Facebook noscript imageAltstadt: Fredrik Strage och Calle Schulman lajvar kosmopoliter
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Fredrik Strage och Calle Schulman lajvar kosmopoliter
Fredrik Strage och Calle Schulman ställer sig skeptiska till att slåss för Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Fredrik Strage och Calle Schulman ställer sig skeptiska till att slåss för Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ukrainainvasion har aktualiserat frågan om svenskarnas försvarsvilja, som tycks variera efter partitillhörighet, ålder och kön. Men där finns även en kultur- och klassdimension, skriver Ann Charlotte Altstadt.

Novus ställde nyligen frågan: skulle du försvara Sverige vid en invasion? Att bara 60 procent svarade ja och endast 44 procent i de yngre åldersgrupperna känns en aning nedslående.

Undersökningen visade att försvarsviljan är avhängig ålder, kön och partitillhörighet. Men jag tror att också en politisk och klassmässig dimension påverkar mentaliteter.

Läs även: Gustavsson: Kina varken kan eller vill rädda Ryssland

Medieprofilen och Östermalmsbon Calle Schulmans försvarsinsats i P3:s Morgonpasset har exempelvis väckt stort intresse. Han berättade att det inte riktigt var hans tekopp att ”stå upp” för Sverige i en krigssituation. Radiopladdrarna tog då upp hur män i bekantskapskretsen menar att de skulle schappa om kriget kom eftersom nationalism är rasism. Vilket fick Schulman att instämma under glada skratt.
DN:s krönikör Fredrik Strage vill inte heller dö för sitt land. Nationen är ju bara en föråldrad konstruktion – däremot kan han tänka sig att försvara den liberala demokratin och EU.

Det lustiga är att det inte alls är säkert att Schulman och Strage gav uttryck för sina innerligaste känslor eller högsta värderingar. De kanske bara åbäkade sig enligt de vett- och etikettsregler som råder för den ängsliga urbana pellejönsklass av mainstreamhipsters som de tillhör. Om de öppet deklarerade att de vill slåss och dö för sitt land vore det antagligen ett större sedlighetsbrott än att personkryssa Björn Söder, göra Bert Karlsson till ungarnas gudfar eller konvertera till hårdkokt variant av islam.

Både Schulman och Strage är typiska representanter för en klass som oberoende av höger eller vänster konsumerar rätt attityder som vore det finare cuisine.

De skulle kunna kallas för Anywheres enligt David Goodharts distinktion men jag har inte träffat någon varsomhelstare som inte egentligen är Somewhere innerst inne. Att låtsas ha världen som hemvist är ju också bara ett sorts egoposerande för att distansera sig gentemot det pöbelaktiga proletariatet.

Den liberala eliten lajvar kosmopoliter men är egentligen djuprotade i den svenska myllan. Därför behandlas nation, nationalism och nationell identitet med ett avståndstagande som vore orden gammalt illaluktande avfall som hamnat i vägen och som RUT:an borde ha fixat undan för länge sedan.

Strages krönika var också intressant med tanke på att Sverige till skillnad från EU faktiskt är en sådan där liberal demokrati som han kunde tänka sig att dö för. Och föreställningen om nationen som konstruktion är väl lika gammal som nationen själv.

Läs även: Altstadt: Vad hade Per Ahlmark sagt?

Jag anar dock spår av gammal bortglömd marxism i tankegodset. Marx kunde dock inte förutse livskraften hos de då unga nationsbildningarna eller ana att de skulle utvecklas till demokratier och välfärdsstater. Och dagens nationsföraktare vill väl knappast få uppleva hur proletärer i alla länder förenar sig. Den liberala eliten är mer tilltalad av de strömningar som ser nationen som en form av diskursiv överenskommelse och därför kan den också kallas in för omförhandling och skrotning.

De som ser sig själva som kulturens och politikens avantgarde vill alltså egentligen rulla tillbaka historien till furste- och stadsstaternas tid. Och så länge jag minns har de i sin förfining alltid föraktat Sverige och välfärdsstaten som en lantlig inavlad avkrok, trist och inkrökt.

Samhället är idag ett annat men värderingarna består. Nöjeskrönikören Strage vill hellre försvara coola Berlin och Schulman säger sig veta massor av länder och värderingar som är bättre än Sverige.

Men hur ställer sig Strage och Schulman till Ukrainas kamp för att överleva som självständig nation? Det finns säkert många länder som så att säga har bättre värderingar än Ukraina, som därtill är en rätt ny konstruktion vars landgränser inte existerat innan 1991, förutom som sovjetrepublik.

Kanske bör ukrainarna känna som Schulman och Strage och välja att lägga ned vapnen då nationalism är rasism och spara sitt krut på Berlin?

Det finns dock en annan gren inom den militära oberedskapen. I Novus undersökning återfanns flest försvarsvilliga bland SD:s sympatisörer – 76 procent – medan blott varannan bland de rödgröna var redo att försvara Sverige.

Jag tror att Vänsterpartiets första nej i riksdagen när det gällde vapenhjälp till Ukraina speglar den vänsterhållningen, med anor från tiden före murens fall: Att i alla lägen hävda fred, förhandlingar och diplomati förutom när det gäller befrielserörelser i tredje världen. Alltså en finare sorts pacifism, då den är politiskt villkorad.

Attityder som lever kvar trots att det skulle visa sig att västvärldens fredsorganisationer var infiltrerade av Moskva. En reflexmässig hållning till fred som märks också i kommentarerna på sociala medier kring Ukraina: Det bästa vore förhandlingar! Men frågan är vad som ska ges upp till de ryska inkräktarna?

Läs även: Brinkemo: När kriget kommer och ställer frågor

Om Sverige anfölls så skulle väl den liberala eliten lulla runt medan hälften av de rödgröna, varav jag antar att en majoritet är kvinnor, skulle vifta med vit flagg för att bjuda invasionsstyrkorna till förhandlingsbordet.

Jag tänker på Mikael Wiehes låt Fred i Imperiets version:

Är det verkligen fred vi vill ha. Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det. Att det värsta av allt är krig.

Med freden kommer segraren…Och folk och länder styckas upp i samförståndets namn.

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.