I diskussioner om klimatfrågan stöter man ofta på argumentet, att även om den gängse klimatvetenskapen och FN:s politiska klimatpanel IPCC felbedömer risken för tipping points och därmed hotande klimatkris, bör vi ändå försäkra oss mot risken att de kanske har rätt. En ledande klimatjournalist på riksmedia uttryckte nyligen detta till mig i ett mejl:

…det märkligaste med klimatskepticismen är frånvaron av riskanalys. Riskerna är, som jag ser det, alldeles för stora för att inte agera, särskilt som omställningen inte ens är särskilt kostsam och dessutom innebär flera andra fördelar. Man kan ju se det som en försäkring med trevliga medlemsförmåner…

Låt oss skärskåda detta argument, dels hur riskanalysen ser ut, dels hur försäkringsmomentet är upplagt med nuvarande klimatpolitik.

Läs även: DEBATT: Det finns ingen klimatkris – däremot en politiskt orsakad energikris

Mycket av klimatpolitiken bygger på den så kallade försiktighetsprincipen. Detta går tillbaka till Rio-deklarationen 1992, då över 160 länder antog en bindande klimatkonvention som byggde på följande explicita försiktighetsprincip:

För att skydda miljön, skall försiktighetsprincipen tillämpas .... Om (a) hot om allvarlig eller oåterkallelig skada uppstår, (b) skall brist på fullständig vetenskaplig säkerhet inte användas som ett skäl att skjuta upp (c) kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförsämring. (Min markering av de tre centrala delarna med a,b,c).

I Rio deklarerade man alltså att (a) det befarade klimathotet i form av negativa effekter av koldioxid och andra växthusgaser (i fortsättningen ”CO2”), men även att (b) med en oklar hotbild (vad säger vetenskapen, finns tipping points?), samt att (c) det rationella i att vidta kostnadseffektiva åtgärder för att minska risken för att det möjliga hotet orsakar problem. Detta implementerades sedan med konkreta klimatpolitiska åtgärder av de länder som anslöt sig till Kyoto-protokollet 1997.

I Sverige har våra politiker, främst S+MP, accepterat IPCC:s olika klimatscenarier som korrekta beskrivningar av risken att ökningen av CO2 kommer att orsaka framtida problem och kostnader. Detta, tillsammans med utfästelser som gjorts i Rio, Kyoto samt Parisavtalet 2015, ledde till att vi 2017 fick klimatlagen, där CO2 utpekades som den fiende som ska nedgöras.

Enligt klimatramverket ska vi nå Netto Noll för CO2 fram till 2045. Vi har också en viktig avstämning redan om 8 år, då utsläppen ska ha minskat med 55 procent, jämfört med 1990 år nivå. Inom hela EU är klimatnödläge utropat.

Oavsett om analysen av klimatriskerna är korrekt, har politikerna i regelverket hållit fast vid ett ensidigt fokus på CO2: detta är inte bara fienden, utan också den enda relevanta kontrollvariabeln för klimatet. Rätt eller fel: riskanalysen är gjord och försiktighetsprincipen är implementerad.

De politiska och praktiska åtgärderna för att förverkliga försiktighetsprincipen blir alltmer påtagliga. Överallt möts företag av synnerligen restriktiva tillståndskrav; allt högre miljö- och klimatskatter; allt dyrare utsläppsrätter.

Vi har därtill storskaliga investeringar inom energiområdet, i form av en hårdsatsning på vindkraft. Därutöver genomförs storstilade satsningar på grön teknik de kommande decennierna, som exempelvis Hybrit och H2Greensteel, projekt för fossilfri stålproduktion. Regeringen storsatsar också i statsbudgeten på att aktivt fånga in CO2 och begrava den i marken. Dessa investeringar syftar alla till att minska klimatrisken eftersom de angriper CO2-fienden vid dess olika källor.

Läs även: Oxenstierna: En klimatpolitik vid vägs ände

Nu börjar vi dock även se de ekonomiska konsekvenserna av försiktighetsprincipen: den är dyr! Och notan fotas av folket. Nyttan av klimatpolitiken får vi däremot inte själva: vi betalar dyrt idag för att framtida generationer ska få minskade klimatrisker. För idag finns inget klimatnödläge och i Sverige har klimatet tvärtom blivit bättre de senaste decennierna.

Allt handlar om en befarad framtid.

Men hur är det då med kravet på kostnadseffektivitet som ställs i den allmänt vedertagna definitionen av försiktighetsprincipen? Eller, på Östlingspråk: Vad f-n får vi för klimatpengarna?

Klimatforskaren Björn Lomborg har analyserat Parisavtalet om att begränsa utsläppen fram till 2030. De åtaganden som gjorts skulle ge oss en temperatursänkning på högst 0,05 grader. Om vi skriver fram Parisavtalets åtaganden till 2100 skulle temperatursänkningen alltså bli under 0,2 grader.

Lomborg sammanfattar värdet av Parisavtalet med en cost benefit-kalkyl. Den visar att för varje satsad dollar i klimatåtgärder får vi en klimatnytta i form av minskad temperatur som värderas till 11 cent. Detta i ett intervall från 11 till som högst 26 cent för ett genomsnitt av IPCC:s olika scenarier där 11 cent bedöms som den mest realistiska kalkylen.

Att endast få 11 cent nytta per satsad dollar är inte kostnadseffektivt utan ett enormt samhällsekonomiskt slöseri: Parisavtalets åtaganden innebär att 89 cent per investerad dollar slängs bort i klimatåtgärder som saknar nytta. Samtliga av de olika beräkningar som görs av kostnadseffektiviteten i Parisavtalet visar att de satsningar som görs till största delen är pengar i sjön. ”Netto Noll” blir – ”Netto Minus”.

Liknande siffror får vi om vi ser till Sveriges egen klimatpolitik. Sverige svarar för ungefär 1 promille av de globala utsläppen. Om vi snabbt skulle lyckas eliminera Sveriges samtliga utsläpp beräknas det ge en global klimatpåverkan med storleksordningen 0,003 grader till år 2100.

Fundera på det nästa gång du betalar elräkningen med dess olika energi- och klimatavgifter, samt moms ovanpå det. Eller när du tankar bilen: nästan hälften av priset består av energi- och klimatskatter och moms på dessa. Vad får du för de pengar som går till de olika klimatåtgärderna? Tre tusendels grader lägre temperatur – om 80 år.

Läs även: DEBATT: Lugn i klimatstormen! Vi behöver sans, balans och tolerans

Klimatstormakten Sverige tar guldmedalj när det gäller att få ned redan mycket låga utsläpp – vi har redan bland de lägsta utsläppen per capita i världen. Du tar notan, framtida generationer får 0,003 grader lägre temperatur tack vare det svenska lagets insats.

Gabriel Oxenstierna
Fil.dr i nationalekonomi, författare till böcker om finansmarknaden, samt med en fil.kand i kemi och miljövetenskap.