I lördags gick statsministern Ulf Kristersson ut på Twitter och fördömde Rasmus Paludans koranbränning som just ägt rum utanför turkiska ambassaden i Stockholm.

Så twittrade han, fast på engelska:

Yttrandefrihet är en grundläggande del av demokratin. Men det som är lagligt är inte nödvändigtvis lämpligt. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling. Jag vill uttrycka min sympati för alla muslimer som är kränkta av det som har hänt i Stockholm idag.

Läs även: DEBATT: Islams levnadskod ligger bakom kampanjen mot socialtjänsten

Givetvis är det lämpligt att han inleder med ett försvar för yttrandefriheten. Och förståeligt om inte annat för att slippa dra på sig etablissemangsjournalisternas vrede. Under det senaste avsnittet av programmet 30 minuter ägnade journalisten Anders Holmberg ungefär 27 minuter av programmet åt att ställa samma fråga till utrikesminister Tobias Billström: Varför påpekar du inte vikten av yttrandefriheten? Att i Sverige får man göra så här?

Alltså att hissa upp dockor som påstås representera politiker.

Det är däremot klart olämpligt av Kristersson att bekräfta muslimernas känslor av kränkthet. I god integrationsanda borde frågan om förhållningssättet gentemot muslimers religiösa känslor vara detsamma som när det kommer till kristna, ateister, judar eller andra. Alla i Sverige har att anpassa sig till Sveriges lagar, inte tvärtom. Vissa kompromisser är oundvikliga, men en rättighet som är så grundläggande och avgörande som den att kunna kritisera eller håna religioner och religiösa ideal, är inget som går att kompromissa med.

Den här naiviteten där man gång på gång går islamisternas ärenden genom att bekräfta att islam och Mohammed får man inte förolämpa, kränka eller håna är obehaglig. Men Ulf Kristersson har varit naiv sedan 80-talet.

Läs även: DEBATT: Var är svenska muslimer i kampen mot förtryck i islams namn?

Jag kom att tänka på en tv-intervju som gjordes med honom när han nyligen utsetts till MUF:s ordförande 1988.

– Framtiden har inga gränser. Och på lång sikt, eller så kort sikt som möjligt, vill vi att alla gränser ska vara öppna och vi ska arbeta så att andra länder ska ha så öppna gränser som möjligt. För att det inte är stater som ska bestämma människors liv, sade Kristersson, då i 20-årsåldern.

Intervjuaren frågar: Ingen reglering av invandringen?

– Så lite som överhuvudtaget möjligt, svarar Kristerson halventusiastiskt.
– Blir inte det ett problem?
– Jo, det blir problem, och därför har vi sagt att detta sker på sikt. Det kräver många förändringar och mycket attitydförändringar i Sverige också, men det är en viktig princip.

Till Kristerssons försvar bör påpekas att den sortens idéer låg i tiden då, att det var the cool thing to say, och att han långt ifrån var ensam om att göra det.

Dock är det inte längre ”coolt” för en statminister att vädja till muslimer eller bekräfta islamisters sårade religiösa känslor.

Och frågan som oroar mig kvarstår: när tänker Kristersson inse det som Macron och Åkesson redan begripit?

Läs även: Altstadt: Dags att sluta dalta med islamisten Erdoğan