Kära läsare! Som bekant riktar jag oftast mitt sökarljus mot MENA-regionen och frågor som rör terrorism och politiskt våld.

Men den senaste månadens inhemska turbulens mitt i den svenska sommaridyllen gör att jag, med bibehållen statsvetarhatt på, tänker ta en titt på vår egen demokrati. Turerna kring misstroendevotumet mot regeringen Löfven visar på en del brister i vårt sätt att hantera kriser. Brister som jag menar verksamt bidrar till att urholka ett redan sargat förtroende för vårt parlament och dess förmåga att hantera olika problem. Den så omtalade svenska tilliten var länge vår bästa gren, men den tilliten har urholkats under senare år tack vare allehanda politiska krumbukter. Alla självförvållade dessutom.

Den 7 juli återvaldes Stefan Löfven som statsminister, endast ett par veckor efter det att samma parlament röstat igenom ett misstroende mot honom. Hur är detta möjligt?

Det första att lägga märke till – och något som negativt utmärker Sverige jämfört med andra parlamentariska demokratier – är att statsministern kunde återinträda trots att endast en minoritet röstade för honom. 116 röstade ja till talmannens förslag och 233 röstade antingen nej (173) eller lade ner sina röster (60). Det demokratiskt korrekta är naturligtvis att ett förtroende att bli statsminister måste vila på att en majoritet aktivt stöder individen ifråga. Att lägga ner sin röst (och på så sätt också försöka smita från ansvar) är inte något stöd och borde inte heller räknas som det. Här finns en bugg i systemet som snarast bör rättas till.

Läs även: Jakob Heidbrink: Regeringskrisen visar att Sverige behöver en ny grundlag

Och här dyker ett annat anmärkningsvärt systemfel upp, nämligen det att själva misstroendevotumet, som nästan aldrig använts i Sverige, i praktiken har reducerats till ett trubbigt och ofarligt instrument. Och detta när själva tanken med manövern är att parlamentet, som regeringens makt faktiskt ytterst vilar på, är att kunna ställa regeringen till svars mellan allmänna val.

Sverige utmärker sig här igen jämfört med andra länder. Det naturliga är att nyval utlyses när en regering fälls under sittande mandatperiod. Men så icke här. Tvärtom hördes under de veckor som gick mellan misstroendevotumet och omröstningen 7 juli flera röster som varnade för ett nyval. Smaka på den. I en demokrati varnas det för nyval, av både parlamentsledamöter och regeringsföreträdare.

Men till skillnad från andra länder innebär ett nyval här inte att det ordinarie valet förskjuts, utan det ordinarie valet infaller ändå som planerat. I detta fall skulle det inneburit att ett nyval och det ordinarie valet 2022 skulle kommit med knappt ett års mellanrum. Systemet är riggat för att undvika nyval genom att göra det så besvärligt som möjligt, och därigenom tas i praktiken en viktig del av parlamentets verktyg att hålla regeringen ansvarig bort.

Således finns här ett par tämligen besvärliga och för demokratin oerhört viktiga problem att åtgärda, gärna så fort som möjligt.

Läs även: Norell: Vart är Libanon på väg?

Att räkna nedlagda röster som de facto ja-röster är djupt odemokratiskt i ett skede när en statsminister ska väljas. En grundprincip är att regeringen har parlamentets förtroende (vilket också stärker det allmännas förtroende till systemet). Det har den här regeringen inte och borde därför inte sitta kvar. Det är dock inte Löfvens fel. Han följer bara sin egen högst förståeliga princip att hålla sig kvar vid makten, hjälpt av ett system som underlättar bildandet av minoritetsregeringar och belönar smitning ifrån ansvar med hjälp av nedlagda röster.

Likaså är mekanismerna för misstroendevotum och nyval uppenbart inte finstämda nog att kunna hantera dagens politiska problem och kriser.

Båda dessa systemfel hjälper till att urholka förtroendet för ett redan skadat system. Och utan tilliten till vårt demokratiska system kan det inte överleva. Det finns en tendens i Sverige att i det längsta vägra se problem och därigenom låta dem befästas och bli än mer svårlösta. Denna krönika gäller det parlamentariska systemet, men tendensen kan tydligt skönjas i frågor som brottslighet, migration och integration, för att nämna några exempel.

Läs även: Dahlman: Med demokrati blir det kaotiskt ibland

Det är därför hög tid för oss medborgare att agera mer aktivt. Det kan vi så klart göra vid valet nästa år. Men det räcker nog inte i detta läge. Så läs detta som en uppmaning att sätta igång med initiativ och engagemang utanför den riksdag som inte riktigt verkar ha förmåga att rädda demokratin.

Som bekant betyder demokrati folkstyre, så påtryckningar utifrån är ett sätt att dra sitt strå till den demokratiska stacken, och därmed högst angeläget!

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.