Vi dömer alla människor efter hur de klär sig, ser ut, låter och presenterar sig själva för världen. Hur vi för oss och beter oss i olika sammanhang spelar roll för hur andra människor uppfattar och kommer att behandla oss. Så ligger det till i alla kulturer och länder och i vartenda hörn av världen.

En lättklädd tjej i Stockholm festar och har det roligt med väninnorna. En lättklädd tjej i Teheran sitter i fängelse. I många kulturer är kategoriseringen av vad andra människor bär för kläder åtskilligt mer existentiell och avgörande än i Sverige. En kvinna som inte är heltäckt i Teheran är inte bara ett svart får utan ett tydligt hot mot samhällets sociala, moraliska, anständiga och heliga sammanhållning. Ett hot mot ungefär allting.

Det finns krav på män också. Männen i mitt gamla hemland Jemen ska helst vara klädda i de manliga klänningar som kallas thowb, komplett med en dolk som sitter fast mitt i bältet. Själv bar jag aldrig dolk, vilket ansågs vara synd eftersom den ses som en symbol för manlighet, särskilt viktig att bära vid tillfällen som bröllop och begravningar. Jag ansågs inte vara en fullkomlig man för att jag vägrade ta på mig den traditionella symbolen. Jag kunde leva med det.

Läs även: Hijabförbud hyllas av liberaler, men luktar kommunism

Kläder skickar olika signaler och uppenbarligen är klädkoder väsentligt annorlunda i Sverige än de är i Mellanöstern och Afrika. Turligt nog är vi i Sverige mycket, mycket friare. Enligt svensk lag får man egentligen klä sig som man vill, så länge klädedräkten inte uppfattas som sexuellt ofredande.

Fast i dagens ständigt föränderliga samhälle finns det några plagg som väcker mycket reaktioner, nämligen hijab, niqab och burka. Och ännu ett plagg verkar vara på väg att sälla sig till de kontroversiella: mjukisbyxor (i offentligheten).

Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt begick en kontroversiell tweet förra veckan: ”Sitter vid ett stort fönster och äter pizza med dottern. Två bord bort en man med mjukisbyxor och lite attityd. Kommer på mig själv med att tänka att vi sitter illa till om någon skulle vara ute efter honom. Risken är så liten att den närmar sig noll. Men att tanken dyker upp…”

Och som i varje twitter-tråd någonsin så trillade det in mängder av rasismanklagelser och arga reaktioner, trots att Huitfeldt inte nämnde något om etnicitet. Det var ”mjukisbyxorna och lite attityd” som oroade folk. Tweeten lämnade i övrigt ingen information om mannen alls.

Var killen aggressiv? Hade han en Gucci-keps? Talade han högt i telefon? Men den viktigaste frågan torde vara: Talade han ortensvenska, alltså ortens sociolekt som många svenskar inte förstår, särskilt äldre människor? Somliga svenskar stör sig på sociolekten då den är svår att begripa samt att den i mångt och mycket inte signalerar eller låter svenskhet.

För drygt två år sedan medverkade en av ortens viktigaste influencers Filip Dikmen i Navid Modiris podcast ”Hur kan vi?” I avsnittet berättade Dikmen om sin uppväxt och utveckling i orten. I en intressant passage säger han att orten fick honom att ”förstå många invandrarnas förakt mot svenskar” eftersom han själv hade upplevt mycket rasism när han växte upp. Han säger att det i orten finns en dyster känsla av hopplöshet och en dominerande fatalistisk attityd som lyder så här: ”F– livet, f– systemet, f– allting, f– samhället, vi kommer ändå inte lyckas”.

Läs även: Makram: Kan man bli etnisk svensk och hur går det till?

Dikmen uppgav att han vägrade prata ”riktig svenska” i skolan eftersom han påstår sig inte vilja behaga svenskar. Han ville inte låta svenskt och behaga svenskar med det. Mjukisbyxor, ortensvenska och lite attityd är några av murarna som Dikmen och andra människor som bor i orten bygger för att gömma sina bräckliga egon.

Att bara ge upp och avsky det svenska samhället är ett dilemma i många förorter. Som Dikmen säger så litar förorten varken på Sverige eller på rättssystemet. Och varför skulle invandrare som lever mer eller mindre utanför samhället lita på Sverige, när landets invandringspolitik försummat de problem som eskalerat under decennier i de områden där de bor? Sveriges fokus har aldrig varit att hjälpa invandrare, det har varit att ta hit så mycket invandrare som möjligt, till varje pris – även när det omöjliggör invandrares etablering och väg mot lyckad integration. Omöjliggör en klar väg till tillhörighet och anknytning till landet som de flyttade till – eller föddes i.

Läs även: Dahlman: Soc och skola måste sluta svika flickorna i hederskultur

Den negativa inställningen och lite attityd mot Sverige har inte uppstått ur tomma intet. Ortens mjukisbyxor ropar: ”F– livet, f– systemet, f– allting, f– samhället, vi kommer ändå inte lyckas”.

En attityd som är ett direkt resultat av Sveriges huvudlösa invandringspolitik som framför allt förts av Moderaterna och Socialdemokraterna under 30 års tid.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.