Facebook noscript imageAhmed: Strandhälls ”skitfråga” förstör familjer och hela samhällen
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Strandhälls ”skitfråga” förstör familjer och hela samhällen
Annika Strandhäll har inget att skratta åt och inte jag heller. Foto: Timmy Augustsson, Maja Suslin/TT
Annika Strandhäll har inget att skratta åt och inte jag heller. Foto: Timmy Augustsson, Maja Suslin/TT

Alla mina morbröder och mostrar har, till skillnad från min mor, gift sig med sina kusiner. Och idag har jag två vuxna kusiner som lider av mutism och grava psykiska åkommor. Det är alltså detta som tidigare ministern Annika Strandhäll betraktar som en ”genuin skitfråga”, skriver Luai Ahmed.

Min mormor är en av de finaste kvinnor jag någonsin träffat. Hennes aura var till brädden fylld med värme, kärlek, omtänksamhet och lycka. När hon gick bort för fem år sedan grät jag floder. Min kärlek till henne är odödlig och stark, och de hemska ting hon trott på och gjort, ser jag som en produkt av hennes omgivning och uppväxt, inte henne.

Läs även:
Brinkemo: Kusinäktenskapen måste förbjudas

När jag var elva år gammal började hon planera för att jag skulle gifta mig med min kusin, eftersom hon och jag ofta lekte med varandra och var ”jättegulliga” tillsammans. Min mor var emot idén eftersom hon var väl förtrogen med de potentiella konsekvenserna. Hon hade nämligen valt att bryta sig loss från familjetraditionens kusinäktenskap när hon valde att gifta sig med min pappa. Han var fel man enligt familjen, inte bara för att han inte var hennes kusin, utan för att han var sunnimuslim – fel sorts muslim enligt morsans shiafamilj.

I Jemen är kusinäktenskap en vanlig företeelse, likaså psykiska sjukdomar. Men de kallas inte för ”psykiska sjukdomar”. Man säger alshaytan masakoh vilket betyder att satan har rört personen.

I det islamiska Jemen lever befolkningen i konstant rädsla för satan och hans hjälpredor: djinner. Dessa demoner, som beskrivs återkommande och noggrant i koranen, kan ibland riva ”lagret mellan människor och satan och hans djinn”, och när de gör det, så uppstår människor med psykiatriska sjukdomar. Eller bara “galningar”.

Mitt kritiska tänkande kring min kulturs syn på psykiatriska åkommor tog sin början när jag var 13 år gammal. Jag skulle gå till min morbrors hem för matteundervisning. Min morbror var ett mattegeni och lärde alla mina kusiner matte. “Hade det inte varit för hans problem med att gå som uppstod när han var 20 så hade han kunnat bli Jemens största arkitekt”, sa min mamma en gång om honom.

När hans äldsta son fyllde fyra år kunde han fortfarande inte prata. Enligt min morbror handlade saken om den bekymmersamma företeelsen ”rörd av Satan”. För mig, som kunde engelska redan som trettonåring var det uppenbart att min kusin var autistisk, eftersom jag läst om autism i en engelskspråkig bok som förklarade saken för mig.

En gång under en paus i undervisningen föreslog jag för min morbror att hans son kunde vara autist, och inte “rörd av Satan”. Jag menade att han skulle behöva åka till Jordanien eller något annat mer utvecklat arabiskt land för att få psykiatrisk hjälp. Han fnissade och sade att ”Vår sheikh kan mycket om islam, jordanier kanske kan mycket om vård, men inte om islam”.

Jag minns hur upprörd jag blev, men jag var för svensk även där och då, så jag valde att tiga för att undvika konflikt. Jag var trots allt där för att lära mig matte, inte psykoanalysera hans barn.

Nu har det gått 17 år och hans son kan fortfarande inte prata, trots hundratals besök till hans “sheikh”.

Idag är sonens situation värre än den var när jag lämnade Jemen. Sonen skriker och hallucinerar, och förstör de lägenheter familjen hyr. Hans mamma ser till att det aldrig finns några giftiga vätskor i närheten eftersom han bokstavligen försöker dricka allt i närheten utan minsta tanke på konsekvenserna. De kan inte ha tvättmedel eller flytande tvål hemma av rädsla för att deras 21-årige son ska dricka upp det.

Det finns även ett annat fall i familjen, en annan vuxen kusin, som inte prata trots att han är 23 år gammal. Hans fall är inte lika allvarligt som den yngre kusinens – men ändå.

Att se och uppleva hur kusinäktenskap har förstört i min familj och mitt land är tragiskt. I ett samhälle där varken psykisk vård eller förståelse existerar blir läget ännu sorgligare.

Sverige är, till skillnad från Jemen, väl rustat för att hantera psykiska åkommor. Men liksom med faran från politisk islam förefaller det som att många frågor väcks i Sverige när läget redan börjar bli en smula katastrofalt – mycket senare än de borde. Samtliga svenska politiker verkar vara väldigt sena på bollen, på alltför många bollar.

Läs även: Brinkemo: Kusinäktenskapens korrumperande konsekvenser

Kusinäktenskap är ingen ”skitfråga” ens i Sverige. Det är en livsviktig fråga som påverkar familjer och samhällen oerhört negativt. Det är ett förhållande som skadar familjeenheten på fler sätt än ett. Det är en katastrof som gör barns och föräldrars liv outhärdliga. Det tvingar föräldrar att lägga alltför mycket kraft på vissa barns behov. Skolorna måste anpassas och specialanpassas för särskilda behov. Det är en förödelse som påverkar samhället på både makro- och mikronivå.

Och viktigast av allt är det ett problem som skulle kunna undvikas. Det skulle kunna undvikas om det fanns myndigheter som utbildade om det, politiker som lagstiftade mot det och ett rättsväsende som implementerade. Som värnade om sunda familjer. För att detta ska uppnås behöver familjer i väst och öst politiker med ryggrad som är välinformerade och förstår dessa problem. Vi behöver politiker som är beredda att bekämpa det som skadar oss – inte arroganta politiker som förväxlar dramaserier med dokumentärer, och existentiella frågor med skitfrågor.

Strandhäll såväl som många andra socialdemokratiska politiker är redo att kasta invandrare och deras väl och vi under bussen, enbart för att slippa uppfattas som rasister. När de faktiskt framstår som äkta rasister för dem som drabbas av de problem de inte vågar ta i.

Läs även: Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu