Det går inte att stoppa dem, tårarna, de bara kommer.

Denna gång när jag av en tillfällighet upptäcker flera amerikansk reaktionsvideos på Youtube, personer som ser och lyssnar på Helen Sjöholm som sjunger ”Du måste finnas” i musikalen ”Kristina från Duvemåla.” De sitter och gapar när de hör hennes sång, lever sig in i, berörs av, långt in i själen.

Det är inte första gången jag hör henne sjunga sången. Min kroppsliga reaktion är varje gång densamma; känslorna väller fram. Det är bortom min kontroll.

Läs även: Brinkemo: Rusdrycker, barnaga och normernas geografi

Se särskilt versionen där hon står på scenen i den gamla svenskbygden – Minnesota – och sjunger för svenskättlingar, barnbarnsbarnbarn till verkliga Karl Oskars och Kristinor. Det går helt enkelt inte att värja sig. Helen Sjöholm går så till den milda grad in i rollen som Kristina och sjunger med en sådan röst och inlevelse att man rent fysiskt känner hennes förvirring, hennes smärta och plågsamma tvivel på om Gud finns: Framför mig gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret, att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem är Kristina om Gud inte fanns, hon som satt sin förtröstan till och levt sitt liv genom Honom: Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden? Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

Kanske är det så att vi som växt upp med en tro, vi som brottats med de löften som getts oss sen barnsben, berörs starkare än andra av orden i denna sång: Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Men jag är inte säker på att det bara berör den som växt upp med en gudstro. När livet av en eller annan anledning ställs på ända, utlovade löften inte hålls, när berättelsen om ens liv inte längre hänger ihop, då skakar det om vem som helst. Och längtan till det svunna blir nästintill outhärdlig.

Genom hela musikalen av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, liksom i denna sång, finns ännu en dimension som vävs ihop med gudstron: Från mitt hemland slets jag bort. Här är jag en flykting och en främling.

Kristina har redan brutit upp från en geografisk plats, övergett det trygga, det invanda livet i Småland, lämnat Sverige för en ny och främmande kontinent. Hon är på så vis extra sårbar och fruktar nu att också ett andligt uppbrott är förestående och säger desperat: Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns.

Läs även: Göranson: Den krossade drömmen om Europa

Vi ingår alla i en berättelse, en föreställning om vilka vi är och vilken plats vi har på jorden. I själva verket ingår vi i flera berättelser, på både micro- och makronivå. Man växer upp och sakta men säkert formas bilden av en själv, vem man är i relation till andra, vad man har talang för och en förståelse för var ens gränser går. Självbilden kan ruckas när relationer brister, sjukdomar drabbar, när man inte klarar det man trodde skulle gå, eller tvärtom, när man upptäcker att man klarar mer än man trodde.

Vi ingår också i en slags berättelse på makronivå. Det kan vara en politisk rörelse som strävar mot uppsatta mål, ett religiöst samfund, en idrottsförening eller något annat. Därtill ingår vi mer eller mindre starkt i en nationell berättelse om vilka alla vi är som delar den geografisk yta som vi kallar Sverige. Genom ett gemensamt språk kan vi kommunicera, diskutera, berätta historier, förstå varandra och även om vi är oense i olika sakfrågor är det svenska språket i sig ett kitt. I det ligger den övergripande gemensamma kulturen.

Om berättelsen till 100 procent är sann är inte det viktiga. Det avgörande är att den upplevs relevant och att man ens har en som är någorlunda gemensam. Genom berättelsen knyts folk samman.

En sådan berättelse är den om ett bondefolk i nord, präglat av konsensus och kompromissvilja, som flyttar in till städerna. Det är berättelsen om folket som reste sig ur fattigdom och blev en nation av uppfinnare och ingenjörer. Det är berättelsen om folkrörelser, samhällsplanering och kärlek till naturen. Det är berättelsen om nationen som ett hem, eller som Per Albin Hansson uttryckte det: Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Helt enkelt berättelsen om folkhemmet med alla dess löften.

Att byta land kan, som historien om Kristina visar, vara svårt. Men också för den som är kvar i sitt land kan liknande svårigheter uppstå. Lever vi inte i en tid då den gamla berättelsen börjar kännas mer och mer verklighetsfrämmande och ihålig? Allt fler av en gång givna löften sviks. Det orsakar tvivel, oro och sorg. Hos andra mer ilska och frustration.

Trots samma land är det precis som för Kristina ett nytt landskap att navigera i, men därtill också med en gammal berättelse som inte ersatts av en ny och gemensam. ”Du gamla du fria” finns inte kvar i den tappning som vi kände det hur kraftfullt man än stämmer in sången: Du måste finnas, du måste…

När jag lyssnar på Helen Sjöholms Kristina är det inte bara hennes rop på Gud som berör. Man känner in i märgen hennes längtan till sitt forna hemland, det välbekanta, hennes längtan efter att igen få sätta ett astrakanäpple till munnen.

Lika naturlig som Kristinas nostalgiska hemlängtan och hennes tvivel på berättelsen om att Gud ännu bär henne, lika naturlig är den sorg, kanske ilska, som den hemmavarande känner för ett land som flytt. Det bör man inte döma människor för.

Läs även: Lidström: Den svenska maffiamodellen