En helt vanlig fredag i april babblade en imam ur sig sagan om hur mycket Allah hatar judar och om att de är “Allahs fiender”, detta i en moské i ett rebellkontrollerat område i Idlib, Syrien. Naturligtvis är judarna inte de enda som är Allahs fiender, listan är lång, men judarna toppar den alltid i islams dammiga föreställningar. Judarna representerar den oslagbara supervillain vars minions förgiftar samhället i det fördolda – och är ute efter islam.

Imamen fortsätter: ”Två saker som går inte att blanda: judar och avtal.”

Läs även: Skogkär: Antisemitismen inom S är långt mer än ett skånskt problem

Tveksamt om imamen Sheikh Mahmoud Al-Hubeish någonsin har haft ett avtal med en jude. Till synes verkar han, som många i den regionen, arga över hur påstådda överenskommelser ska ha hållits med profeten Muhammed.

1400 år gamla avtal, som eventuellt inte hållit om man får tro profeten, känns som en rätt lång tid att vara arg. Direkt långsint. Men det tycks som om ilskan har liksom ackumulerats och gått i arv, generation efter generation, under århundradena. Imamen fortsätter med att förklara att Allah förbannade judarna och att man inte ska ingå avtal med dem. Inte för att de inte är företagsamma alltså, det är de, utan för att de är ”det mest förrädiska folk, de är de människor som hatar islam mest”.

Där kom det. Hatet mot religionen islam. Där går gränsen tydligt.

Imamen uppmanar sedan bröderna vid Al-Aqsa-moskén i Jerusalem: “Om judarna attackerar er, och ni konfronterar dessa hänsynslösa otrogna, de där apors ättlingar, så kan ni tvätta bort den skam som täcker nationen med över en miljard människor [muslimerna].”

– Vi är redo att offra våra liv. Frukta inte judarna!

Detta ytterst högerextrema narrativ är massivt vanligt förekommande i många muslimska länder och samhällen, liksom i Sverige.

För ett par veckor sedan avslöjade Expo att den högerextrema profilen Ahmed Rami för inte så länge sedan hade kallat judar för bakterier som styr samhället, vid en av sina föreläsningar. Rami har rötterna i Marocko och grundade för evigheter sedan Radio Islam, som trots sitt namn inte alls handlar om religionen, utan desto mer om de diaboliska judarna.

Läs även: Hjort: Var är diskussionen om antisemitism?

Utöver Ahmed Rami finns det gott om andra i Sverige som söker pådyvla människor den sortens budskap, exempelvis Rosengårds spännande imam Basem Mahmoud vars retoriska förmågor och synpunkter ligger på samma nivå som imamernas i Syrien, Afghanistan, Irak och Somalia.

Mer skrämmande är att dessa läror inte bara predikas i ortens källarmoskéer, den som önskar sig långa litanior om hur judarna kontrollerar världen och om hur islam är vägen framåt för Sverige, behöver bara ladda ner den sociala applikationen Clubhouse, som är populär i våra utanförskapsområden. Där kan den hågade sedan avnjuta en katastrofal mängd antisemitism, islamisk extremism, kvinnohat och homofobi – plattformen erbjuder ett rikt utbud.

Men detta är ingenting som du kommer att få läsa om i Sveriges största tidningar eller bli uppmärksammad på via public service. För av någon gåtfull anledning så ursäktas Mellanösterns heilande så länge den kostymeras som islam.

Ingen kan glömma hur tusentals iranier välkomnade tyskar till Teheran genom att heila under en vänskapsmatch i fotbolll 2004.

Detta är något som de rödgröna antingen inte är medvetna om, eller är medvetna om och väljer att sopa under mattan. Jag vet inte vilket som vore värst.

Läs även: Ahmed: När jag mötte min antisemitism