I två tidigare krönikor (här och här) har jag diskuterat grunderna för ett demokratiskt rättsväsende, ett rättsväsende där vi medborgare handgripligen är inblandade som jury och där vi i personval utser våra tingsrättsdomare, åklagare i tingsrätterna och kommunpolischefer.

Läs även: Sandström: Om medborgerliga och mänskliga rättigheter

Rättsväsendet har dock högre nivåer, som hovrätter och Högsta domstolen för domare, och på motsvarande vis för polischefer och åklagare. Dessa nivåer ger oss dels möjlighet att överklaga och få omprövat vad som gått emot oss. Dels ser de också till att rättsväsendet hänger samman i Sverige, att rättsväsendet inte blir lokalt, att svensk rätt gäller i hela landet.

I ett välkonstruerat statsskick har rättsväsendet dessutom en tredje aspekt, att vara oberoende gentemot den politiska makten. Alltså, rättsväsendet existerar där som en oväldig part som bland annat reglerar relationen mellan oss medborgare och staten. Något sådant existerar dock inte i Sverige.

Det politiska systemet i Sverige är parlamentariskt. Så länge parlamentarismens principer följs på ett så renodlat vis som i Sverige har vi tyvärr inte, och kan inte heller skaffa oss, ett oberoende rättsväsende. Parlamentarism innebär att regeringen tillsätts eller tolereras av riksdagen. I slutändan, hur man än vrider och vänder på det, är Sveriges riksdag och Sveriges regering samma makt. Detta borde inte vara kontroversiellt eftersom det är själva definitionen av parlamentarism.

Men varför omöjliggör parlamentarismen ett oberoende rättsväsende? I och med parlamentarismen så skriver riksdagen alla lagar, riksdagen och regeringen tillsätter tillsammans alla domare, riksdagen och regeringen finansierar och styr därmed den högre utbildningen, däribland juristutbildningarna, och regeringen tillsätter ledamöterna i alla offentliga utredningar.

Det finns förstås små krumbukter som kan ge en illusion av maktdelning. Ett exempel är Konstitutionsutskottet som ska granska regeringen, men där regeringspartierna som regel har majoritet. Ett annat exempel är Domarnämnden som ska rangordna domare före tillsättning. I Domarnämnden tillsätts sju av de nio ledamöterna av regeringen och de två övriga av riksdagen.

Tyvärr har ett oberoende rättsväsende inte ingått i den svenska traditionen. I ett germanskt samhälle som det svenska var det kungen som var garanten för rättsväsendet. Efter kristendomens införande var det faktiskt kungens enda ursprungliga roll, utöver den att leda landet i krig.

Kungamakten och rättsväsendet har därför i Sverige alltid varit ”sammanflätade” som en statsvetare uttrycker det. Svenska folket har i denna anda under århundraden ”gått till kungs” för att få rätt.

I och med parlamentarismens genombrott mellan 1905 och 1917 tog riksdagen och regeringen ifrån kungen i stort sett all makt, inklusive den över rättsväsendet.

För att rättsväsendet ska kunna vara oberoende måste det kunna spela ut åtminstone två andra makter mot varandra. Den bästa lösning som vi funnit är den amerikanska där en makt (presidenten) nominerar och en annan makt (senaten) frågar ut och röstar om kandidaten ska tillsättas.

Få lämnar dock ifrån sig makt frivilligt. När parlamentarismen väl fick sitt genombrott ville inte riksdag och regering lämna ifrån sig utnämningsmakt till någon annan. På grund av detta har vi idag en för medborgarna dold samling processer där riksdag och regering utser domare, åklagare och polischefer.

Läs även: Skogkär: Halmgubbar och mänskliga rättigheter

För att skaffa Sverige ett oberoende rättsväsende behöver vi en makt som utser kandidater till tjänster som högre domare, åklagare och polischefer, och en annan makt som offentligt granskar de föreslagna kandidaterna och röstar om de ska tillsättas eller inte.

Följande låter tydligen galet för många, men vi har utöver riksdagen precis en sådan makt i Sverige, en enda oberoende politiker, vår monark.

Ge kungen makten, det vill säga plikten att nominera dessa kandidater. För att detta ska fungera får varken riksdag eller regering, eller någon annan, vem det vara månde, ha förslagsrätt eller ens rätt till insyn i processen. Kungen behöver en budget för detta med vilken han anställer lämpliga rådgivare. Dessa rådgivare ska också anställas utan förslagsrätt eller inflytande från andra.

De kandidater som monarken nominerar utfrågas sedan offentligt inför kameror i Konstitutionsutskottet under två dagar. Därefter röstar utskottet och därefter hela riksdagen. På detta vis får vi alla se vilka kandidaterna till domare, åklagare och polischefer är och kan bedöma vad de går för.

För domare: Vilken är deras rättsfilosofi? Hur har de tidigare dömt under sina karriärer som tingsrättsdomare? Varför? Vad anser de om olika domslut som avgetts av andra domstolar? Varför? Ser de ut att vara trovärdiga? Stämmer det de säger under förhören med hur de dömt tidigare under sina karriärer?

Men då kommer väl kungen att kunna göra vad han vill, är en invändning jag fått. Nej, det kan han inte. För det första så vilar kungens rykte på kvaliteten hos de kandidater han presenterar. För det andra kan faktiskt riksdagen avsätta vår monark genom en grundlagsändring. För det tredje borde det vara möjligt för en högst kvalificerad majoritet, som tre fjärdedelar eller fyra femtedelar, att byta ut vår monark. Precis som senaten i USA har möjligheten att rösta bort presidenten, via så kallad impeachement.

För att det ska existera maktdelning får riksdagen dock inte kunna byta monark med en enkel majoritet. Sådant måste vara mycket svårt, men samtidigt möjligt.

För den som inte anser att kungen ska få – egentligen återfå – denna makt och denna plikt så finns det andra möjligheter att skapa en mot riksdag och regering oberoende makt. En vore personval och då på en valdag som inte sammanfaller med något annat val. I slutändan går det också att lotta fram någon bland frivilliga, en person som sedan innehar sysslan under säg 10 eller 20 år.

Men då måste det ske en lottning bland frivilliga, absolut inte mellan kandidater som riksdagen eller regeringen nominerar eller godkänner. Skulle istället riksdagen och/eller regeringen få nominera är vi i princip där vi är idag och hela förfarandet skulle bli en innehållslös charad. Detta är tyvärr vad Domarnämnden till stor del är.

Läs även: Korn: Perspektivskiftet för rättsväsendet är på tiden