Det talas mycket om hoten mot demokratin. Men det är inte helt uppenbart varifrån de kommer. Speciellt inte i dessa tider när politiken vänder ut och in på sig själv för att komma runt att folket röstat fel i allmänna val.

Naturligtvis skall man hålla ett öga på SD. Och på Vänsterpartiet. Den goda nyheten är att detta är kända eventuella hot. Vi kan förhålla oss till dem. Så risken för folkhemsfascism eller proletariatets diktatur är knappast överhängande.

Det är dumt att tro att hoten mot demokratin kommer att komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Och farligt.

Hotet mot demokratin kan komma i de mest oväntade former, från de mest oväntade håll.

Läs även: Norell: Sverige är ingen mogen demokrati

Hannah Arendt skriver om detta i sitt standardverk The Origins of Totalitarianism, författad 1951 i två mordiska regimers skugga. Hon påpekar att människor inte tycks förstå att allt faktiskt är möjligt. Vilka absurda galenskaper som helst. Allt.

Hon poängterar även att vägen till helvetet inte nödvändigtvis behöver vara stensatt med goda föresatser – utan lika gärna kan vara stensatt med inga föresatser alls.

Hotet mot demokratin kan till exempel komma från ett verkligt eller upplevt hot om brottslighet eller terrorism. Eller från ogenomtänkta, framhastade åtgärder mot desamma. Det kan komma från krafter som försöker behålla sin makt över informationen och dagordningen. Eller från krafter som försöker tvinga på oss en eller annan utopisk vision.

Det kan också bara råka bli så, till exempel om vi når en punkt där samhällelig kärnverksamhet upphör att fungera eller där välfärdssystemen börjar svikta under sin egen tyngd. En punkt där politikerna blir skärrade och försöker rädda vad som räddas kan genom att stärka sitt grepp.

Läs även: Morgan Johanssons (S) Twitter: Demokratihot eller en axelryckning?

Ett problem med den generella välfärdsstaten är att när den väl är införd, då kommer dess eventuella sammanbrott att få dramatiska och med största sannolikhet våldsamma konsekvenser. Vilket borde mana till eftertanke, då den är uppbyggd på i stort sett samma sätt som ett kedjebrev eller ett pyramidspel.

En ständigt expanderande stat med ett ständigt ökande behov av finansiering kommer förr eller senare till en punkt där skattebetalarna får nog.

I det läget är risken uppenbar att staten måste bli än mer repressiv för att säkerställa skattebasen. Vilket innebär mer tvång, kontroll och övervakning – riktat mot vanligt folk. Till slut kan en sådan utveckling nå en tipping point där repressionen övergår i öppen konflikt mellan överheten och folket.

Man kan även nämna en ständigt ökande centralisering av makten – från individen till politiken, från nationalstaten till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater.

Läs även: Alexandersson: Borgerligheten och det fria samhällets fiender

EU:s demokratiska underskott är ett välkänt problem som ingen riktigt vet hur man skall tackla. Så avståndet mellan de styrande och de styrda tillåts växa. Vilket också förr eller senare kommer att få konsekvenser.

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv, i god demokratisk ordning. Det är här de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna kommer in i bilden. De anses vara grundläggande och skall vara orubbliga eftersom de utgör individens yttersta skydd mot staten.

Ändå ser vi hur dessa rättigheter steg för steg kompromissas bort i namn av kampen mot än det ena, än det andra. Vilket bara kan ske till en viss punkt innan nämnda rättigheter förlorar sitt innehåll och sin mening. Yttrandefriheten, rätten till privatliv och rättssäkerheten är exempel på fri- och rättigheter som ständigt naggas i kanten.

Att politiker tillåts urholka de fri- och rättigheter som skall vara individens yttersta skydd mot nämnda politiker bådar illa.

Henrik Alexandersson
Skribent och frihetlig debattör baserad i Berlin
Twitter: @hax