Något som ter sig märkligt i svensk politik är att man helst inte vill se en riksdag som på riktigt speglar samhället. Det brukar ta lång tid innan förändringar avspeglas i den folkvalda församlingens sammansättning.

Läs även: Makram: Tvåstatslösningen är bara drömmar

Man ville exempelvis inte att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen, inte för att man inte trodde på att fyra procent av svenskarna verkligen ville stoppa invandringen, utan på grund av konflikträdsla och en ovilja att behöva hantera konträra åsikter – det finns en sorts rädsla för människor som bär på främmande åsikter.

Efter att riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M) blivit anmäld för förtal av riksdagskollegan Jamal El-Haj (S) efter att ha krävt den sistnämndes avgång, skrev Kärrholm en tweet som löd: ”Jamal El-Haj har demonstrerat under Hamas-flaggor, medverkat på Hamas-kopplad konferens, kramats med Hamas-företrädare och delat Hamas-propaganda. Jag har problematiserat detta. El-Haj har nu anmält mig för förtal. Stärker min uppfattning: Magdalena Andersson bör utesluta honom.”

Att utesluta El-Haj från Socialdemokraterna på grund av hans åsikter skulle dock skada demokratin. El-Hajs åsikter kring Israel och Palestina kommer inte som en blixt från klar himmel, utan det handlar om värderingar som finns och frodas på gator och i hem i Sverige.

En stor andel av de pro-palestinska demonstranterna, vare sig de relativiserar terroriststämplade Hamas eller inte låtsas om dem, röstar på Socialdemokraterna. Oavsett om man gillar det eller inte speglar El-Haj, som är folkvald, en betydande andel socialdemokratiska väljares åsikter.

Ingen kan ha missat hur – efter den största pogromen på judar sedan Förintelsen – hela hav av människor tog sig ut på gator och torg för att fira. Bokstavligen fira – folk sköt fyrverkerier i Malmö för att uttrycka sin glädje över massakern på judar. I Sverige, alltså, inte i Gaza.

Vem är alla dessa människors representation i riksdagen?
Svaret på denna fråga är: Jamal El-Haj.

Public service och de rödgröna har en vital historia av att motarbeta såväl sanning som representation. Man låtsades som om de hundratusentals svenskar som stöttade Sverigedemokraterna inte existerade. Och om de existerade så var de avskum som man inte brydde sig om.

Läs även: Lidström: Att bemöta antisemitism

Men att förkväva åsikter leder på sikt till större framgång för dessa åsikter. Sverigedemokraterna gick inte från 2,9 procent till 20 procent på 16 år enbart på grund av massinvandringen, utan även på grund av hur public service och de andra partierna behandlade partiet och dess åsikter.

Att kräva uteslutning av El-Haj från riksdagen känns lite som att kräva avgång av en socialdemokratisk politiker 2006 på grund ”avskyvärda värderingar” gentemot invandring.

Det enda som uteslutning av El-Haj och hans åsiktskamrater skulle åstadkomma är att knuffa upp Partiet Nyans över riksdagsgränsen.

Det är där vi är nu.

Det är givetvis en dyster bild att det i Sverige bor medborgare som relativiserar pogromer och anser att terrorister är ”komplexa frihetskämpar”, men det är inte enbart ”en dyster bild”, utan en sann bild.

Dessa frön har alla partier, förutom SD, varit med om att så.
Och nu är det skördetid.

Läs även: Altstadt: Kändisarna, dårarna och Hamas