Många har redan uppmärksammat Jan Guillous sanslösa angrepp i Aftonbladet på de undersökande journalisterna bakom sajten Doku i allmänhet och Sofie Löwenmark i synnerhet.

Så vid det här laget kanske kritik mot Guillou känns en smula överflödig. Men jag finner hans missriktade politiska korståg både märkligt och intressant. Hans offentliga anseende tycks bara överträffas av den magnifika självbilden. Så varför envisas Guillou med att hamna så enastående fel i så många viktiga frågor?

Läs även: Jan Guillou i nytt blåsväder för krönika om Dokus Sofie Löwenmark: ”Verkar inte ha koll”

Jag tror att Guillou som gammal maoist utgår från den lärans syn på vad som kallas huvudmotsättningen i vårt samhälle och världen. Enligt Guillou och andra så kan alla andra konflikter underordnas stödet till palestiniernas och de förtryckta folkens kamp – mot USA:s och västerlandets imperialism och sionism. Detta är alltså den centrala motsättningen efter vilken alla andra konflikter tolkas, analyseras och bedöms. En världsbild som fått Guillou att navigera helt vilse genom åren.

I debatten som följde efter mordet på Fadime Sahindal invände han faktiskt mot Nalin Pekgul när hon lyfte frågan om klan- och hederskultur. Och att Guillou sedan backade berodde inte på att han tagit till sig ny kunskap utan förklaras av att förnekandet till slut blev ohållbart.

Till skillnad från många andra i den svenska debatten hade nämligen Guillou säkert upplevt klan- och hederskultur redan under sina besök hos palestinska terrorgrupper på 60–70-talet, liksom på sin resa i Irak som resulterade i en hyllningsbok till Baathpartiet 1977. Men faktumet att muslimer utövar hårt och skoningslöst förtryck mot andra muslimer på grund av kultur och tradition främjade förstås inte den överordnade kampen.

Guillou har på samma vis hamnat helt galet snett när det gäller svensk lagstiftning mot terrorism och bevakningen av rättegångarna mot de islamister som åtalats men sedan friats för terrorbrott.

Jag trodde en gång i min naiva enfald på Guillou som auktoritet och på hans påståenden om Säpo som politiskt inkompetenta klantskallar som jagade oskyldiga muslimer. Och svenska raslagar som på tyskt trettiotalsmanér skapats för att sätta dit personer som heter Muhammed.

Jag antog att hans tvärsäkra omdömen i böcker och artiklar byggde på research, och att han faktiskt läst förundersökningsmaterialet inför rättegångarna. Men det visade sig, precis som i fallet med krönikan om Doku och Sofie Löwenmark, att Guillou inte behöver nedlåta sig med sådant som faktiskt journalistiskt arbete. Sant eller falskt avgörs helt enkelt av vad som bestämts vara ideologiskt rätt eller fel.

Jag gissar också att Guillou faktiskt inte tagit sig ut på nätet ännu. Han är helt enkelt inte uppkopplad och känner varken till detaljerna, innehållet eller omfattningen av den massiva påverkanskampanjen mot Sverige och svenska myndigheter – som Doku och Sofia Löwenmark var först att larma om och beskriva. Hårresande osanna uppgifter sprids över världen av nyhetskanaler och islamistiska influencers, youtubers och imamer. Också det lilla partiet Nyans deltar i förtalskampanjen som en del av sin valrörelse.

Men fakta spelar egentligen ingen roll för i Guillous värld hamnar de alla ändå på rätt sida om huvudmotsättningens konfliktlinje.

Läs även: Aftonbladet borde skicka Guillou till en terapeut i stället

Tredje världen och det palestinska folket har ju i dag transformerats till en fiktiv idé om en enhetlig grupp muslimer som världens förtryckta. Den teoretiska tvångströjan gör det omöjligt för Guillou med flera att göra klart för sina läsare att vi står inför allvarliga problem.

För även om det finns sekulära och liberala muslimer, så existetar det också nätverk av radikala muslimer som utgör ett allvarligt hot mot vårt västerländska samhälle, liksom andra grupper som hyser religiösa eller traditionella värderingar som är helt inkompatibla med grundvalarna för vår demokrati. Detta skapar redan konflikter som inte låter sig tvångsanslutas till Guillous och andras föreställning om världens primära huvudmotsättning.

När han angriper Doku och Löwenmark är det med andra ord helt logiskt, eftersom de uppfattas arbeta för motståndarsidan. De otyglat raljanta men också fjantiga omdömena i hans krönika följer det klassiska mönstret från sektvänstern och de politiska rättegångarna i de gamla diktaturerna. Fienden måste inte bara retoriskt förgöras, de måste även förlöjligas, förnedras och självfallet anklagas för kollaboration.

Doku är således enligt Guillou en ”fanatisk kampgrupp” bestående av ”ultrahöger” – men är också samtidigt en ”syjunta”. De besinningslösa beskyllningarna kokar ner till att Doku egentligen är en front för Säpo eller Must. Och Sofie Löwenmark är inte en självständig person som utövar sitt yrke som undersökande journalist, utan är en staffagefigur för den svenska säkerhetstjänsten eller -polisen. I Guillous värld betyder det att Doku i praktiken är USA:s proxykrigare. Och det är alltså denna imperialistiska supermakt som bedriver en påverkanskampanj mot en lättlurad svensk medieoffentlighet i syfte att hetsa mot muslimer.

Läs även: Lindén: Kanske hade Mao Zedong rätt?

Maos obrukbara idé om huvudmotsättningen gör att Guillou likt den gamla kollegan Jan Myrdal obönhörligt hamnar på fel sida av historien. Vilket gör att Guillou tillsammans med en lång rad andra profiler inom olika professioner, gång på gång återuppfinner sig själva som islamisternas nyttiga idioter. Varför inte lika gärna kandidera för partiet Nyans i höstens val?