Den svenska vanärans botten brukar det fersenska mordet kallas för, när Axel von Fersen, Sveriges riksmarskalk, lynchades den 20 juni 1810 utanför Bondeska palatset i Stockholm. von Fersen deltog i kronprins Karl Augusts likprocession. De utposterade soldaterna lät mördarna hållas medan von Fersen gradvis misshandlades till döds.

Läs även: Ahmed: Och Carola sjöng ut: ”Främling, anpassa dig!”

När jag först funderade kring denna krönika tänkte jag ge den en titel i stil med ”ynkedom är ej min arvedel”. Jag vägrar nämligen acceptera att Sverige förfallit till den grad att vårt rättsväsende, som idag är (här väger jag mina ord) världens fjantigaste är något som av naturnödvändighet faller ut ur svensk kultur eller svensk historia.

Detta med vanärans botten kommer sig av vad vi nu läser att Fredrik Anderssons mördare är på fri fot. Till att börja med straffades han knappt (två år och elva månader sluten ”ungdomsvård”). Nu har han dessutom alltså fritagits på väg till tandläkaren.

Kan det bli mer farsartat? Och kan det bli mer förtvivlat idag när Sverige saknar politiker som, vad det förefaller, har några som helst idéer om vad som bör göras?

Gustav IV förlorade Finland 1808–9, men då hade Sverige drabbats av ”a perfect storm” när Ryssland gick från att ha varit Napoleons fiende till att alliera sig med honom. Trots Gustav IV:s halsstarrighet låg han inte på dagens nivå av oförmåga.

Det enda styre i historien som närmar sig de senaste 15–20 årens inkompetens är Hattarna som 1741 anföll Ryssland i syfte att återta vad som förlorats efter det Stora nordiska kriget. Men utan att först militärt rusta vårt land.

Vi har idag inget geni som Gustav II Adolf som tog över styret i ett oerhört svårt läge 1611, och som, hand i hand med riksdagen, steg för steg inledde en svensk storhetstid. Vi har ingen Karl XIV Johan som valdes till kung när det såg ut som om Sverige skulle delas mellan Ryssland och Danmark vid Motala ström.

Och vi har ingen Karl XI, som trots dålig utbildning, svag begåvning och dyslexi tog tag i Sverige med båda händerna och från 1680, under 17 år av hårt arbete, fick det på fötter.

Istället har vi en svag regering och en än sämre opposition som bråkar om vilken musik orkestern ska spela på den sjunkande skutan.

Och det är värre än så, mycket värre. Inte bara saknar Sverige idag kompetenta politiska ledare. Våra politiska partier har dessutom ordnat det så, via de proportionella valen, införda 1911, och partistödet, infört 1965, att i princip de enda framtida ledare Sverige kan få kommer från den lilla klick skevt utvalda och skevt formade personer som är aktiva i de politiska ungdomsförbunden.

Realistiskt är det endast bland dagens tio- till tjugofemåriga medlemmar i MUF och SSU som Sveriges framtida ledare kommer att rekryteras. Att döma av utvecklingen kommer dessa dessutom troligen att vara än sämre än de Sverige haft de senaste 20–30 åren.

Som jag har sökt reda ut i en debattartikel är det nämligen i princip omöjligt för någon person som åstadkommit något i livet att bli inflytelserik politiker i Sverige.

Det finns många katastrofområden. Sverige har idag de sämsta skolor vi har haft sedan vårt land kristnades. Jag påstår här inte att alla gick i skolor på 1100-talet, utan att ingen skulle ha kommit på tanken att införa något som så omöjliggör utbildning som grundskolan gör. Så dåliga skolor som våra grundskolor har Sverige aldrig någonsin tidigare haft.

De flesta kunde läsa redan på 1600-talet. Läs- och skrivkunnigheten hos den som 1750 inte gick i skolan, utan som kort undervisats av sin mamma, var högre än den är idag för den som gått 12–13 år i skolan.

Trots detta låter våra politiker den svenska utbildningens främsta dödgrävare, Skolverket, fortsätta hantera skolan.

Immigrationen från med Sverige kulturellt svårligen kompatibla länder fortsätter i hög takt. Det är dock otänkbart för svenska politiker att avskaffa de pull-faktorer som lockar människor hit.

Otänkbart i bokstavlig bemärkelse. Att sänka nivån för ”dräglig levnadsstandard” och bland annat socialbidragsnormen med minst hälften, helst med långt mer, är tankar våra politiker inte kan tänka. Att återföra ansvaret för barn dit där det hör hemma, hos föräldrarna, kan våra politiker inte heller tänka.

Och så har vi rättsväsendet. Fredrik Anderssons mördare var 17 år när han begick brottet. Han borde idag sitta på en sluten anstalt, säg 15 km väster om Storuman på 20–30 år, ute 1–2 år tidigare om han sköter sig exemplariskt. Tandvård skulle han ha fått på anstalten. Inte efter att ha vallats runt i Södertälje.

Vi vet, eller vi borde åtminstone veta om vi öppnade några böcker, lämpligen James Q Wilsons och Richard Herrnsteins Crime and Human Nature, att när en ung man (för det är nästan bara män) når puberteten, så är det slut med möjligheten att förebygga brott. Det är då istället repression som måste till.

Egentligen borde förstås inga böcker behövas. Innan fria fantasier à la Rousseau, Folkpartiet och BRÅ under 1900-talet fick överhanden, visste människor också att, för att så långt som möjligt undvika att det går så långt att straff behövs, varje ny generation måste socialiseras, med tydliga och handfasta regler, normer och metoder.

Eftersom unga har lägre impulskontroll och kortare tidshorisont än äldre så bör de, om något, dömas till hårdare straff, och dömas mer omedelbart än den som är äldre. Alltså, ungdomsrabatt är en diametralt felaktig åtgärd. Om något bör den som är äldre få en mildare dom än den som är 12 eller 13.

Läs även: Dahlin: Socialdemokratins destruktiva individualism

Vår känsla för rättvisa, som kommer sig ur människans medfödda vedergällningsprincip, säger oss dock att samma brott ska ge samma straff. Unga förbrytare skulle i ett fungerande Sverige sättas på andra anstalter än de som är äldre men i övrigt dömas till identiskt samma straff.

Den enda straffrabatt som skulle ges vore för verkliga förstagångsförbrytare. Den som har ett långt förflutet som ligist är dock inte en förstagångsförbrytare när han döms för första gången; han är endast någon som till sist åker fast och döms för ett av många brott.

Ett kompetent svenskt styre skulle rycka upp de senaste hundra årens ”reformer” på rättsväsendets område med rötterna. Vi måste gå tillbaka så långt, åtminstone på vissa områden, eftersom galenskapen med straffrabatter för ålder infördes redan på 1930-talet.

Straffen skulle i ett tillnyktrat Sverige skärpas radikalt. Straffmyndighetsåldern sänkas till troligen 12 års ålder. Under 12 års ålder straffas istället målsman. Under 12 års ålder kan man på goda grunder anta att målsman är kapabel att hantera sina barn, om de bara anstränger sig. Och kan de det så ska de också ha en skyldighet att göra det.

Ingen som helst hänsyn tas till den åtalades sociala förhållandena. Att vi har ”socialt utsatta områden” i Sverige beror till stor del på att kriminella socialt utsätter dessa områden. Kriminella döms därför i ett fungerande Sverige systematiskt till fängelsestraff och avlägsnas därmed från sådana områden så att övriga invånare inte längre blir socialt utsatta.

Mängder av fängelser byggs, främst i oländiga trakter som i Lapplands inland. Den dömde ska inte vara hjälten som gänget kan besöka på helgen. De fängelser som byggs ska också kosta långt mindre än som nu är fallet, högst en sjättedel av dagens, så att kostnaden åtminstone kommer ner till medel i Europa.

Till sist, att sätta den som döms i Sverige i utländska fängelser, som så många föreslår, vore ytterligare en kapitulation för den svenska ynkedomen. Det vore att ytterligare förvärra den svenska vanäran. Ett fungerande land bör som ett minimum kunna hantera sitt rättsväsende.

Läs även: Lidström: Toxiska feminina maktstrukturer