Politik har mål. Vissa sådana mål är inte kompatibla med verkliga förhållanden, grundläggande ekonomiska samband eller den mänskliga naturen.

Till exempel går det klasslösa samhället inte att uppnå utan ett stort mått av kontroll och förtryck. Total jämlikhet kräver total makt över alla individer. Och den lämnar inget utrymme för avvikande åsikter.

Problemet är att de som kämpar för en utopi inte vill (eller förmår) tänka igenom saken. Med en gnutta konsekvensanalys kan man nämligen se att många idéer som sprungit ur den största välvilja ofta är kontraproduktiva. Inte nog med att de kan komma att motverka sitt eget syfte, de får även oväntade och oönskade konsekvenser på andra håll i vårt komplexa system.

Läs även: Nordling: Vad är poängen med jämlikhet?

Ett aktuellt exempel är visionen om ett grönt Sverige. Vi lär inte komma dit om vi på vägen skapar energibrist, gör det omöjligt för våra företag att verka och avsäger oss vårt välstånd. Tvärtom kommer vi då att sakna de resurser som krävs för verkligt positiva förändringar vad gäller miljön. Fattiga länder är som regel skitiga länder.

I sammanhanget kan noteras att det tycks komma som en överraskning för Miljöpartiet att såväl en snabbjärnväg som fundament för vindkraftverk kräver enorma mängder betong (och därmed cement). Gång på gång verkar de missa eller välja att bortse från den större bilden, från verkligheten.

När samhällelig kärnverksamhet krisar är det sällan på grund av att civilsamhället eller marknaden har misslyckats. Istället är det konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut, ofta mot bättre vetande.

Om ett samhälle får utvecklas spontant kommer man att pröva olika sätt att göra saker på. Man bygger på erfarenhet i en kumulativ process. Entreprenörer hittar olika sätt att möta människors behov. Utbud och efterfrågan tenderar att uppnå balans. Allt detta utan någon ordergivning uppifrån.

Läs även: Dahlman: ”Kommunpoet” – ännu ett sjukt skatteslöseri

I politiken bestämmer man att allt skall göras på ett visst sätt som är förenligt med den styrande majoritetens politiska mål, visioner och utopier. Dels leder detta till att den mångfald som annars skulle driva utvecklingen framåt försvinner. Dels tar politiska drömmar sällan hänsyn till hur saker och ting fungerar i verkligheten.

På marknaden går det att snabbt anpassa sig till ändrade förutsättningar. Detta medan politiska beslut ofta ligger fast – även om de visar sig vara dåliga, motverka sitt syfte eller inte stämma överens med verkliga förhållanden. Speciellt om de är en del i ett större ideologiskt projekt.

Energibristen, polisens oförmåga att upprätthålla ordning, vacklande skolresultat, dålig integration och vårdköer är konsekvenser av medvetet fattade politiska beslut. En politisk majoritet har drivit en linje som gett dåliga utfall. Förvisso av oförstånd, missriktad välvilja och i god demokratisk ordning – vilket dock inte gör något bättre om man gör fel.

Läs även: Lindberg: Stenevi kallar ideologi för undervisning – en stöld av skattemedel

Centralstyrning leder till att ett dåligt beslut på ett ställe – eller att någon har en dålig dag på jobbet – drabbar alla. Till skillnad från ett civilsamhälle och en marknad med spontan ordning, där ett dåligt beslut endast får konsekvenser för ett mindre antal människor när det finns olika alternativ att välja mellan. Samtidigt som alla då kan lära sig av andras misstag.

Samhällsutveckling är en ständigt pågående lärandeprocess. Vilket står i stark kontrast till den politiska staten där allt skall vara på ett visst sätt under överskådlig framtid.

Henrik Alexandersson
Skribent och frihetlig samhällsdebattör, baserad i Berlin
Twitter: @HAX