Den sverigedemokratiska riksdagskvinnans debut i plenissalen må ha orsakat skandal, men konkreta motargument har det varit klent med. Måhända har Socialdemokraterna i en nära framtid alltid ansett att modern och renast möjliga kolkraft till fattiga länder är en utmärkt idé, skriver Ann Charlott Altstadt.
Vilka underbart överhettade reaktioner på Elsa Widdings riksdagsdebut! Äntligen stod ledamoten i talarstolen! menade många (observera litterär referens…). Medan omvänt andra i gamla och nya medier liksom tävlade i mentalpolitisk diagnosticering. Spektrat spände över en mängd olika varianter på temat skvatt galen vetenskapsförnekare alternativt förvillare med medvetet ont och splittrande uppsåt. Många gav också uttryck för en djup skam för att en så kallad klimatförnekare kontaminerat parlamentet och Sveriges anseende i världen.
Läs även: Altstadt: Klimatkatastrofen gör extremism till mainstream
I sitt anförande förnekade visserligen Widding varken uppvärmning eller mänsklig påverkan, men väl att varken klimatkrisen eller undergången redan är över oss.
Och hon har väl där onekligen en poäng.
Ingen kan rimligen förneka att både retorik och beslut minst sagt har färgats av alarmismens ylande nödläge. Men det är klart att tiden inte runnit ut för att fatta rationella beslut, och i ett läge där Sverige står för några ynka promille av världens CO2-utsläpp bör inte mångmiljarder satsas på fåniga symbolpolitiska åtgärder.
Elsa Widding är ingen ensam galning som attackerar konsensus från något av extremhögerns skummare träsk. Hon är snarare i fråga om positionering vad som i internationell diskussion och debatt brukar benämnas lukewarm. På samma sätt som med delayers och förstås deniers används epitetet nedsättande. Men motsvarar alltså den svala attityd som delas av många forskare av olika slag gentemot det upphettade politiska och aktivistiska klimatet i debatten. Ja, vi känner alla igen undergångsstämningarna: Vi är den sista generationen på planeten och i morgon är allt försent.
I ett berömt eller måhända ökänt tal inför EU-parlamentet sade sig Greta vilja att vi bokstavligen skulle känna, alltså dela, hennes panik inför den nära förestående apokalypsen. En bra sammanfattning av de senaste årens mediala känslostormar. Och i dess kölvatten lider faktiskt barn och vuxna idag på riktigt av klimatångest. Påhejade av en enig mediekör och vad som framstår som en samstämmig forskarkår har domedagsvisioner blivit allmänpolitisk konsensus.
Men just panik är väl inte en attityd som brukar rekommenderas vid beslutsfattande? Särskilt inte bland politiker när problemen som ska lösas är av magnituden nationers och jordens framtid.
På senare tid tycks dock chockvågen ha stillat sig. Jag förutspådde i Bulletin att luften skulle gå ur Gretahajpen vid Glasgowmötet. Tack vare hennes egna avslöjande ord “bla, bla, bla” om hyckleriet på internationell nivå. Det blev då uppenbart att Gretakramar, panik och klimatkris à la de fyra ryttarna bara var ännu ett i politikens verktygslåda med partytricks. Och som jag även påpekat i dessa spalter så tycks först Vänsterpartiet och sedan de miljöpartibefriade Socialdemokraterna ha ställt in domedagen.
Läs även: Altstadt: Vänsterpartiet ställer in Ragnarök
Jag menar att om man verkligen tror på en tipping point of no return om nu sju år så kan man i rimlighetens namn inte låta privatpersoner bestämma själva över sina koldioxidutsläpp och blott förlita sig på att den gröna omställningen av industrin på sikt ska ordna biffen. Ett slags omvänd domedag har nu alltså dykt upp i form av ett framtida Utopia där enorma mängder förnybar energi ska finnas tillgänglig för det omställda högelektrifierade samhället.
Som jag också skrev här för något år sedan så måste något bort ur politikernas ekvation. Och jag tippade på domedagen. Och det verkar tydligen som om vi numera inte kommer att dö 2030 som Alexandria Ocasio-Cortez, Demokraternas affischnamn för the Green New Deal, faktiskt twittrade häromåret.
Vi har tid att fatta rationella beslut som en enligt mig och många andra handlar om kraftfulla satsningar på kärnkraft, som är det idag mest effektiva och klimatvänliga energislaget.
Faktum är ju att Sveriges koldioxidutsläpp är i det närmaste obefintliga och att atmosfären är likgiltig för per capita-beräkningar. Det är totalen som räknas. Samtidigt som andra länder naturligtvis inte vill förbli fattiga, vilket innebär att de kommer att starta upp kolkraftverk. Tillgången till energi är det som enda kan lyfta världen ur fattigdom. Och utvecklingen är oundviklig, så om vi i Sverige faktiskt vill bidra till minskade utsläpp är det ju rationellt, snarare än galenskap, att som Widding tog upp i talarstolen satsa några av våra klimatmiljarder på att bistå utvecklingsländer med att till exempel bygga renare kolkraftverk.
Visst, att hjälpa dem att bygga kärnkraft vore förstås ännu bättre, men inte ens vi själva har kommit dithän ännu. Att lyfta människor ur fattigdom är i sig en form av klimat- och miljöinvestering bland annat emedan det påverkar barnafödandet. Och ingen kan väl förneka att jordens explosiva befolkningsökning globalt ligger bakom både miljödestruktion och ökade klimatutsläpp. Widdings socialdemokratiska och övertända debattmotståndare i riksdagen hade inte så mycket att invända i sak. Förutom en pinsamt exekverad känsloattack med darrande dramatisk röst och uppmaningen att Widding, som om året fortfarande var 2019, borde rådfråga barnen på Mynttorget.
Kanske blir energifrågan nästa rödbruna kantring. Och snart har det alltid varit sossepolitik att bidra till renare kolkraftverk för att lyfta världen ur fattigdom och rädda klimatet.
