På SVT play ligger Från savannen till Tinder. En svensk variant av den omtalade norska dokumentärserien Hjernevask. I fyra program undersöker Belinda Olsson och hjärnforskaren professor Markus Heilig medfödda skillnader mellan män och kvinnor.

Jag som inte är en tillvand tevetittare blev rejält omskakad av programmets låga Bolibompanivå. En liknande känsla har väckts bland vänsterfeminister. Men då förstås över att hotet mot social konstruktion som vår officiella statsreligion, får ta plats i svensk public servicetablå.

I Svenska Dagbladet skrev dock Elsa Westerstad om hur hon förr, likt Belinda Olsson, självklart delade statsrådet Jens Orbacks deklaration i riksdagens talarstol: regeringen betraktar manligt och kvinnligt som sociala konstruktioner. Men sedan kom barnen, och de krockade med Judith Butler. Och Westerstad undrar med hänvisning till uttalanden från programets experter och tjänstemän om det ”verkligen är rimligt att blunda för fakta för den goda sakens skull”.

Läs även: Dahlman: Sunkig feminism att mansplaina hur kvinnor får se ut

Ja, det är häpnadsväckande på ett beklämmande vis att professor Agnes Wold, med epitetet feminstterminator i programserien, dels menar att vi av strategiska skäl inte bör låtsas om biologiska könsskillnader, dels uttrycker sig så pinsamt tonårsaktig när hon ska förklara varför. Med Wolds egna ord så tog mannen makten i historiens gryning genom muskelstyrka, och sedan hittade han på religion, kultur, media och hela skiten. De har alltid övertaget och politiskt smarta kvinnor vet att just särarten – biologin – är ett otroligt farligt vapen i mäns händer.

För Wold och company är det nog främst är karriärmässig prestige som står på spel, inte jämställdhet. För feministerna kan ju själva använda biologin som vapen istället för att svika kvinnorna genom att passivt hyckla rädsla inför Mannen som mytologiskt väsen.

Kön som social konstruktion har blivit ett slags kvinnofängelse då enda vägen till ekonomisk jämställdhet är sociala normbrott. Det är förstås inget fel om fler tjejer och killar frivilligt vill bli gruvborrare respektive barnmorskor. Men förutom att likhet i fråga om utfall är ouppnåeligt så undrar jag varför det ens är politiskt önskvärt.

Läs även: Makram: Feminism eller könsrelativism?

Den viktigaste kvinnofrågan kan inte vara att bryta könsnormer för att få bra betalt, utan att kvinnor ska få bra betalt för jobb de valt. I jämförelse med att undersöka, protestera och bryta mot köns-, familje-, hetero- och mensnormer är dock arbetsvillkor som politisk fråga i dag ungefär lika attraktivt som att byta en läckande kateter. Och så politiskt tryggt och bekvämt för medieprofiler att visa aktivism genom att defensivt skrämmas med halmgubbar i form av hemmafruar.

Men jag undrar ändå varför feminister inte satsar på att erövra det fantastiskt offensiva solklara rättviseargument som plötsligt uppstår med insikten att det även finns biologiska skillnader.

Läs även: Altstadt: Kyskhetsuniformer signalerar att andra kvinnor är oanständiga

Den allra största delen av lönegapet förklaras av att kvinnor som grupp arbetar mindre och i låglönebranscher. Och vem kan hävda det uppenbart orimliga att kvinnor ska straffas med låga livslöner för något som beror på biologisk disposition, det vill säga att på gruppnivå prioritera att vara med barn och välja att jobba med människor istället för maskiner.

Faktumet att män och kvinnor är olika innebär inget mindre än att normbrott i högsta grad är politiskt motiverat – när det gäller lönebildning – inte yrkesval.