Vår blivande drottning Victoria fyller hela 44 år i dag Tiden rusar medan den anakronistiska monarkin står stadigt fastrotad i den folkliga opinionens mylla. Nyligen har Kungssångens uppmaning att göra kronan på hans hjässa lätt även hörsammats från det mest oväntade håll.

Expressens ledarsida, som under det kungliga bröllopsåret 2010 traditionsenligt markerade mot monarkin, har tagit ställning för arvkungadömet med ett glatt ”grattis kungen på 75-årsdagen!”

Men varför har det liberala flaggskeppet rundat meritokratins ideal just nu och plötsligt kommit ut som monarkister?

Förklaringen är nog att i dag har ett av de mer abstrakta argumenten antagit nödvändighetens konkreta form. Det handlar om monarkin som ett samlande kraftfält; med historisk tyngd och traditionens ritualer binder kungafamiljen ihop vårt land.

Läs även: En rasande politisk pamflett om frihet, hälsa och ojämlikhet

Med energi från nationalstatens sönderfall lyser monarkin starkare än någonsin. Samhällets uppsplittring i enklaver där människor aldrig blir svenskar i någon meningsfull betydelse, ökar behovet av förenande lägereldar långt bortom allt djupare klyftor. Och i takt med att Sverige går i bitar kommer kungafamiljen som ett bestående fenomen, solitt i tid och rum, antagligen att omvända allt fler. Monarkin och det svenska tillståndet kommer att göra härtill-är-jag- nödd-och-tvungen-konservativa även av de mest förhärdade liberalt lagda.

Själv kan jag inte låta bli att vara republikan av princip, dock pragmatiskt sval. För de djupt liggande känslor som kungahuset väcker upp lämnar inte heller mig oberörd. Om man är i min ålder och från arbetarklassen betyder det en uppväxt med massor av veckotidningar. Därmed har jag Sveriges och hela Europas kungahus, dess historia och förgreningar, i mitt blod av börd och hävd.

Men förnuftet säger mig ändå att kungahusets enande förmåga är en sorts magiskt tänkande. Jag har lättare att respektera det folkliga stödets självklarhet – det är ju så trevligt med kungafamiljen – medan den intellektuella legitimeringen verkar närma sig vidskepelse. För om kungahuset försvann i morgondag skulle allt förstås fortsätta som vanligt.

Jag förstår heller inte antagandet att vårt val endast står mellan en strålande monark eller en tråkig president. Varför måste hålet efter en kunglighet fyllas av något alls? En gång hävdade jag skämtsamt, i en krönika, att kungahuset måste bevaras som en Skansenmonarki. En ständig påminnelse om att klassamhället består, meritokratin är en illusion, den bristande jämlikheten ett problem och att demokratin inte utplånat opåkallat fjäskeri för överheten.

Läs även: Lars Åberg: Skördetid för sekterna när identitetspolitiken styr

Och det roar mig att samma personer som vänder sig mot de identitetspolitiska anspråken på att självvalda pronomen måste respekteras, är samma personer som inte kan acceptera att kungen inte kan tilltalas med du eller ni. Monarken orsakar samma gammaldags språkliga krångelförvirring som i det forna klassamhället – ”Vill fröken Agda hämta tebrickan” eller ”kan Bengtsson ge mig papprena”. Och att också personer i närheten av kungen måste instrueras om hälsningsritual och beteende gör att monarkin förvandlar oss till fånar fångade i meritokratins absoluta motsats.

Det är vidare märkligt att Expressens ledarsida abdikerar från sin liberala position med sådant obekymrat gott humör när Tomas Lyreviks granskning från förra året av den kungliga kleptokratin borde få den falnande republikanska glöden att flamma, eller åtminstone fylla offentligheten med krav på reformering.

Själva demokratin tycks i stället undfallande hovnigit sig in i ett vördnadsfullt hörn; kungafamiljens oöverskådliga nät av stiftelser möjliggör ett ständigt berikande och korruption, med myndigheters benägna bistånd.

Granskning är ju inte lika med att rulla fram giljotinen, så inflytelserika opinionsbildare borde förena sitt stöd för monarkin med den självklara ståndpunkten att offentlighetsprincipen även ska tillämpas på slotts- och hovstaterna. Varför tolerera bristande insyn, skatteslöseri och mygel i just kungliga sammanhang?

Läs även: Lekander: Identitetspolitik – för bortskämda överklassungdomar

Om monarken behandlades likt en vanlig tjänsteman skulle dock antagligen institutionen tömmas på magisk kraft. Men varifrån springer egentligen den uråldriga dimma av glamour, enligt ordets ursprungliga mening, som omger kungahusen?

Torekovkompromissen 1971 innebar att monarkin förlorade sin formella makt, och efter Palmes ord på en SSU-kongress brukar kungafamiljen benämnas som en plym, en dekoration, på den moderna demokratin.

Men det har slagit mig att det är en spegelvänd förvillelse av verkligheten. Det är inte kungafamiljen som med sin närvaro skänker glans. Tvärtom är det nobelpristagarna som får kungligheterna att skina. Det är demokratins företrädare, näringslivets toppar och den hänförda allmänheten som förlänar Bernadottefamiljen dess skimmer.

Det är vi som är plymen på monarkin!