Facebook noscript imageAhmed: Våra politiker beställde Eritreafestivalen
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Våra politiker beställde Eritreafestivalen
Foto: Timmy Augustsson, Ali Lorestani / TT
Foto: Timmy Augustsson, Ali Lorestani / TT

Förra veckan utbröt kravaller när olika politiska grupperingar från Eritrea slogs så strån och stickor rök på Järvafältet. En fråga som många svenskar ställer sig är: ”Vad fasiken gör dessa människor i Sverige?” Svaret är enkelt: De fullbordar mångkulturen, skriver Luai Ahmed.

En bekant från Syrien berättade nyligen för mig hur han lyckats lära sig tyska och integrera sig i Tyskland: ”Jag älskar öl och fläskkött, och dessa två ting är självklara delar av att lyckas integrera sig i Väst”.

Läs även: Lidström: Din sexualitet intresserar mig inte

Han må ha en poäng. I Sveriges fall kan dessa outtalade krav vara ännu mer påtagliga. Alkohol och fläskkött är uppenbara inslag i svenskheten. Dessvärre kan det bli knepigt att fira kulturkritiska helger som midsommar eller jul utan dessa ingredienser.

Betyder detta att muslimer, judar och veganer inte kan vara integrerade delar av det svenska samhället? Jag kan redan höra några högermän ropa: ”bara om det gäller veganer och muslimer!” Men det är lite generaliserande och trångsynt. Lite veganofobiskt och islamofobiskt, om du vill.

När det gäller vissa muslimer eller veganer som dömer och ser ner på alkoholdrickare respektive grisätare, kan sammandrabbningen för all del blir instinktiv och djup. Det finns å andra sidan ortodoxa vegetarianer och judar som dömer alkoholdrickare och grisätare, men fortfarande lyckas förbli fungerande delar av det svenska.

Sverige är ett vackert och tolerant land, där det finns plats för olikheter: Religiositet, puritanism, icke köttätande, och så vidare. Fast vår världsbekanta tolerans tolererar ofta intolerans, ty det missförstår våldet som ligger bakom intoleransen. Inte minst när det är utländsk.

De kulturella vågor som slår in över och kraschar i Sverige handlar sällan om en jude som vägrar lägga skinka på sin jultallrik, eller en muslim som skippar ölen på midsommar, eller en vegan som ordnar ett egendomligt veganskt julbord med sina gröna vänner. De kulturella krokarna som tär på Sverige är av en betydligt våldsammare natur.

Förra veckan utbröt kravaller när olika eritreanska grupperingar kraschade på politiska grunder och slogs så strån och stickor flög på Järvafältet. Konflikten som uppstod parallelt med korankrisen fick många svenskar att ställa sig frågan: ”Vad fasiken gör de här människorna i Sverige?”

Och svaret är enkelt: de fullbordar mångkulturen. Den som beställdes av svenska politiker år 1975.

Mångkulturen i sin renaste form är en blandning av alla kulturer som finns och välkomnas i Sverige. Ett svårt piller att svälja är att en del av dessa kulturer tror att det inte går att lösa konflikter utan våld.

Nu är jag ingen expert på Eritrea, och tänker inte låtsas vara det, men jag är en självutnämnd expert på arabvärlden, och för de intresserade kan jag bara tipsa om att söka på YouTube: ”Arabs fighting during live debates on TV”, för att illustrera det jag menar.

Även när araber sätter sig ner i en lugn miljö för att prata om politik eller religion kan det leda till kastade stolar och askfat.

Den allmänna kulturella krocken som förvirrar Sverige är detta kulturella våld som genomsyrar diverse samhällen utanför Sverige.

Det upprör inte Svensson om Joseph skippar ett julbord, det upprör Svensson när Fikru och Abrihet förstör polisbilar och spöar igenom människor på en festival för att de inte delar politiska åsikter. Politiska åsikter om länder som de flytt från och lämnat bakom sig.

Den kaotiska Eritreanfestivalen i Järva är ytterligare ett obestridligt exempel på att ett mångkulturellt samhälle är dömt att misslyckas.

Läs även: Korn: Se tillvaron tragiskt och undvik tragedin

Något som gör mig riktigt ledsen, som en som lämnat misären och våldet i Mellanöstern, är att dessa människor inte klarar av att lära sig uppskatta den vackra svenska kulturen. Och här pratar jag varken om sill, köttbullar eller midsommardans runt stången.

Jag pratar om den svenska kultur av fred och samarbetsförmåga som präglar majoritetsbefolkningen.

Varför är inte det möjligt för en del av dessa människor som flyr våldet att njuta av den stilla, lugnande sommarbrisen på Järvafältet, där det största vardagliga problemet som man måhända möter är långa vårdköer eller ruttna tomater på ICA – inte ett hav av våld?

Efter krig – finns det något i världen som kan vara finare än fred?

Det sägs ibland att Sverige är fredligt i dag tack vare en historia av våld, krig och envälde. Kanske svaret på frågan varför en del flyktingar inte kan njuta av den svenska freden är att de inte har en historia av våld, krig och diktatur – utan en nutid av våld, krig och diktatur.

Det vill säga, att ta seden dit man kommer behöver inte alltid betyda att man måste älska Norrlands Guld, surströmming eller bacon, men att man i tanke och handling måste lämna våldet och hemlandets politiska och kulturella elände bakom sig – som man bevisligen ”flydde”.

Det är en helt central del att ta seden dit man kommer när man kommer till Sverige.

Läs även: Skogkär: Eritreanskt inbördeskrig på svensk mark

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu