Jag är nog inte ensam om att känna mig lite orolig inför Kina. Ekonomiskt inflytande, politiska påtryckningar och soft power över populärkulturen. Enpartistatens globala bläckfiskarmar sträcker sig över jorden medan vi i Väst lallar omkring i kvartalskapitalism och identitetspolitik. Kina utbildar ingenjörer medan vi massproducerar genusvetare och kommunikatörer. Läskigt! Ja, ni förstår mina fördomar eller stereotypa farhågor. Kina är ungefär som Sovjettidens forna förstafemma i hockey medan vi lirar på Hawaii-nivå.

Läs även: Gustavsson: Kinas skuldkris ett hot mot den globala ekonomin

Men Kinas kassa covidhantering fick mig att börja tvivla på kommunistpartiets rationella överlägsenhet och landet som überkalkylerande orwellsk superstat. Först en massiv och oresonlig lockdown som förlamade ekonomin och extremisolerade delar av befolkningen på ett grymt men också godtyckligt vis. I höstas blev så gatuprotesterna i bland annat Shanghai och Beijing en världsnyhet efter att folk blivit innebrända i ett av de hus myndigheterna bestämt måste svetsas eller spikas igen för att hindra smittspridning.

Alltså väldigt långt ifrån hur tänker oss betydelsen av att “hålla avstånd”. Den kinesiska varianten av vaccinet är som bekant inte heller världens bästa och de äldre har dessutom inte fått ta del av vaccinprogrammet. Trots denna ologiska prioritering kring de till åren komna ändrar sig plötsligt makthavarna till synes helt utan plan, häver restriktionerna och exponerar miljontals människor för smitta med sviktande sjukvård och död som följd.

Inte så smart någonstans och kanske har jag helt enkelt internaliserat den kinesiska diktaturens egen magnifika självbild.

Enligt Xi Jinping ska Kinas stora återuppståndelse, “great rejuvenation”, med bland annat Taiwans införlivande ha åstadkommits före 2049, alltså till hundraårsminnet av revolutionen. I tal och rapporter till partikongressen har förekomsten av ord som “nationell säkerhet” och “starkt land” ökat markant sedan hans tillträde 2012. Och Australiens före detta premiärminister Kevin Rudd, som även är en ledande sinolog, tolkar Xi Jinpings aggressiva språkbruk om “farlig storm” och “ökad kamp” som att Kina anser sig redo att inta sin plats på världsscenen. Tiden är kommen. I jämförelse verkar Putin vara ett lössläppt skämt och Ryssland en misslyckad halvt om halvt failed state.

Men är den kinesiska draken bara en papperstiger för att parafrasera Mao och Myrdal? Den nuvarande store rorsmannen såväl som Rysslands nye tsar delar intressant nog samma politiska paranoia och konspirativa världsbild där makten tycks vila på samma sköra lerfötter och hotas av ungefär allt som händer i omvärlden.

Vår bild av Kina hänger samman med att det varit en unikt stabil diktatur över tid. Men det är samtidigt lätt att konstatera att Kinas extrema policyparanoia har utvecklats i takt med att Xi Jinping likt Putin har slagit ut konkurrerande maktgrupper inom ledarskiktet. De är båda ensamma på toppen och det finns ingen väg tillbaka. Stillsam pensionering är numera omöjlig, frågan är numera om slutet blir en kniv i ryggen eller dö på sin post.

Den som är intresserad kan gå in på Ministry of Foreign Affairs of the People’s Republic of China och se den geopolitiska förföljelsemanin rullas ut till allmän beskådan. Enligt den långa detaljerade listan verkar det inte finnas någon oppositionell rörelse i något enda land som inte skapats av den amerikanska underrättelsetjänstens tentakler. Ett slags geopolitiskt förryckt manifest som även kunde undertecknas av Putin och andra envåldshärskare.

Om Kina och dåvarande Sovjetunionen förr stödde revolutionära krafter runt om i världen så är nuförtiden varenda potentiellt regimhotande företeelse utanför västvärlden ett hot även mot de egna ländernas stabilitet. Den egna maktpositionen är tydligen så sårbar att all opposition utanför västvärlden måste förklaras som illegitim. Säkerligen för att motivera repressionen mot inhemska dissidenter och kritiska rörelser. Och i den kontexten utgör Ukraina ett skrämmande exempel. Ett korrupt oligark-land inom den av tradition ryska intressesfären som påbörjade en resa mot demokrati och västs samarbetsorganisationer. Om Ukraina verkligen kom i mål skulle dess exempel hota både Putins och Xi Jinpings diktatoriska maktbyggen.

Mot den bakgrunden är det är intressant men också beklämmande att den här konspirativa världsbilden som uppstått ur nödvändigheten att rättfärdiga nedbankandet av inhemsk opposition som påstått utländsk, också omfamnas av västs mer intellektuellt lagda vänster. Samma propaganda som ska garantera brutala regimers överlevnad och legitimera övergrepp delas även av politiska krafter i den demokratiska världen. Men här som en intellektuellt djupsinnig och påstått avslöjande geopolitisk analys enligt följande brutalt uttjatade formel: USA ligger bakom allt och man måste förstå även Putin.

Läs även: Gustavsson: Kina lider av nationell hybris

Ja – alla vet att USA finansierar och stöder olika rörelser världen över i egenskap av supermakt. Och man har agerat världspolis långt bortom forskningens nuvarande kunskapsnivå. Dokument offentliggörs ju ständigt med cirka 40 års eftersläpning.

Men det är ett konstigt perspektiv på både världspolitik och dess aktörer att det inte finns ett enda uppror som uppkommit därför att en massa människor helt enkelt inte gillar sina länders regim.

Kan inte opposition uppstå organiskt i någon diktatur oberoende av om amerikansk underrättelsetjänst lagt näsan i blöt?

Finns det verkligen inga människor utanför Väst som faktiskt föredrar demokrati framför diktatur och på eget initiativ klarar av att samlas i regimkritiska grupper eller i demonstrationer? Ingenstans från Iran, Hong Kong, Syrien, Ukraina, Belarus till Kuba verkar någon opposition ha drivits av människors längtan efter att leva i det vi menar är frihet.

Det är ju faktiskt en form av rasism att anta att människor utanför Väst dels inte är kapabla att skapa politiska rörelser, dels är så funtade att de alla innerst inne gillar hårda tag och ofrihet inom ramen för dogmatiska diktaturer.

Och den allians som vuxit fram mellan Ryssland–Kina–muslimska stater och våra egna politiska ytterkanter av vänster och höger är onekligen märklig i sin anti-västliga samsyn. Det demokratiska väst står alltid på randen att slitas sönder antingen av återkommande ekonomiska kriser och klyftor eller också av dekadens och gayparader. Men är också samtidigt en superstark entitet med makt att ha fixat fram vartenda utbrott på den internationella konfliktkartan.

I Sverige har den antiimperialistiska dårvänstern turligt nog blivit marginaliserad och är nuförtiden nästintill utdött sällsynt. Det finns inte längre någon kast av tongivande intellektuella efter att dessa självutnämnda hobbyexperter gjorde offentligt fiasko i höjd med dödens fält i dåvarande Kampuchea. I Sverige har 68:orna istället försökt sopa igen spåren efter diktatursvärmeriets stalinism och förvrider i intervjuer och dylikt sin politiska historia till en yster frihetlig fest som handlade om sund protest mot svenska auktoritära institutioner.

Därför är vi till skillnad från exempelvis Tyskland förskonade från upprop undertecknade av prominenta personer mot svensk vapenexport till Ukraina och för fred. Inga vänsterpolitiker eller debattörer vågar eller vill som i andra europeiska länder gå Putin till mötes, hinta om det fascistiska Ukraina och ge USA och Nato skulden för kriget. De som nedspelade och legitimerade Rysslands annektering av Krim i svensk debatt är tysta i dagsläget. Och i riksdagen finns ingen progressiv grupp som i USA:s kongress, som tillsammans med en libertariansk höger kan hota stödet till Ukraina. Denna vänster som säkert hukar bland riksdagsbänkar och redaktionsbord har i dagsläget bara Natomotståndet som politisk säkerhetsventil för sitt känslomässiga övertryck.

I början av Ukrainakriget efterlyste Expressens Per Wirtén fler röster i den entoniga svenska debatten. Och med det menade han artiklar om västvärldens skuld till konflikten och vikten av förhandlingar och fred. Den svenska offentligheten är som bekant klaustrofobiskt trång och i den lilla ankdammen är alla rädda om jobben och kvackar med i samma visa.

Men ursäkta att jag än en gång går full Per Ahlmark: När det kommer till valet mellan demokrati och diktatur så kan vi ju inte göra om kalla krigets misstag och ställa oss neutrala eller inta den dominerande 70-talsvänsterns katastrofala tredje ståndpunkt och börja förstå diktatorernas hemska villkor och nödvändigheten av eftergifter inför dessa.

I Sverige är stödet för bistånd till Ukraina fortsatt starkt men det är onekligen paradoxalt tragiskt att det fortfarande finns en så kallad vänster som hellre hejar på världens mest reaktionära regimer än på dissidenter som bara önskar den demokrati de själva aldrig skulle vilja byta bort.

Läs även: DEBATT: USA:s lågintensiva krig mot meritokratin kan gynna Kina