När jag träffade min morsa för en månad sedan berättade hon för mig om hur stolt hon är över mig. Ingens åsikt är mer för mig än hennes i livet, och den enda bekräftelse som jag behöver för att veta att mitt arbete och mina skriverier betyder någonting.

Sedan finns de hjärtevärmande kommentarer som strömmar in till mina mejlkorgar och sociala medier, där folk uttrycker sina beundran för mitt arbete och det jag skriver.

Läs även: Ahmed: Ett samtal med mina ofödda barn om islamiseringen

Det är, trots allt, deras arbete som jag motsätter mig. Deras ord, politik, världsbild, och ja, värdegrund.

Och när den politiske chefredaktören för Sveriges största tidning banaliserar och fultolkar det jag skriver, eller ”kritiserar” det om vi ska vara välvilliga, då är det ett kvitto på min mammas och mina följares berömmande ord. Jag gör trots allt något vettigt, och trampar på ömma tår som behöver trampas på.

”Misogyn dynga”. Så beskrev Anders Lindberg min krönika får några månader sedan. En längre utläggning om sagda charader kan ni läsa här, men helt kortfattat: jag skämtade i min krönika – men med en viss udd – om att Jonna Sima hellre ser att svenskar dejtar IS-vänner än Sverigevänner.

När jag skrev den meningen skrattade jag åt den, men det blev ännu roligare när Lindberg rasade och kallade det “sexistiskt”. Efter krönikan blev Lindberg tyst, ty han har ingenting att komma med sedan han fått svar på tal. And that’s that.

För drygt en vecka sedan skrev Lindberg Aftonbladets omdiskuterade och näst mest obegåvade och islamistkramande text under rubriken ”Klart att böneutrop är en del av svensk kultur”.

Ja, och om ni undrar, på den obestridda förstaplatsen kvarstår Jonna Simas ”Sverige måste skärpa till stödet till IS-krigare” – något jag påpekat tidigare och kommer att fortsätta att påpeka framöver.

Men Lindbergs senaste kria var en minst sagt häpnadsväckande text vars ”starkaste argument” löd sålunda: ”Vår superkraft har alltid varit vår öppenhet. Ibland för Halloweenfester, då och då koreansk mat eller kanske för den malmöitiska specialiteten falafel.”

Vår superkraft är alltså importerade Halloweenfester, koreansk mat och falafel.

Inte svenska under som Ikea, Volvo, Spotify, Skype, Saab, H&M, Klarna, Scania med flera?

Nåja. Jag skrev genast en text där jag berättar för mina framtida barn om den svenska naiviteten som banar väg för en islamisk framtid.

Givetvis var meningen som triggade Lindberg mest denna: ”när Socialdemokraterna inför sharialagar…”.

Läs även: Törnvall: Varför alla opinionsundersökningar nu?

“Sharialag” är inte införandet av en komplett islamisk lagstiftning, för det finns inte en ”komplett islamisk lagstiftning” som två länder kan komma överens om vari den består. Jemens “sharialag” ser väsentligt olik ut jämfört med Egyptens. Det finns inte ens en sharialagstifning som två imamer kan komma överens om.

Man kan till och med argumentera för att införandet av böneutrop i Sverige, något som redan skett i vissa städer, innebär ett införande av en en viss sharialag. Det vill säga, Sverige har redan börjat införa lite sharia.

Sedan är frågan hur långt införandet ska fortskrida. Svensk sharia kommer förhoppningsvis inte att gå lika långt som i muslimska länder där kvinnor räknas som halvmänniskor och hädare kastas i fängelse. Det tror jag, eller hoppas åtminstone, verkligen inte.

Men den växande islamismen som kryper in i olika svenska partier, eller startar sina egna och delvis framgångsrika partier, är ett alarmerande varningstecken.

Jag brukar nämna Libanon som ett exempel där islam tog över och knuffade undan kristendomen. Men jag glömmer ofta att mitt eget land Jemen var judiskt respektive hedniskt innan profeten Mohammed trädde fram, och det började införas lite sharia, i början.

Sveriges framtid, och hur muslimskt det kommer att bli, beror på politiska beslut och den pågående och kommande demografiska förändringen.

Dessa obekväma och nödvändiga samtal kring islamism och islamisering som måste tas, beklagligt och deprimerande nog, sker nästan endast i den sverigedemokratiska sfären.

Så det var inte konstigt att religionskritikern och justitieutskottets ordförande Richard Jomshof delade min krönika på twitter.

Detta gjorde Lindberg riktigt, riktigt sur – vilket i sin tur gjorde min dag. Och måhända vecka. Och han mälte:

”Skulle inte SD bli mindre radikala när de kom närmare regeringsmakten, minns jag folk som argumenterade. Det ser ut att bli exakt tvärtom. Det här, även retweetat av justitieutskottets ordförande, är på samma sakliga nivå som QAnon”.

När jag läste tweeten skrattade jag högt. Lite av den onde skurkens gälla kackel över hjältens sorger och bedrövelser.

Lindberg är inte någon mästare på träffande analogier, det vet vi redan. Men tweeten blev ytterligare en bekräftelse på att mina ord upprör dem som håller på att förstöra Sverige.

Tack, Anders Lindberg!

Läs även: Brinkemo: Kollektiv blodshämnd har kommit till Sverige