Det är 50 år sedan Carl XVI Gustaf besteg tronen och nu vi får uppleva kortege, galakvällar och allt som hör till kungligt firande.

För de flesta av oss är monarkin en självklar plym på vår författning, alltså Palmes sammanfattning av Torekovskompromissen; den politiska överenskommelse som strippade kungen på de sista resterna av formell makt och inflytande.

Läs även: Lidström: Kungen som garant för ett demokratiskt rättsväsende

Men även om Plymen ännu vajar käckt på svaj så är den folkliga opinionsvinden i avtagande. 62 procent stöder idag monarkin jämfört med drygt 80 procent 1974, när riksdagen röstade för ändringen av vår författning.

Palmes försäkran till sina partikamrater att monarkin efter Torekov kunde avskaffas med ett pennstreck är idag lika antikverad som den dåförtiden trendiga bruna heltäckningsmattan. Intresset från den högljudda minoriteten för republik dog inte på barrikaderna utan led obemärkt sotdöden. Till och med Expressens liberala ledarsida gav upp och gjorde häromåret en skarp U-sväng och blev monarkister. Argumenten löpte längs med den konservativa linjen: kulturarv, historisk kontinuitet och nationell sammanhållning.

Jag själv vacklar mellan det principiella och det pragmatiska. Monarkin må vara hur otidsenlig och på hur många vis som helst. Men att lägga krut på att försöka avskaffa vårt statsskick verkar i dagsläget lika onödigt omöjligt som att kampanja mot universums naturlagar. Monarkin tycks stå orubblig som själva urberget.

Jag har inga problem med att erkänna de konservativa argumenten. Det finns ett stort värde i att vårda och bevara och behov av att idag samla en sönderfallande nation kring tradition, kulturarv och kanon.

Men om vi lämnar åt sidan frågan om huruvida kungafamiljen gör någon skillnad annat än som folk av frejdad stams trivselfetischer, så borde familjen Bernadottes status och ställning ändå debatteras som ett högst angeläget demokratiskt problem.

Enligt Republikanska föreningen kostar kungafamiljen sammanlagt 1,5 miljarder årligen. Och de flesta håller väl med den gamle socialdemokratiske ministern Gustav Möller om att “varje förslösad skattekronorna är en stöld från folket”?

Våra politiker verkar dock ha accepterat hela det kungliga bagage som följt med de historiska traditionerna. För trots vissa politikers påtryckningar finns ingen majoritet i riksdagen för att kräva redovisning för hur kungen och hans familj exempelvis spenderar apanaget, eller den extra tilldelning som är bruklig för exempelvis årets jubileum. I tid av ekonomistyrning och krympande budgetutrymme är det svårt att göra rättvisa för att Brechts uppmaning “...sätt fingret på varje siffra och fråga hur kom den hit?” inte borde drabba även Bernadotterna.

Jag måste därför påminna även monarkister om Tomas Lyreviks två granskande böcker om den kungliga korruptionen och kleptokratin (Förlaget Korpen). Han redogör för hur kungen med familj byggt upp sin förmögenhet genom att bortom offentlig insyn och kontroll sätta sig över lagar och förordningar. Det handlar bland annat om egendom, pengar och tjänster som kungafamiljen införskaffat sig utanför skatte- och avgiftsregler.

Man behöver ju inte hålla med om att ett mer passande valspråk för Carl XVI Gustaf vore “För Sverige i medeltiden” för att känna sig en aning kritisk till hur otidsenligt nationens sammanhållande kraft tillåts bolla med skattemedel.

För några år sedan avslöjades exempelvis att Madeleine miljonrenoverat sin nya bostad i hovstallarna. Vi fick så klart betala. Och jag undrar varför de konservativa som stöder monarkin verkar tycka det är en historisk tradition värd att bevara.

Vördnad inför kungligheter är förstås också ett fenomen med anor, men även den mest inbitne rojalist måste väl känna Nordkoreavibbar inför att våra folkvalda inte tar beslut om insyn och kontroll av den kungliga biznissen.

Det vore intressant att höra några argument mot att kungahuset och hovstaten likt andra skattefinansierade verksamheter inte underställs offentlighetsprincipen.

Om det ska finnas någon legitimitet för bernadotternas kungliga existens ovanför den liberala demokratins meritokratiska ideal så borde vi väl få veta vad fan vi får för pengarna.

Läs även: von Seth: En skamlig påverkanskampanj mot vår kung

Olof Palme hade fel, som jag skrivit i Bulletin tidigare. Det är inte kungahuset som är plymen. Det är vi som skänker monarkin dess strålglans, mystik och förtrollning när vi köper lösnummer, klickar på rubriker, applåderar på borggården, utgör publik vid turnéer, besök och klippningar av röda band. Och på evenemang som nobelbanketten är det tvärtom pristagarna som ger kungligheterna dess gyllene sken. Det är folket som är plymen.

Men viljan att vara monarkens hattfjädrar är avhängig mediebevakningen. I Storbritannien ifrågasätts monarkin som aldrig förr och det förklaras inte av att folk tagit sig en funderare och förkastat de intellektuella argumenten om kungahuset som samlande nationell symbol. Och inte heller beror det på seriösa granskningar utan på brittisk slaskpress. Och jag undrar vad som kan förhindra att klickonomin och annonskonkurrensen sänker ner svensk media till samma träsknivå, med gränslös jakt på snask med påföljande smutskampanjer.

Och vad finns det inte att gräva upp om bernadotterna? Victoria blev ihop med sin PT tillika en gymägare, Philip med en dokusåpastjärna, Madelaine med en utländsk finansman, och så på det kungens kaffeflickor och vad håller Silvia egentligen på med när hon inte hälsar på skolbarn?

Stödet för monarken så här inför jubileet är fortfarande starkt, men sjönk faktiskt 2010 efter det i sammanhanget ändå hovsamma avslöjandet om hans äktenskapliga snedsprång. Så inför jubileets alla hyllningar och hurrarop vill jag ta tillfället i akt och påminna om att den svenska kungamakten inte längre vilar på den historiska alliansen mellan monarken och folket, utan på den sköra relationen mellan de kungliga överklasskändisarna och nöjesreportrarna.

Det är inte folket eller ens politikerna som i framtiden kommer att avsätta monarker utan medierna.

Läs även: Lindén: Monarkisterna vann på ren walk over