Migrationsminister Maria Malmer Stenergard berättade i en intervju i Expressen förra året, en intervju som kom att väcka debatt, att det bor minst 100 000 illegala invandrare i Sverige, det vill säga människor som vistas i landet olagligt och därmed borde utvisas.

Inre utlänningskontroller, införande av dna-prov och krav på offentliganställda att anmäla så kallade illegala invandrare, var receptet för att få bukt med problemet och kunna verkställa utvisningarna, ansåg hon.

Läs även: Lidström: Den svenska vanärans botten

Den nya granskning som han släppte förra veckan handlar om Migrationsverkets förvar av dem som väntar på utvisning, och om i vad mån de utvisas.

Under de senaste sex åren har Migrationsverket fattat 100 550 utvisningsbeslut. Av de berörda har majoriteten, det vill säga 66 749, valt att bryta mot svenska lag och gömma sig i skuggsamhället. Detta går ganska lätt.

Låt oss säga att man får ett utvisningsbeslut med posten, som vänligt och byråkratiskt lyder, exempelvis, “Du skall utvisas den 5 juni”.

Då packar helt enkelt utlänningen genast sina väskor och gömmer sig hos familjemedlemmar eller vänner, och så är problemet löst.

Det enda sättet att få bukt med detta på riktigt vore att införa nya och strängare metoder.

För att förhindra att de som ska utvisas har möjlighet att fly undan, kunde man istället för att informera via brev, låta polisen står för delgivningen – direkt inför utvisningen.

På så sätt undanröjer man det tidsglapp som gör att den berörde hinner organisera sitt försvinnande.

Detta är inte “inhumant”, tvärtom. Det inhumana är att låta en människa, av ren okunskap och rädsla, överlämna sig till ett okänt öde i ett farligt skuggsamhälle som föder ingenting annat än förvirring, identitetslöshet och inte sällan kriminalitet.

Det är dags för politikerna att sluta äventyra laglydiga medborgare och sätta att deras säkerhet främst. Det är dags att tänka nytt, och komma på fungerande metoder för att hantera det problem man skapat.

Läs även: Springare: En misslyckad kamp mot organiserad brottslighet

Slutligen lämnar jag er med ett litet utdrag ur Sjögrens reportage.

– Jag eskorterar en utvisad person till flygplatsen. Där ställer de till bråk vilket leder till att de inte får gå ombord. Och det behövs inte speciellt mycket för att säkerhetspersonalen säger ifrån. Sedan är det bara att köra tillbaka personen som skulle utvisas till förvaret igen, säger en anställd vid Migrationsverket som arbetar med att transportera förvarade.

Gör ni fler försök?

– Ja. Proceduren upprepas tills maxtiden för förvarstagandet går ut. De får sitta i förvar i två månader, vilket kan förlängas upp till ett år. Därefter måste vi släppa ut dem.

Vad menar du? Ni släpper alltså ut personer med utvisningsbeslut och som har bedömts inte vilja samarbeta?

– Ja. Vi släpper ut långt fler på gatan än vi utvisar.

Vad händer med dem sedan?

– Vi bjuder dem på bussbiljetter så att de kan ta sig därifrån. Men i regel kommer någon polare och hämtar upp dem. Sedan är de borta.

Kan det inte innebära en risk?

– Jo, det har hänt att vi har låtit människor gå härifrån direkt från avskiljningen (ett isolerat rum där intagna som är våldsamma eller självmordsbenägna placeras).

– – –

Denna slapphet är vad som ledde till detta haveri.

Denna slapphet kommer inte att lösa detta haveri.

Gör om, gör rätt.

Läs även: Sandström: Snippamålet och Högsta domstolen