Kognitionsforskaren Steven Pinker noterar att ett problem med utopier är att de som regel måste göra sig av med dem som inte är ombord. Vilket är en tes som stöds av historien. I Sovjetunionen kallades dessa människor för objektiva fiender. Det vill säga fiender till det stora projektet. Och sådana fanns det ingen plats för.

Min frihetliga, politiska grundsyn är anti-utopisk. Samhället är en ständigt pågående dynamisk process utan bestämt slutmål och med plats för alla. Vi provar olika lösningar, håller fast vid det som fungerar, förkastar det som inte fungerar och bygger vidare på erfarenhet. Det vill säga ett lärande samhälle som utvecklas utan nämnvärd styrning uppifrån.

Läs även: Lindberg: Stenevi kallar ideologi för undervisning – en stöld av skattemedel

Detta till skillnad från de utopier som vill forma samhället efter en viss idé – och sedan låsa fast oss i en modell som varken lämnar utrymme för vidareutveckling, nytänkande eller opposition.

Det finns skäl att anta att de flesta svenskar bara vill att samhället ska fungera. Att dess kärnverksamhet sköts på ett kompetent och kostnadseffektivt sätt.

För det saknas verkligen inte kärnuppgifter för staten. Inte ens för mig som libertarian. Det måste finnas grundläggande spelregler i form av lagar. Vi måste också ha en ordningsmakt, ett rättsväsende och grundläggande institutioner som erbjuder stabilitet och ordning. Vi behöver ett yttre försvar. Ett grundläggande socialt skyddsnät löser förmodligen mer än det kostar. Och i den mån man anser att sjukvården ska vara offentligt finansierad finns det utmärkta lösningar för hur det kan fungera bättre utan politisk toppstyrning.

Det viktiga är att den samhälleliga kärnverksamheten sköts på ett kompetent sätt. Vilket står i kontrast till ideologiska experiment – där utopiska idéer sätts framför verkliga förhållanden, kostnadseffektivitet och naturlig utveckling. Utopiska visioner och dogmer blockerar beslutsfattarnas varseblivning och leder till felaktiga prioriteringar.

Läs även: Åberg: Köp en bil och krossa systemet

Denna invändning har till och med stöd i våra grundlagar. Regeringsformens femte paragraf säger att ”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Inget om den sökandes partibok eller ideologiska hemvist. Vilket inte är hur det fungerar i praktiken. Allt för ofta verkar chefer i offentlig förvaltning även vara ideologiska aktivister.

Bostadsbrist, vårdköer, energikris och andra brister uppkommer inte av en slump. De är förutsägbara konsekvenser av politiska beslut. Ofta med ideologiska undertoner eller som ett resultat av missriktad välvilja. Som vanligt gör man saker som låter bra utan att först fundera igenom vad det kan få för konsekvenser i verkligheten. Och då går det som det går.

Det är bra att det finns olika ideologier. Olika idéer skall ställas mot varandra i ett demokratiskt system. Men när de frälsta försöker påtvinga alla andra sina idéer går det fel. Speciellt om dessa idéer sätter annat före logik och sunt förnuft.

Vanligtvis är det röda och gröna utopister som vill omforma samhället radikalt. Fast av delvis olika skäl. Men det finns fler. Hit kan man även räkna religioner som gör anspråk på att vilja styra hur samhället skall se ut och fungera.

Under sina sju år i regeringen lyckades Miljöpartiet både sabotera för industrin och ställa till med en energikris. Av missriktad välvilja, får man hoppas.

Den utopiska visionen driver också vänstern att beskatta den arbetande delen av befolkningen allt hårdare. Målet är ju faktiskt ett samhälle där alla har lika mycket. Eller kanske snarare lika lite.

Sverige behöver en regering som ser verkligheten som den är, utan ideologiska glasögon. En kompetent regering som sätter allmänintresse och funktion framför ideologiska experiment. En regering vars främsta prioritet är att saker och ting ska fungera.

Läs även: Altstadt: Strandhäll ställer in domedagen och Gretahajpen

Det finns i sammanhanget inget som säger att regeringens ledamöter måste hämtas ur riksdagen. Man kan bilda en regering med landets främsta hjärnor. Som när som helst – i god demokratisk ordning – kan avsättas av riksdagen, om den inte sköter sig.

Och medan en sådan regering fokuserar på att få saker och ting att fungera, kan partipolitiken spelas ut i riksdagen där den hör hemma.

Henrik Alexandersson
Frihetlig debattör och skribent baserad i Berlin
Twitter: @HAX