Reinfeldts ord från 2014 om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” syftade på en fortsatt generös asylinvandring i en fas av intensifierad inflyttning till Europa. Med facit i hand visade sig dessa inte vara några kungsord. Resultatet blev som bekant storskaliga rörelser över Sveriges gränser, till en nation som inte alls var förberedd på att ta emot stora mängder människor från en islamsk kultursfär.

Såväl bostäder som jobb och planer för inlemmande saknades. På några få år flyttade mer än en halv miljon människor från österlandet in i Sverige, alltså en befolkningsökning på omkring fem procent på ett bräde. Att denna våg av nyanlända är en bidragande orsak till dagens extremt höga nivå av dödligt våld i offentliga miljöer i Sverige torde få betvivla. Ansvaret för det som i dag sker måste därför delas av moderater och socialdemokrater.

När jag skriver detta sju år senare ser den politiska scenen annorlunda ut. Nu är det S-regeringen som – tillsammans med MP-spillran – står för en nedbantad version av Reinfeldt-tesen om öppna hjärtan. EU:s politik tyder också på att kommande vågor av invandring kommer att mötas med en attityd som påminner om Reinfeldts ord. Man kivas inom unionen närmast om vilket land som ska agera mottagare och vem som ska betala via pengar från EU:s budget (till vilken Sverige är nettobetalare). Inte om huruvida asylmottagandet är önskvärt. Fortsatt asylinvandring verkar alltså vara högst aktuell.

Läs även: M måste be om ursäkt för Reinfeldt-åren

Händelseförloppet från 2014 fram till i dag oroar mig. Förvisso har Ulf Kristerssons moderater signalerat att en fortsatt invandring endast kan tillåtas på låg nivå. Det kan låta bra. Men min rädsla rör den anda av öppna hjärtan som vi fortfarande kan höra från moderater i ledande ställning. Dessutom förstärks min oro av de partier – KD och L – som behövs för att verkställa en restriktiv invandringspolitik. Hos dessa två partier finns nämligen en bastant vilja att praktisera Reinfeldts budskap om öppna hjärtan och famnar.

Oavsett mandatfördelningen efter valet 2022 finns det alltså en risk för att vi även fortsatt kommer att få se en politik som är positivt inställd till dagens nivåer av asylinvandring. Och fortfarande utan möjligheter att utvisa dem som av domstol vägras asyl. Alltså en moment 22-politik. Det troligaste är därför tyvärr att vi kommer att få leva med fortgående problem rörande bostäder, jobb och annat. Särskilt som kloka metoder för integrering av nyanlända grupper över huvud taget inte diskuteras. Följden kommer sannolikt att bli såväl en fortsatt bidragspolitik som en förlängning av dagens dödliga våld på hög nivå.

Läs även: M är inte MP – vad Reinfeldt-vurmarna än önskar

För mig är den framtida invandringspolitiken en ödesfråga. Som marknadsliberal är motiveringen inte en rädsla för utlänningar som främmande element. Jag tror nämligen på en reglerad inflyttning i förnuftig omfattning. Min rädsla rör politiska partier som inte vågar se sanningen i vitögat: att inflyttning utan integration medför fortsatt kris rörande bidrag, utanförskap och blodigt våld. Min oro gäller flera partier, som dogmatiskt håller fast vid asylrätten, trots att alla vet att nekad asyl inte innebär utvisning ur landet.

Moderaternas skuggspel innebär att invandringsfrågan medvetet hamnat i limbo. Partiet lägger sig alltså så nära sossarna som möjligt, alltså ännu ett försök till S-politk light à la Reinfeldt. Det är detta politiska närhetssökande som oroar mig.

Läs även: Dahlman: Skyller inte Sarnecki egentligen på invandringen?

För det är just denna närhet som på sikt föder en usel låt-gå-politik, med bidrag till och fortsatt utanförskap, för massorna av utländska medborgare som köar för att komma till Sverige.

Frågan är därför om man vågar rösta på moderaterna 2022, ifall resultatet ändå blir en gemensam M- och S-politik baserad på dogmen om öppna hjärtan. Och vem ska man i så fall rösta på?

Några av SD:s representanter ger mig nämligen kalla kårar längs ryggraden…

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.