Jag drog upp min dator och ställde den på bordet på ett café i centrala Stockholm, väntandes på mitt kaffe. Jag skulle just ha ett Zoom-möte med en kvinna som hade bjudit in mig till någon konferens i Tyskland om vikten av yttrandefrihet och Europas framtid. Konferesen lär bli spännande, bland annat kommer redaktionen för den franska satirtidningen Charlie Hebdos att vara på plats.

Läs även: Sjölander: När får vi självkörande bilar?

Mitt kaffe kom in och mötet drog igång. Konferensorganisatören bad mig att presentera mig själv, och av misstag sade jag att ”Mitt namn är Luai Ahmed, jag är en 30 år gammal svensk skribent.”

Jag noterade omedelbart vad jag just hade sagt, men fortsatte att babbla på utan att korrigera mig själv.

Så fort jag blev svensk medborgare började jag stolt kalla mig ”jemenisk-svensk”, men jag hade aldrig planerat att släppa förledet ”jemenisk.” Det kom helt spontant att jag för första gången släppte det i min presentation av mig själv. Jag tänkte för mig själva att ”Oj, jag kan bara tänka mig hur många skulle svara: Du är inte svensk! Du är jemenit!

Min spontana bekännelse av min svenska identitet är en del av min assimileringsprocess. Jag måste dock säga att det handlar om en ofrivillig assimileringsprocess, dock inte alls den hysteriska vänstermardrömmen där SD med hot och lämpor tvingar stackars invandrare till självutplånande assimilation.

Det ingick nämligen i mina planer att ”bli svensk” redan första gången jag satte min fot på svensk jord. Men att det skulle gå så långt att jag skulle börja glömma bort min jemenitiska grundidentitet var förvånande även för mig, och helt oplanerat. En freudiansk felsägning får man nog lova att kalla det.

För oavsett om jag vill det eller inte förblir ”jemenit” inte bara min grundidentitet, min inre jemenit ligger dessutom till grund för min förståelse av den Mellanösternkultur som jag så ofta skriver om. Det är vad jag är i grunden och min kunskap om Jemen, Mellanöstern och islam, och mina 20 år i Jemen, präglar mycket av mitt skrivande och mina trauman.

Att beskriva mig själv som enbart svensk var som att, efter snart 10 år i konungarnas och hjältarnas land, min jemenitska identitet för första gången fick ta baksätet och min inre svensk tog över ratten.

Efter zoommötet med den trevliga kvinnan slog jag av datorn och tittade ut genom fönstret och funderade över hur jag presenterat mig, och över hur komplexa saker det här med identiteter är.

När jag lämnade Jemen sa morsan till mig att ”Jag vill att du ska bli svensk, eftersom du kommer att bli identitetslös om din hjärna är kvar i Jemen och din kropp i Sverige”. Hon hade synnerligen rätt, och hennes beskrivning av identitetlösheten spökar ännu för mig idag. Har jag blivit identitetlös?

Läs även: Brinkemo: Dagens våld och gårdagens förklaringsmodeller

För några månader sedan träffade jag en libanesisk man som skämtsamt, men också allvarligt, sa att ”Libaneser är inte araber! Vi är fenicier!” Han har tekniskt sett rätt, fenicianism är en politisk identitetsuppfattning som libaneser håller sig med, enligt vilken den feniciska civilisationen i Libanon är den huvudsakliga etniska och kulturella grundvalen för det libanesiska folket. Jag svarade skämtsamt att ”Du är inte arab och jag är 100 procent svensk.”

Vännen som introducerade oss skrattade och sa, ”Precis! Titta på Luai, ser han inte svensk ut?” Vi skrattade allihop, men hennes kommentar tog mig tillbaks till ännu en konversation som ägde rum några år tidigare.

Långt innan jag blev svensk medborgare, när jag identifierade mig som ”bara jemenit,” tog jag en öl med några svenska vänner. När ämnet identitet kom upp – som det alltid gör – så insisterade de på att jag var ”mer svensk än dem”. De började rabbla upp exempel på det, som att jag generellt sett är tystlåten, att jag respekterar köer och att jag spenderade dagen innan julafton med att spela bingo.

Ironiskt nog ägnar de sig själva åt just dessa saker, så deras insisterande på att jag skulle vara ”mer svensk än dem” verkar snarare ha att göra med ett inneboende behov av att vara ”inkluderande”, ett annat typiskt svenskt beteende – alla ska med och ingen får vara utanför.

Men dessa beteenden, som att respektera det heliga köandet eller spela bingo kvällen innan julafton, är ingenting jag tillägnat mig planerat eller frivilligt, det är beteenden och egenskaper som jag utan att fundera över saken noterade och plockade upp och anpassade mig till. I bakhuvudet brukade jag alltid tänka att when in Rome, do as the Romans do.

Eller som den svenska delen av min hjärna muttrar: Ta seden dit man kommer.