Inget säger ”Vi vill inte inkludera er i vårt samhälle” som att erbjuda statsfinansierade arabiska, somaliska och persiska kanaler till invandrare. En statligt stödd språksegregering legitimerar och cementerar de parallella samhällen som föder utanförskap och kriminalitet, skriver Luai Ahmed
Häromdagen ställde jag en enkel fråga på Twitter:”Varför i hela friden betalar vi skatt för arabisk, somalisk och persisk radio?”
En företrädare för partiet Nyans svarade: ”Språklagen. Läs på min vän.”
Lite som när man ställer en fråga som: ”Varför tillåter vi islam att sprida delar av sina oanpassbara rötter i Sverige?” Och svaret man får blir: ”Vi har faktiskt religionsfrihet i Sverige. Läs på min vän.”
Att tvångsfinansiera radioprogram på arabiska, somaliska, persiska och alla möjliga språk samtidigt som det finns cirka 700 000 arbetslösa i landet, många av dem människor som kommit till Sverige under de senaste åren och kämpar med språket, är talande för hur svensk politik bidrar till att cementera parallella samhället som i sin tur leder till kriminalitet och – ja – rasism.
Läs även: Efter klippningen av Ebba Busch – KD kräver möte med SR
Intressant nog fick jag ett svar på min tweet på självaste arabiska språket. Det såg jag inte komma. Jag skrattade högt när jag läste det.
I översättning löd svaret på arabiska: ”Infiltrerande avskum som du som häller olja på elden och vädjar till rasister och hatare är anledningen till alla dessa problem i Sverige”.
Det är väl den nivån man håller sig till på arabiska för övrigt: Det är alltså jag och alla andra ”rassiga” opinionsbildare och skribenter som orsakar segregationen i Sverige. Vi är anledningen till att områdena Rosengård och Bergsjön gått från att vara relativt trygga och svenska arbetarklassområden till avskräckande getton på mindre än 30 år.
Ett annat intressant svar jag fick var: ”Resonerar du likadant kring finskan som talas på SVT o radio?”
Faktiskt inte. Jag resonerar inte likadant om varken Sveriges Radio Finska, Sameradion, eller Jiddisch far alle.
Mest eftersom dessa radiostationer bemannas av finnar, samer och judar som är svenskar. Finnar, samer och judar – trots de konflikter som de har haft med Sverige och det förtryck de utsatts för – är en framgångsrik och fungerande del av Sverigebygget.
Det är inte förrän en svensk same, finne eller jude berättar för mig om sin bakgrund som jag känner till den. Eftersom de pratar felfri svenska och ”beter sig svenskt”.
Läs även: Dan Korn: Astrid Lindgren som nazist, Ebba Busch som moder Svea
Det har absolut ingenting med hudfärg att göra. Jag har träffat en hel del araber och somalier som pratar felfri svenska och framstår som svenskar. Jag ifrågasätter inte deras ”svenskhet” överhuvudtaget.
Den stunden ens svenskhet ifrågasätts är när någon öppnar munnen för att prata och det som kommer ut är en mindre funktionell variant av svenska. Vissa kallar det ”ortensvenska”, andra kallar det ”invandrarsvenska”. Men oavsett benämning är detta språk en produkt av ett segregerat samhälle där svenskar och olika invandrargrupper inte möts.
Denna paralleism ska inte skattefinansieras.
Anledningen till att jag i dag skriver och talar på svenska, till att jag känner en samhörighet med det svenska samhället och nationen trots att jag kom hit så sent som 2014, är att jag just lärde mig landets språk.
Och anledningen till att jag lärde mig svenska är att innan jag lämnade mitt hemland sa min mamma till mig: sluta lyssna på arabisk radio, sluta läsa arabiska tidningar, och kapa dina band till arabiskan. Lär dig det svenska språket. Och jag lydde hennes råd.
Viljan är förstås det viktigaste, och den måste finnas där. Men vi skattefinansierar redan SFI. Borde inte det räcka? Varför ska vi skattefinansiera ytterligare insatser med resultatet att andra språk tar mer plats i Sverige, samtidigt som det svenska språket sakta försvinner och blir ortenifierat?
