Jag ser filmklippen från gränsavsnitten mellan Polen och Belarus, Lukasjenkos proxyattack med hjälp av tusentals ditbussade migranter på turistvisum. De har betalat dyrt i dollar bara för att bli trängda mot stängslet av belarusisk polisiär personal. Och sedan hundratalet hårdföra stenkastande män i frontlinjen som försöker forcera taggtråden, men möts av den polska militärens tårgas och vattenkanoner.

I realtid berörs vi av en mänsklig katastrof och bevittnar samtidigt ett geopolitiskt högt spel i en återvändsgränd.

Men mina tankar går också till 2015. Ett årtal tillika en symbol för en sjuk epok då invandringspolitikens konfliktlinjer bröt sönder vänskapsband och människor förpassades ut i kylan, både yrkesmässigt och socialt. Det var alldeles nyss men också så länge sedan. För ett skifte har skett och i jämförelse känns ändå det ”djävla nuläget” som skonsam svalka efter den politiska eldens sveda.

I dag kan de kallas migranter även i mainstreammedia och du är inte längre otvetydigt rasist som inte utgår från att de tragiska scenerna vid gränsen handlar om fattiga, förföljda flyktingar som flytt för sina liv och som enda utväg måste få PUT i Sverige.

Läs även: Makram: Europa måste få ett nytt asylsystem

Förra året berättade journalisten Ola Wong i sitt sommarprat hur han 2015 utsattes för åsiktskorridoren och bokstavligt talat blev sjuk. När Wong hävdade att den ”journalistiska bevakningen av migration(en) var helt galen” tittade människor på honom som om han ”var tokig”. I Kina där han verkat som korrespondent vet man att det glappar mellan den offentliga bilden och verkligheten. Men vissa sanningar kunde svensk – till skillnad från internationell – mainstreamedia helt enkelt aldrig yppa och i dess spår följde flocken av får.

Wong stötte alltså på en kompakt svensk konsensuskultur och hamnade på psykakuten. Och jag skulle kunna skriva en hel bok utifrån 2015 som symbol för den offentliga lögnen och triumfen för klenbegåvad auktoritetstro och okunnighetens infantilitet och flockmentalitet. Hur stor var det nu samhällskostnaden skulle bli, enligt Henrik Schyffert? Två pizzor, en stor Fanta och ett Netflixabonnemang per capita.

De intellektuellt lata trodde på allvar att kunskap, fakta och siffror inte var nödvändiga att inhämta. Det räckte ju så bra med att bara vänsterchansa på sant och falskt utifrån rätt människosyn, smäda och sedan stöta ut dissidenterna.

Och den metafysiska tron på det dimmiga begreppet Alla människors lika värde trumfade alla sakargument. I praktiken betydde det att alla asylsökande alltid måste tas emot med öppna hjärtan. De var alltid fattiga flyktingar trots att de betalat multum till människosmugglare. Deras uppgifter, motiv och vandel fick aldrig ifrågasättas för de hade alltid flytt för sina liv. Att 165 000 personer år 2015 valde just avlägsna Sverige som asylland handlade bara om deras längtan efter vårt överlägsna demokratiska statsskick. Och 35 000 ensamkommande måste även kallas barn för annars brast man i tron på detta diffusa lika värde varvid det bruna barbariet hotade.

Man kunde bli fullständigt tokig för mindre. Jag kunde dock, till skillnad från Ola Wong, ”bli bekräftad i den verklighet jag såg”. Och räddningen bestod i att jag befann mig utanför dragningskraften från de konforma medienätverkens svarta hål. Jag förlorade dock nära vänstervänner och bekanta. Men några stannade kvar och eftersom jag kände helt vanliga ovanliga människor behövde jag inte som Ola Wong bli inlagd på Sankt Görans psykakutmottagning.

Symbolåret 2015 innehåller så många frågor som fortfarande väntar på svar. Trodde exempelvis Löfven verkligen, trots sin insyn som statsminister, att vi hade välsignats med ett ”kompetensregn” och att ”vinsten kommer längre fram”? Trodde verkligen dåvarande LO-ordföranden Thorwaldsson, trots sin kännedom om svensk arbetsmarknad, att en ”superekonomi” skulle kunna uppstå på grund av en enorm mängd nyanlända från länder med lågt Human Development Index?

Saken var ju sedan länge avgjord, inte av SD utan av myndighetsrapporter. Sveriges två ledande forskare inom området, Jan Ekberg och Joakim Ruist, har i studie efter studie slagit fast att invandringen inte är lönsam och inte har varit det sedan skiftet 80–90-tal. Hur kunde jag, men inte Sveriges maktelit, känna till detta faktum?

Det är befriande att Sveriges utrikesminister i dag klargjort, även om själva uttalandet förklaras av geopolitik, att emigrantansamlingen kring Polens gräns handlar om en proxyattack mot EU. Och det var så skandalöst av både politiker och journalister att 2015 låtsas som om emigrantströmmen enbart berodde på krig. De underlät att informera svenskarna om att Natolandet Turkiet öppnat gränsen. Och med migrationens miljoner kunde Erdoğan utpressa EU på miljarder och fängsla eller mörda oppositionen i fred.

Läs även: Norell: Hybridkrigföring modell Lukasjenko och Erdoğan

I dagsläget håller Polen gränsen men framtiden är osäker. Sex tusen migranter har under hösten nått Tyskland via Belarus samtidigt som Frankrike släppt igenom 20 000 över kanalen till Storbritannien. Kommer de vänsterlutande snart att stå där igen, som kapitalets nyttiga idioter, med sina befängda Welcome refugees- banderoller i hopp om att underminera gränser och nationalstater?

Den intellektuella och aktivistiska vänster som, för att bekämpa fascismen, svängt om och plötsligt blivit EU-vänliga federalister riskerar dock att bli snopna. De har slutit upp kring samhällets eliter utan att inse att när det brinner runt knuten är makten oftast pragmatisk. Europas politiska aristokrati kommer nog inte att bekänna sig till allas lika värde om priset är att unionen ytterligare destabiliseras och den framtida federationen hotas.

Jag minns åren runt 2015. Och kvällen då en i dag före detta nära vän började skrika i raseri mitt på gatan då jag redogjort för innehållet i en lång artikel, som då snart skulle publiceras på Aftonbladet Kultur. Den handlade om något så fundamentalt uppenbart. Enligt myndighetsrapporter, budgetpropositioner och offentlig statistik var invandringen tvärtemot vad vänster och liberaler hävdade inte lönsam. En artikel som jag senare på sociala medier i dagar lönlöst skulle försvara med förnuft och fakta mot nära vänners, bekantas och okändas orimliga anklagelser, känsloutbrott och skenargument.

Efter den substanslösa utskällningen gick jag och en annan nu före detta nära vän vidare till ett uteställe för att jag i lugn och ro skulle förklara min kommande artikel. Men hur jag än försökte kunde hon inte på något vis fatta att en välfärdsstat inte kan kombineras med öppna gränser, welcome refugees eller ens en så kallad generös asylpolitik. Till slut yttrade hon orden jag aldrig glömmer : ”Om välfärdsstaten ska vara en gated community är jag inte med längre!”

Läs även: Sandström: En moderat politik för fortsatta asylproblem

Och just denna extremistiska naivism kommer genom historiens list oundvikligen att leda till just det samhälle de vänsterlutande säger sig bekämpa. För den antiintellektuella antifascismen har ju redan skapat den framtida fascismen.

Antingen, enligt de vänsterlutandes egen ideologi, i form av tätt slutande murar runt Europa. Eller också kommer unionen och nationalstaterna obönhörligen slitas sönder och den verkliga fascismen gör entré.

Så förlåt mitt känslomässigt oförskämda avslut, men välkomna till verkligheten era blåögda åsnor!