagstiftning mot hedersbrott med egen straffskala. Så jag tog del av riksdagsdebatten från 28 januari om hedersförtryck- och våld, nyfiken på Vänsterpartiets syn på saken.

Läs även: Brinkemo: Ny taktik för att relativisera hederskultur

Enligt partiledningen skulle ju frågan om hedersförtryck bli mycket tydligare när man uteslutit den redan avhoppade riksdagsledamoten och oförtröttlige peshmergan Amineh Kakabaveh. Men jag skrattade högt åt hur vänsterpartisten snabbt blev distanserad i riksdagsdebatten av politiker som vid jämförelse framstod som ett gäng pålästa och översmarta sociala superingenjörer.

De skarpa riksdagsledamöterna sprutade ur sig välformulerade fakta, referenser och förslag på konkreta åtgärder. Vänsterpartisten däremot förhöll sig passivt reaktiv som om muren redan fallit men byråkraten blivit kvar bakom skrivbordet. Hon återkom till det förebyggande arbetet. Men till skillnad från de andra ledamöterna levererades inget konkret, endast uttjänt snömos som inte berörde de hedersförtryckta utan bara var automatiska intersektionella reflexer utifrån etnicitet:

Vad har vi i Sverige som mottagarland för ansvar för att förmedla den syn vi har på könsmaktsordningen och önskad jämställdhet.
Och:
Jag är generellt orolig för att vi lägger väldigt stort ansvar på dem som kommer och tror nästan alla är beredda att begå brott.

Vi får inte heller utgå från att alla har med sig patriarkala värderingar för det finns de som kommer hit med glädje och hoppas få se ett jämställt land.

Vänsterpartisten försökte vidare och famlande utföra den vanliga relativiseringsmanövern. Jag måste citera ordagrant för jag undrar om det här är Vänsterpartiets officiella ståndpunkt eller inte:

Sedan är det på olika sätt, om man fokuserar på enbart hedersrelaterat våld och förtryck eller om man ser att vi inte heller är fria i det svenska samhället från både värderingar och handlingar som handlar om ett patriarkalt tankesätt och mäns maktutövning över kvinnor och barn. Men det finns mycket kvar att göra där, och jag kan se nyanser i debatterna som vi behöver skärpa.

Ledamoten liksom provpratade också vagt om att:

hedersrelaterat våld är delvis detsamma som vi upplever i etniskt svenska miljöer, om man kan säga så, men det är också delvis annorlunda. Där måste vi särskilt vara vaksamma på vilket grupptryck och vilken ökad risk det kan handla om.

Vänsterpartiet vänder sig såklart mot regeringens hedersbrottslag. För att förhindra att fokus riktas mot frågan om hederskultur som akut samhällsproblem ville riksdagsledamoten istället, med hänvisning till Svea hovrätts remissvar, utvidga kretsen av kriminella handlingar. Att exempelvis påtvinga någon annan ett religiöst eller kulturellt normativt levnadssätt, som i sektmijöer, ska bakas in i en ny lag om grov bestämmandekränkning.

Jag får här flashbacks till 90-talet och striden om partnerskapslagen, när dåtidens KD och dess kristna kärntrupp gjorde allt för att förhindra styggelsen samkönade äktenskap. KD hittade likt Vänsterpartiet i dag på en egen variant, en juridisk förbindelse som skulle vara öppen för alla, för att kunna överleva faktumet att lagstiftningen hunnit ikapp verkligheten.

På Vänsterpartiets hemsida hänvisar man till forskning som visar att social rörlighet luckrar upp hederskultur och att klassamhällets segregering stärker den. Forskarens arbete har dock sågats av bland andra Lars Åberg och Sakine Madon för att relativisera hedersförtrycket och kalla begreppet för en rasistisk stereotyp.

Med Vänsterpartiets vulgärmarxism verkar samhällsproblem, som hedersförtryck, förklaras bara man använder ord som segregering och klassklyftor. Och utifrån det postkoloniala intersektionella perspektivet handlar orsakerna enbart om den vita majoritetsbefolkningens rasism och diskriminering. Medan lösningen passande nog har förflyttats till en avlägsen utopisk framtid där vi infört ekonomisk utjämning och perfekt jämlikhet.

Jag undrar om partiet skulle kunna erkänna att många familjer såklart själva väljer segregering för att exempelvis kunna kontrollera sina barn och förhindra att de blir svenskar. Eller att hederskulturens normer har förts hit med immigranter och att de frodas lika ymnigt bland stenrika som utfattiga här som i ursprungsländerna.

Hederskulturen föröder och förstör människoliv. Om inte en bred vänsteropinion, ingen nämnd ingen glömd, hade haft makt att rasiststämpla dem som vågade lyfta frågan kunde liv ha sparats eller levts i frihet. Jag drar mig inte för att påstå att vänstern faktiskt har blod på sin händer och de skyldiga bör be om ursäkt.

Läs även: Dahlman: Hur många barn har hedersförnekarna skadat?

Vänsterpartiet har lovat att ge ut en andra del av sin vitbok från 90-talet, en utvärdering som för övrigt gjordes av närstående till partiet. Så varför inte låta oberoende forskare och expertis utreda också vänsterns haveri i hanteringen av hederskulturens förtryck.

En vitbok för att upprätta alla kända och okända som även blev offer för den goda antirasismens överseende med våldet, därför att såväl förövare som offer hade fel hudfärg, etnicitet och ursprung.

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.