Våren 2017 satt jag ensam på riksdagskaféet. Min ackreditering till riksdagen vilade på mina uppdrag för Avpixlat, ett uppdrag som jag snart skulle komma avsluta på grund av den antisemitism som den omstridda webbtidningen spridit.

Läs även: Brinkemo: Knarkets och korruptionens Sverige

Medan jag satt på kaféet närmade sig en mörklockig kvinna som satte sig vid ett bord intill. Vi började prata om politik och förorter. Visade sig att hon jobbat på ungdomsgården Blå Huset i Tensta medan jag varit biträdande rektor på Hjulstaskolan intill. Jag nämnde inte vilka medier jag arbetade för, men hon anade nog att de inte var politiskt korrekta även om jag uppförde mig oklanderligt.

Jag drog några familjehistorier om Mellanöstern: När min mor for ensam till Bagdad 1972 på semester från fyra barn i villan i Uppsala för att besöka den kurdiske atomfysiker vi varit värdfamilj för, att vi tagit emot iranska flyktingar undan shahen några år senare och att jag själv rest landvägen över Turkiet, Iran, Pakistan och Indien.

Kanske sa jag att jag varit gift med en indiska och bott i New Delhi.

Läs även: Sandström: Sossarnas egen evighetsmaskin

Jag berättade nog mer om mina förortserfarenheter: Föreståndare för latinamerikansk teaterskola i Akalla och för en projektkurs i Rinkeby (modellerad efter den frimodiga danska kaospiloterna), hamnat i gängbråk på Hjulstaskolan och blivit bespottad där, lett det estetiska programmet på Fryshusets gymnasium (med musikern Christer Falk) och Studieförbundet Vuxenskolans Internationella Center (tidigare IKC- Invandrarnas Kulturcentrum, bildat 1972 och invigt av Olof Palme).

När jag tillträdde som verksamhetschef vid IKC 2007 som ansvarig för ett 70-tal invandrarföreningar på Södermalm blev jag inbjuden till huvudmännen för Studieförbundet Vuxenskolan, Folkpartiet och Centerpartiet. De ville gärna visa upp sina nya multikulturella (och kurdiska) maskotar Gulan Avci (Fp) och Zanyar Adami, redaktör för blattebladet Gringo, som skulle förnya de bonniga centerpartisterna och de präktiga skolpartisterna. Själv bidrog jag med en längre text på IKC:s webb och i tidningen Dagen om ett liberalt försvar för hederskulturen.

Alltnog. Vid riksdagskaféet 2017 fann vi vissa gemensamma nämnare, den kurdiska kvinnan från socialdemokratin och jag. Kurder hade jag bra koll på från hemstaden Uppsala där de fanns överallt.

Jag hade till och med utsett en svensk-kurdisk kvinna från Barzani-klanen till svensk statsminister 2022 i min roman Framtidsmannen, skriven 2014, men hon kom från fel parti, SD. Annars stämde mycket; sturska kurdiska kvinnliga jurister med skinn på näsan. Vi tackade för gott meningsutbyte och tiden gick.

Sedan såg jag henne i alla medier i höstas formulera ungefär samma saker vi talat om för sex år sedan, nu som ansvarig för Socialdemokraternas självkritiska analys av invandringen.

Tack – spass – Lawen Redar.

Läs även: Ahmed: El-Haj är en mångkulturell förebild