Får man så här dagarna före jul drista sig till att ge ett tips? Om ja, betrakta det som en julklapp om än inte i fysisk form lika lite som den är inslaget i papper.

Det är ett ”paket” av insikt. Inte som jag själv har kommit på. Den har visserligen legat och skvalpat i bakhuvudet men jag har aldrig riktigt kunnat formulera den även om jag gjorde ett försök för några månader sen i just det worddokument som jag nu skriver i.

Läs även: von Seth: Sverige är det perfekta landet för julen

Men det blev liggande som ett utkast eftersom jag inte riktigt hittade orden. Dokumentet döpte jag till: ”Allt biter oss förr eller senare i svansen”. Jag tyckte mig ha lagt märke till ett ständigt återkommande fenomen som irriterade, nämligen att det som politiker ensidigt och med emfas och moraliskt högtravande hävdar ena dagen inte gäller nästa.

Sen helt plötsligt sprang det upp ur mitt omedvetna vad jag för mer än 30 år sen hade läst av psykiatrikern Carl Gustav Jung. Det var formulerat med utgångspunkt i den gamle greken Herakleitos begrepp, myntat för 2500 år sen – enantiodromia. Det är i översättning en sammanslagning av orden motsats och löparbana, i betydelsen springa mot varandra, att allt en gång kommer att springa in i sin motsats. Ja just det, tänkte jag, där har vi det. Mitt eget ”Allt biter oss förr eller senare i svansen” var nog inte så dumt ändå.

Politikers svängningar är inte något som bara jag har lagt märke till, det är allmänt känt. Vi är många som undrar hur somliga politiker så skamlöst kan byta fot och sen nonchalant förvänta sig att vi andra ska hänga med i skiftena och acceptera dem utan rimliga förklaringar.

Det var bara det att jag ville förstå varför det blir så här. Dessutom har jag tyckt mig se att det inte är begränsat till politiken. Är det månne så att det är ett allmänmänskligt psykologiskt fenomen som kanske uppträder särskilt flagrant under speciella betingelser?

Jag återvände till Carl Gustav Jung för att fräscha upp det som jag i yngre år trodde skulle bli mitt forskningsämne, innan jag bytte spår.

Jag gjorde det för att jag ville förstå Ulf Kristerssons kategoriska, reservationslösa; Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna. För att sen göra det. Och Morgan Johansson som sa att liberalernas språkkrav för invandrare var främlingsfientligt röstfiske. För att sen förespråka det. Jag ville förstå hur försvarsminister Hultqvist med en fruktansvärd kraft, helt utan reservationer och ödmjukhet kunde säga om Natomedlemskap: Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister, medverka i en sån process. Det kan jag garantera alla. För att sen söka medlemskap.

Exemplen är otaliga. Tvärsäkerhet biter en nästan alltid förr eller senare i svansen. Omständigheter förändras, några få spelpjäser flyttas och plötsligt är ens bästa argument de svagaste och kan användas emot en. Vem trodde exempelvis att en gammal sovjetrepublik med en orange revolution, förgiftad president och ett genomkorrupt system skulle ses som kämpar för, inte bara sin egen, men också vår frihet, och få oss att utbrista: Ukrainas sak är vår!

Läs även: Brinkemo: Sorgen över ett Sverige som försvann

Men det är inte bara förändrade omständigheter som kan omkullkasta allting. Människans psyke har enligt Jung en tendens att förlora sig i en idé, en föreställning, ett intresse som skjuter undan allt annat även när mycket talar emot. Eftersom ensidighet tycks alstra energi förtränger man ”störande” information. Det blir till en besatthet utan att man själv märker av det. Tillströmningen av energi blir än starkare om intresset/idén delas av andra vilket åstadkommer en ”kyrka” där ”tänka rätt” definierar en gentemot dem som ”tänker fel”.

Men eftersom psyket är självreglerande och söker jämvikt och balans riskerar det motsatta förr eller senare att växa till. I värsta fall till ett monster. På det personliga planet riskerar det leda till psykisk ohälsa. Är individen politiker riskerar en sådan persons beslutsfattande att orsaka skador på samhället genom sin bortträngning av andra perspektiv.

För att inte hamna i ett monomant beteende måste man våga möta ”motsidan”, med Jungs terminologi – skuggan. Den kan bestå av all möjlig skit, rena otäckheter, ondska. Att möta skuggan innebär inte en eftergift till mörkrets krafter. Tvärtom. Den kan bara besegras genom att man ställer den synligt framför sig, helt enkelt erkänner den för sig själv, eller om man är politiker, har ett frispråkigt, reservationslöst och öppet samtal med sina partivänner och motståndare. Om man förtränger, stöter bort skuggan, riskerar den gripa tag i en bakifrån, bita en i svansen.

Ett exempel: Du får frågan om du har fördomar. Svarar du nej på frågan har du inte mött skuggan. Alla människor är fördomsfulla. Man kan bara besegra sina fördomar genom att erkänna dem.

Jung skulle säga någonting i stil med att man måste införliva en motsatt arketyp i sitt psyke för att erhålla ett tillstånd av inre ”fullbordande.”

Ja, det kan låta flummigt, framför allt om man inte är van vid terminologin. Men vi har ju alla bevittnat det i offentligheten, inte minst genom politiker. Och säkert också på det egna personliga planet.

Ett tecken på lagen om enantiodromia är att ju mer kraftigt, kategoriskt och reservationslöst någon uttrycker sig, desto säkrare är det att det snart kommer antingen ett sammanbrott eller en total omsvängning.

Det är samma princip som gäller för en pilbåge. Ju mer du spänner bågen mot dig själv, desto längre flyger pilen åt motsatt håll.

Så den goda ”nyheten” är, julklappen om man så vill: Var dig själv, erkänn hur simpel du är. För det är alla andra också. Det riskerar bara bli fruktansvärt fel om man försöker framstå som god och idealistisk. Eller att man kan och vet allt.

Vi behöver inte låtsas, känna skam för uselhet.
Vi duger som vi är. Bara vi integrerar skuggan.

Läs även: Biskopens solnedgång och trons mysterium