Berättelsen rullar igång med att Lina Makboul, reporter på SVT:s Uppdrag Granskning, fick jobbet av sin chef att undersöka medierna och Metoo med fokus på hanteringen av den kände ledarskribenten liksom den framlidne teaterchefen Benny Fredriksson.

Men det som börjar som ett vanligt researcharbete slutar med att hon på en tillställning kallar SR:s grävande reporter för fitta, uppträder verbalt aggressivt mot hans chef, och går samma kväll hårt åt två Expressentoppar efter att de liksom andra ansvariga vägrat besvara hennes frågor om Metoos uthängningar.

Läs även: Altstadt: Efter Hildebrand behövs ett #metoo för pojkar och män!

Hon hade då själv drabbats av ett hysteriskt drev som slutade i psykisk kollaps och sjukskrivning. Men Makboul reste sig och ger nu igen hårt i den nyutkomna boken Revolutionens första offer.

Cissi Wallin namngav som bekant hösten 2017 den stora tidningens ledarskribent som sin våldtäktsman. I den Metoo-tsunami som sedan slog över Sverige blev han utsatt för ytterligare ett antal anklagelser och fick efter veckor av förföljelse sparken från tidningen och livet krossat.

Men vad hade egentligen medierna för bevis? En inom feminismen och den då förhärskande stämningen förbjuden fråga, så redan innan Makboul ens dykt ner i materialet så dirigerar Wallin med kändiskumpaner sin rasande svans av hundratusentals följare i hennes riktning. Feminismens ideologiskt berusade frontsoldater lystrar på kommandot, vittrar fiendens blod och översvämmar hennes liv med grova förolämpningar, hat och hot.

Makboul ger oss alltså en superintressant inifrånskildring av en skitstorm då medierna och feminismen tillsammans flippade ut och hon på kuppen fick en posttraumatisk stressdiagnos.

Mediekåren för som bekant en skenhelig tillvaro i en märklig parallellvärld. Journalister verkar som potentater med makt att forma opinioner och bygga världsbilder, men samtidigt odlas föreställningen om en samling underdogs som för de svagas kamp mot makten.

Jag skulle säga att medierna som helhet lider av grava funktionsnedsättningar. Vilket leder till fenomen som exempelvis Makboul i samband med boksläppet i en SvD-intervju beskrev så här: “Metoo försatte vårt land i ett tillstånd av religiös extas, som kom att bli ett flera månader långt väckelsemöte som alla ville vara med på. Medierna mest”, vilket ledde till att “publicister och journalister förlorade all form av sans och balans”.

Själv måste jag erkänna ett inre styng av hemsk skadeglädje när Wallin namngav skribenten och han föll efter klappjakten. Enligt mig upprätthöll han värsta slaget av kommersiellt driven automatiserad wokeism och torgförde slött tidsanpassliga förmenta vänsteråsikter. Långt under vad jag förmodar är hans verkliga intellektuella nivå.

Men nu fick han minsann smaka på sin egen sjuka medicin. Skribenten kallade sig ju för feminist vilket i dagsläget betyder att man stöder den vansinniga föreställningen att en kvinna aldrig kan ljuga om övergrepp och om vi inte förutsättningslöst tar hennes parti utsätts hon på nytt.

Och så en vacker dag överföll den här typen av perverterad feminism skribenten själv, slog omkull och satte på honom hårt. Jag skäms förstås för dessa känslor, som alltså paradoxalt samsades med en bestörtning över Metoos lynchjustis.

Läs även: Ahmed: Tack och lov finns det äkta feminister

Men först efter Makbouls reportage i Uppdrag Granskning stod det klart vilken tunn, osmaklig soppa de stora ledande drakarna kokat på spik och serverat publiken. Rykten, felaktigheter och en nedlagd förundersökning av ett brott som sades ha begåtts en fyllenatt för så länge sedan, men som reportrarna, kan jag intyga, inte ens verkade ha läst.

I sin nyutkomna bok namnger också Makboul sina personliga vedersakare. De journalister, även inom public service, som deltog i hetsjakten även på henne. Och det är ju utmärkt eftersom det handlar om människor som aldrig behandlas som vad de är – mäktiga och makthavare. Och hur sällsynt är det inte med ett ifrågasättande inifrån av hur mediemaskinen funkar i lilla plaskdammen Sverige. Men tyvärr har som vanligt debatten uteblivit om makten hos den instans som är satt att granska makten.

Den kollegiala finkänsligheten måste vara i världsklass och förklaras kanske av att det Juholt kallade klägget är så volymmässigt pyttigt i vårt land. Den offentlighet som sätter agendan är liten, trång och smal. Och i den klass- och värderingsmässigt homogena lilla klicken står alla i relation till varandra på ett uppenbart destruktivt vis.

Man frotterar inte bara makthavare utan också varandra av tradition – ömt och rart. Så när de stora tidningarna eller kanalerna rapporterar det osakliga och osanna fanns ingen bred mångfald av publikationer som kan utgöra någon motmakt, förutom numera förstås förbannade konton på sociala medier. Orsakerna till journalistskråets likriktning och konsensushysteri är en annan fråga men jag kan inte låta bli att notera att Makboul och hennes redaktion är stationerade i Göteborg, medan de hon skulle granska befann sig i Stockholm.

Makbouls bok handlar alltså främst om mediernas dysfunktionalitet och skärskådar inte den ideologi som bar lynchmobben. Nyligen bad faktiskt en av de mest kända instagramfeministerna, tillika en av Wallins många före detta trogna vapendragare, Makboul om ursäkt. Hon vittnade om den enligt mig psykotiska variant av feminism som innebär att så fort en kvinna kritiseras, ifrågasätts eller häcklas, så tolkas det automatiskt som kvinnohat och misogyni från ett maktfullkomligt men samtidigt skadeskjutet patriarkat.

Makboul betraktades därför, trots att hon bara skötte sitt jobb, som en patriarkatets hantlangare som på männens order var utsänd för att misstänkliggöra våldtäktsoffer och krossa Wallin som kvinna.

Ja, det låter precis lika sjukt som det tyvärr står till.

Det stora flertalet feminister som gjort traditionell mediekarriär som politiska kommissarier kommer tyvärr aldrig att reflektera eller göra avbön. De har investerat för hårt i denna politiska i dubbel bemärkelse bubbla. Men egentligen har ingen svikit kvinnor mer än de mediafeministiska normsättarna. De har inbillat kvinnor att de är rättslösa, att ingen tror dem, att deras röster tystas och att det är patriarkatet som ligger bakom att så många våldtäktsanmälningar läggs ner.

I Brårapporten Våldtäkt från anmälan till dom som ofta refereras i debatten som feministiskt bevismaterial, så framgår det dock att anledningen i hög grad handlar om att det eventuella brottet i regel anmäls när för lång tid passerat. Wallin med flera har alltså agerat som feminismens dödgrävare i stället för att kampanja för att kvinnor ska anmäla övergrepp direkt, att inte duscha efteråt och att snarast berätta för närstående som framtida stödbevisning. Trots det onda allsmäktiga patriarkatet ökar då chanserna väsentligt enligt Brå för att anmälningar kan leda till åtal och fällande dom.

Wallin har idag efter ett antal feministiska projekt lite otippat hoppat på en ny karriär som artist. Och även hon har tidigare bett om ursäkt för den sektartade lynchfeminismen där hon såg sig tvingad att som ledare tillfredsställa massans törst efter ständigt färskt blod.

Hon har därför häcklats för att på nytt se sig som ett offer. Men med denna förklaring av pöbelväldets dynamik verkar Wallin för en gångs skull helt trovärdig.

Läs även: Altstadt: Den nya feministiska rättsordningen