Nya, utjämnande skatter ligger i tiden. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har börjat anträda denna väg med hänvisning till jämlikhet, omfördelning och strävan efter minskade klyftor. Jämlikhetens principiella grund diskuteras dock inte. Politikerna hoppar över denna komplicerade problemställning och verkar låtsas som att det självklart är värdefullt med ökad ekonomisk jämlikhet.

Nyligen utkom emellertid en liten bok som tränger mer in på djupet. Den har titeln Vad är poängen med jämlikhet? Ursprunget är en artikel av filosofiprofessorn Elizabeth S Anderson i Michigan i tidskriften Ethics 1999. Hon behandlar där först de socialliberala egalitära teorierna om att alla ska ha det lika bra och ställer dem mot vad hon kallar ”demokratisk jämlikhet”.

Läs även: Nordling: Vänsterpartiet ljuger om kapitalskatter

En central tanke i de konventionella vänsterliberala teorierna är att staten ska kompensera medborgarna för olycka. Några har tur, andra har otur och det är ”vi alla” som har ansvar som kollektiv att justera fördelningen av nyttigheter och bördor som uppstår genom alla lotterier som präglar det mänskliga livet. Distributiv rättvisa innebär att de lyckligt lottade ska överföra den förtjänst de åtnjuter tack vare tur till de otursamma.

I Andersons framställning finns inte mycket plats för den borgerliga föreställningen om lika chanser som hon kallar en ”startlinjeteori”. Hon riktar istället uppmärksamheten mot den moderna teorin om ”jämlikhet i lycka” som också kallas turegalitarism. Det är här fråga om att kompensera ”dumma, talanglösa och bittra människor” för deras dystra temperament och sorgligt underlägsna egenskaper – egenskaper som är resultatet av genetiska faktorer som individerna inte har något moraliskt ansvar för.

Läs även: Budgeten: LO ser inget behov av höjda skatter

Detta ”uppenbart riktiga påståendet att ingen förtjänar sina genetiskt fördelade begåvningar eller andra medfödda godtyckligheter, som vilka ens föräldrar är eller var man föds” utgör den tydligen axiomatiska grunden för kravet på jämlikhet. När Anderson vill ifrågasätta teorin om jämlikhet i lycka tar hon därför inte fasta på att själva utgångspunkten saknar grund, utan går vidare med ett invecklat resonemang att teorin leder till förödmjukande konsekvenser för de underlägsna som ska hjälpas.

Enligt min mening falsifieras de moraliska kraven på utjämning av det uppenbara i att skillnader i välstånd mellan t.ex. två familjer, som lever av primitivt jordbruk i ödemarken, inte kan motivera att den fattigare familjen har någon moralisk rätt att kräva att den rikare avstår från en del av sin årliga produktion. Det som återstår för den fattiga familjen är ”den starkes rätt” vilket inte är någon rätt som erkänns av de egalitära filosoferna.

Läs även: Debatt: Sverige behöver en utgiftsreform, inte nya skatter

Eller finns det någon politisk-filosofisk teori som kan motivera utjämning? När jag skrev om denna problematik i ett antal bloggartiklar för 10-15 år sedan hittade jag ingenting som liknade denna ”teori X” som jag kallade den saknade teorin. Någon kanske tänker att Rawls’ teori är vad jag letade efter. Men hans teori går ut på att att meriter ska belönas om detta är till fördel för de sämst ställda. Någon ”avundsfri inkomstfördelning” som hägrade för Ronald Dworkin är det inte fråga om. Och avund ger ingen rätt till krav på omfördelning, framhåller Elizabeth Anderson.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör