Efter 15 år på kontinenten kan jag notera att Sverige är något av en bubbla. Alla verkar ta välstånd och tillväxt för givna. Men få tycks vara beredda att vårda förutsättningarna för detta välstånd.

När det gäller frågor som energin och den tunga industrin kan man inte bara vimsa på mot en rödgrön utopi. Man måste tänka också. Naturligtvis är det bra om vi kan minska vårt oljeberoende och våra utsläpp. Men sådant kräver teknisk utveckling och tillväxt.

Famlar man i de stora frågorna är risken att man ställer till med obotlig skada. Det kan räcka att vänta med att fatta beslut för att det skall få allvarliga konsekvenser för vår ekonomi. Vill man göra Sverige grönt, då måste man skapa ekonomiska förutsättningar för detta. Och se till att vi i grunden har en stabil tillgång till el.

Läs även: Ahmed: Öppna era hjärtan – men stäng gränsen

Vänstern gör ett liknande tankefel. Utan ett välmående och lönsamt näringsliv kommer det inte att finnas några pengar att fördela. Kravet på att krossa kapitalismen är ett krav om att såga av den gren man själv sitter på. Det kan vi om inte annat lära av historien.

Eller ta bidragsinvandringen. Jag förstår att man vill vara empatisk och hjälpa människor som har det svårt. Men tar man i för mycket, och tar emot fler människor än samhället på ett rimligt sätt kan absorbera – då gör man alla en otjänst. I slutändan måste sådana misslyckanden betalas.

Här finns ett mönster. Man sätter känslor framför verkliga förhållanden. Man sätter utopiska visioner framför ekonomiska realiteter. På så sätt kommer man varken att kunna nå sina vackra mål eller behålla landets välstånd. Snarare är det framför allt de svaga, fattiga och utsatta som kommer att drabbas när resurserna krymper.

Läs även: Svantesson (M): Ett bidragstak är en moralisk fråga

Jag kommer att tänka på C. Northcote Parkinsons svenska lag från 1980-talet: Sikta på välstånd, och du får sysselsättning. Sikta på sysselsättning, och du får allt annat än välstånd.

Ibland tror jag att svensken är fredsskadad. Naturligtvis är jag för fred. Men det är uppenbart att svenska folket inte alls är lika förberett på att katastrofer kan slå till som folk på kontinenten. De senare har varit med förr och insikten om att allt snabbt kan kullkastas finns fortfarande i det kollektiva medvetandet.

Systemsammanbrott kan komma plötsligt. De kan utlösas av till synes triviala händelser. Eller inkompetens. När man når en tipping point kan allt plötsligt gå väldigt fort.

Läs även: Alexandersson: Hoten mot demokratin kan komma från oväntat håll

Om staten ständigt växer och skatterna ständigt ökar når vi till slut en punkt där det faktiskt inte fungerar längre. Om politiska mål sätts före en stabil ekonomisk utveckling kommer den gemensamma kakan att bli mindre. Det är åt det hållet vi är på väg. Sedan är festen över.

Svensken är tolerant, empatisk och klimatsmart. Men är han beredd att bli fattig?

Henrik Alexandersson
Frihetlig debattör och skribent baserad i Berlin
Twitter: @HAX