Jag borde vara van. Kulturkriget har skakat om det politiska spektrat och vad som numera är upp och ner i vår hårt polariserade värld är inte längre självklart. Det gäller också ett riktigt krig där människor dör på riktigt – och inte av kränkningar och mikroaggressioner. Så jag undrar vad det är för fel på Demokraternas vänsterflygel? De pekar ut och fördömer den fascism som tycks lura överallt i det amerikanska samhället. Men ändå vill de eftergivet förhandla med Putin om Ukraina, trots att Ryssland enligt deras gängse definitioner väl måste ses som vår tids största fascistiska hot? Som om inte det var nog har Demokraternas progressiva politiker dessutom valt att opinionsbilda för Putinfred tillsammans med en märklig tankesmedja som verkligen borde få vänstern att plocka fram cancelkulturens brännjärn och stämpla på tills det osar.

Läs även: Altstadt: Vad hade Per Ahlmark sagt?

Den 24 oktober, bara två veckor före det ödesdigra mellanårsvalet, dabbade sig Demokraternas partivänster totalt. 30 medlemmar i kongressens progressiva kommitté, alltså den amerikanska vänsterns förtrupp, drabbades av en kraftig motsats till snilleblixt och gjorde en Chamberlain 1939 av episka dimensioner: Ledamöterna lade ut ett öppet brev till president Biden där de krävde att USA:s ekonomiska och militära bistånd till Ukraina måste kombineras med fredsförhandlingar med Ryssland.

Biden skulle alltså över huvudet på det ukrainska folket direktsamtala med Putin om Ukrainas territorium och dess framtida gränser.

Alla med någotsånär kunskap och förnuftet i behåll insåg förstås att vad den progressiva kommittén i praktiken sökte åstadkomma var att erbjuda Putin Ukrainas kapitulation på ett silverfat via amerikansk diplomati. Och det är ingen vild gissning att deras brev till Biden fick Putin att en än gång en glatt high five:a med sina korrumperade kumpaner i Kreml över den degenererat svaga och splittrade västvärlden.

Den progressiva gruppen lade upp brevet till Biden på twitter och länkade till en undersökning som visade att 57 procent av tillfrågade amerikaner kunde tänka sig förhandlingar där Ukraina avstod något till Ryssland i utbyte mot fred.

Bakom brevet stod en rad profilerade demokrater, bland andra Jamie Raskin som ledde riksåtalet mot Trump och det gäng som brukar gå under benämningen the Squad, en grupp bestående av fyra så kallade poc-kvinnor varav Alexandria Ocasio-Cortez är den mest kända. Hon är förgrundsgestalten för the New Green Deal och för den nya västerländska vänstern. De där som vill ”defund the police” och som per automatik avfärdar kritik av identitetspolitik som utslag av rasism, olika sorters fobier och naturligtvis fascism. Och nu är det uppenbarligen även woke att vara vek mot Putin och verka för eftergiftspolitik gentemot en krigförande nation som dagligdags begår krigsbrott.

Men om Putin och kompani alls gjorde vågen var det raka motsatsen till hur vänsterdemokraternas egna väljare reagerade på nyheten. Demokraternas mesta vänster hade gravt felavläst opinionen. Skandalen var ett faktum och backlashen som mötte politikerna från deras gräsrötter på sociala medier var massiv och vältalig. På twitter blev även de mest hängivna kampanjdonatorerna och valarbetarna rent ut sagt störtförbannade över de folkvaldas fatala inkompetens eller naivt oinformerade syn på Putin och hans ambitioner. Hur kunde deras egna representanter inte veta att Putin vill utplåna Ukraina och använder alla fördrag som toapapper?

De progressiva undertecknarna av brevet fattade åtminstone blixtsnabbt galoppen. De hade gjort bort sig kapitalt. Och kommitténs ordförande Pramila Jayapal kom redan dagen därpå med ett ursäktande uttalande och man drog tillbaka det märkligt tondöva Bidenbrevet. Och Jaypal drog även till med en klassisk undanflykt. Hon skyllde på att någon anonym medarbetare i staben av okänd anledning utan undertecknarnas vetskap och ogranskat lagt ut brevet till presidenten.

Men det var knappast någon stämningshöjare att några senatorer också uppenbarligen ljög och menade att utspelet var inaktuellt för att brevet hade undertecknats i juni.

Den största kraschen för Demokraternas enighet runt Ukraina låg enligt mig i Jayapals formulering: att tidpunkten för brevet var olyckligt. Den progressiva gruppens budskap riskerade att sammanblandas med republikanska ståndpunkter inför mellanvalet. Vilket ju betyder att i ett annat inrikespolitiskt läge kan det vara högst önskvärt att förhandla bort Ukraina till Putin.

Många vänsterdemokrater på sociala medier menade att det här fingertoppslösa fladdrandet med först kryperi inför Putin och sedan knäfall för den kritiska opinionen kan kosta demokraterna kongressmajoriteten i mellanvalet

Det får vi snart reda på, men svaren på de stora frågorna för mig och en massa av demokraternas väljare förblev obesvarad. Hur kunde brevet till Biden ens formuleras och offentliggöras? Hur kunde USA:s mesta vänsterpolitiker moraliskt och utrikespolitiskt floppa så kapitalt? Hur kunde de hamna på samma sida som jordklotets alla Putinkramare?

Läs även: Altstadt: Putins vapendragare bland foliehattar och akademiker

Enligt ryssapologeternas logik är ju kriget med all dess blodspillan Ukrainas, men ytterst Natos och USA:s fel, emedan de ofredat Putins säkerhetspolitiska trygghet. Och varje dag av krig skrivs på Ukrainas skuldkonto som inte förhandlar, det vill säga inte förhandlar bort land mot fred.

Gentemot västvärlden och alla sina höger- och vänsterfans målar Putin upp sin offerroll med hjälp av rent säkerhetspolitisk logik. Han vill fred men blev av överlevnadsskäl tvingad till invasion och krig. Denna fejkhållning i sina olika varianter kan säkert ha omfamnats av Demokraternas vänsterflygel då fredsförhandlingar i sig låter så förnuftigt, och därtill absolut nödvändigt för att rädda ukrainska liv och landet från förödelse.

Men inför hemmaopinionen för Putin ett helt annat sorts krig. Jag har i Bulletin flertalet gånger tagit upp att Ryssland motiverar utplåningen av Ukraina som nation på ett helt skruvat, ja, religiöst mytologiskt galet vis, där det goda Ryssland står mot ondskan i Väst. Och nyligen kallade exempelvis Putins personligae vän och allierade, den tjetjenske klanledaren och krigshövdingen Kadyrov, till jihad. Han manade all världens muslimer att delta i det heliga kriget mot Ukraina – alltså västvärlden.

Och häromsistens meddelade exempelvis den ryska nyhetsbyrån Tass att enligt det ryska säkerhetsrådet så handlar kriget inte så mycket om denazifieringen av Ukraina utan om en desatanisering. En talesperson citerades som menade att Ukraina består av ett mycket stort och okänt antal satanistiska sekter som Ryssland absolut måste bekämpa.

Ja, att ta del av rysk teve och propaganda ämnat för hemmapubliken är som att ramla ner i en stinkande pöl mycket långt bort från mötena på Putins Valdaiklubb där forskare och statsmän från Väst smörjs med vodka, kaviar och diskussioner om Rysslands utsatta läge. Förra veckan höll Putin förresten ett tal på Valdaiklubben där han bland annat åter konstaterade att Ryssland och Ukraina är en enhet. Och på frågan om det då pågår ett inbördeskrig svarade han enligt uppgift att ” ja, delvis”.

Demokraternas progressiva grupp lade också på sociala medier upp uppgifter om vilka organisationer som stödde brevet till Biden och önskemålen om undergiven Putinfred. Och många med mig undrar nu varför vänsterdemokraterna har valt att samarbeta med Quincy Institute. Det är alltså den tankesmedja som startades 2019 och som låg bakom den undersökning de progressiva stödde sig på, enligt vilken 57 procent av amerikaner svarade ja på frågan om förhandlingsfred mot att Ukraina avstår något i gengäld.

Sagda tankesmedja grundades av – hör och riktigt häpna – både George Soros och Charles Koch (Fred, den andre av Koch-brodern, avled 2019). Quincy Institute leds alltså av världens två rikaste och mest aktivistiska finansmän, tillika politiska motpoler i varsin ände av vad som är dagens dominerande höger-vänsterskala. Kända för att finansiera fram den politik de önskar genom olika organisationer och verksamheter. Dessa två antagonister beslutar alltså att likt några Roy och Roger att ha en mack ihop där världens makthavare ska tankas med politiska idéer.

Jag riktig känner hur hjärnorna hos nätets alla galna konspirationsteoretiker jublande går loss i spin. Soros och Koch? Tillsammans? Varför? Den nya världsordningen är här! De sionistiska globalisterna som också råkar vara pedofiler och satanister har förstås utifrån sitt världsherravälde spelat den förslavade mänskligheten ännu ett elakt spratt. Möjligen med formskiftande ödlor inblandade.

Läs även: Altstadt: Putin måste förödmjukas in i kaklet

Jag för min del undrar vad den nya oväntade konstellationen av glimmering twins ska sprida för budskap till makthavarna på den internationella scenen mer än att Biden måste förhandla med Putin.

Quincy Institute står enligt egen beskrivning för ”Responsible Statecraft”, vilket alltså ska vara den realistiska skolans säkerhetspolitik. Ett perspektiv vars främsta förespråkare förutom då förstås Putin själv, torde vara professor John Mearsheimer och Henry Kissinger. Den förstnämnde har också uttryckt tveksamheter kring morden på civila i Butja i utbyte mot att bli behandlad som en stjärna i Ryssland. Den andre anser jag själv vara en krigsförbrytare, bland annat för bombningarna av Kambodja, och passande nog så kan både han och Putin frikännas från ansvar genom Mearsheimers idéer om säkerhetspolitik.

Jag har här i Bulletin tidigare konstaterat att otäckt många från både höger och vänster hojtar i den realistiska skolans kör och har kritiserat att det alltid innebär knäfall inför mäktigare staters säkerhetsintressen. Många verkar tro att Putins känslor av otrygghet inför Nato och Väst är ett slags vetenskapligt argument mot Ukrainas rätt att försvara sitt territorium. Och enligt många i väst så är det tecken på seriositet och höjden av att vara påläst att anklaga Zelenskyj, läs Väst, för att hotet om kärnvapenkrig nu tornar upp sig. Ja, det verkar som om det stora brottet i konflikten begicks av Ukraina som inte gav upp direkt den 24 februari och istället tvingade Putin att eskalera sin specialoperation till ett krig.

Quincy Institute anser sig verka för fred och lobbar säkert bland både demokrater och republikaner för uppmjukade förbindelser inte bara med Ryssland utan också Iran. Till saken hör att bland initiativtagarna återfinns en omstridd person som anklagas för att vara pro-iransk aktivist med egen lobbygrupp för teokratins mullor.

Jag tar för givet att Soros och den kvarvarande brorsan Koch inte har några värderingar, bara investeringar, och dessutom råd med långsiktiga strategier. Och att deras mål antagligen är öppna marknader utan handelshinder, restriktioner, sanktioner och bojkotter mot stater som inte direkt toppar demokratiindex. Det skulle inte förvåna mig om de även exempelvis i hemlighet propagerar för att USA och Väst bara ska se på om eller när Kina erövrar Taiwan.

Och i vår konstiga tid kan Quincy Institute få draghjälp av alla sidor i det västliga inbördeskriget där vänster och höger står mot varandra i en uppenbar position av politisk polarisering. För det verkar vara så paradoxalt att både wokevänster och antiwokehöger mjuknat inför Putins världsbild. För dem till vänster framstår Ryssland och Iran på ett bakvänt antiimperialistiskt vis som progressiva länder i skenet av en önskad multipolär värld, precis som de till höger uppfattar Ryssland som den lysande motkraften till västvärldens wokefiering.

De andra organisationerna, förutom Soros och Kochs tankesmedja, som stödde vänsterdemokraternas Bidenbrev verkar vara fredsorganisationer. Så jag antar att det finns en vänster både i och utanför kongressen som ramlat rakt i den lockande fredsfällan och bildar par med isolationisternas America First-höger. Ja, fred är ju jättefint och bra. “Men till varje tänkbart pris” som Mikael Wiehe och senare Imperiet frågade sig, och även jag? De fredsälskande demokraterna vill ge bort Ukrainas territorium precis som vissa republikaner inte längre vill betala för Ukrainas försvar. Inom alla sidor finns alltså grupperingar som på olika vis verkar för Putins vinst och Rysslands expansion.

Jag som vänsterperson måste förstås konstatera att USA:s track record som världspolis förskräcker med kupper, invasioner och krig.

Men varning nu för historisk parallell – alla som hatar USA på ren politisk instinkt kan väl ändå inte rimligen invända mot att de öppnade den andra fronten mot Tyskland 6 juni 1944 i Normandie? Och vad hade Röda armén varit utan USA:s lend-lease-hjälp via konvojerna genom Ishavet? Med facit på hand – vad hade hänt om Väst nedrustat under kalla kriget som fredsvännerna och just vänstern ville?

Och jag undrar också: om man ansluter sig till den realistiska skolan och fokuserar på Natos och västvärldens skuld till att Putin tvingades angripa Ukraina – varför landar man då inte i slutsatsen att Nato och Väst har ett så mycket större ansvar för att försvara Ukraina?

Diplomati och förhandlingar kommer säkerligen att bli aktuellt i detta angreppskrig som i alla konflikter världen över. Men när amerikansk isolationism och den realistiska skolans stormaktssvassande gifts ihop med progressiv woke och fredsälskande pacifister är det hög tid att påminna om att man aldrig kan bedriva lyckosam diplomati eller framgångsrika förhandlingar utan vapenmakt och militärt överläge.

Och Peace in our time-utspel är precis lika naivt och livsfarligt idag som det var 1939.

Läs även: Altstadt: Putins heliga krig i Ukraina