Rosornas krig rasar i Botkyrka. Men är det fråga om en alldeles vanlig gammaldags politisk personstrid eller ser vi tecken på det spritt språngande nya Sverige? Handlar det om nedlagda fritidsgårdar, kanske ledarstil, eller har Vårbynätverket infiltrerat delar av sosseriet?

Läs även: Brinkemo: Skjutningarna och samhällskontraktet som borde vara vi

I helgen förlorade som bekant kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin en förtroendeomröstning. Om mediebilden stämmer så hade Östlins motståndare, ABF-ordföranden med falang, rekryterat helt purfärska sossar till medlemsmötet varav några inte kunde svenska medan andra kom från det kriminella Vårbynätverket.

Bakgrunden sägs vara att Östlin i våras stängde sju fritidsgårdar och fritidsklubbar som drevs av ABF Botkyrka–Salem.

Enligt en beställd rapport så hade bland annat knark och vapen hittats, elva stycken ungdomsledare var tidigare straffade, några med gängkriminell koppling, och obehöriga tillhörande Vårbynätverket rört sig i lokalerna.

Och stämmer uppgifterna i rapporten och från medlemsmötet så skymtar vi än en gång toppen på det isberg av korruption som utgör ett långt farligare samhällshot än det synliga öppna vardagsvåldet.

Våra makthavare kan inte skydda medborgarna vare sig i deras hem eller på gatan från våldet. Och själva samhällskroppen tycks utlämnad åt etniska, religiösa, kulturella och kriminella grupperingars intrång för att parasitera på makt och frossa loss på skattemedel. Handfallna har politiker tittat på när de smash and grabbat demokratins resurser utan press från något håll att agera. Och jag vill påstå att det kunnat ske då medierna inte förrän på senare tid börjat förmedla adekvat information.

De resursstarka samhällsskikten som borde lyft frågan till politisk nivå verkar inte ha fattat vidden av det svenska tillståndet. Det beror alltså inte bara på en privilegierad position utan även på att deras finare sorts mediekonsumtion faktiskt gjort dem låginformerade liksom en smula dumma i huvudet.

I våras kunde vi exempelvis läsa just om att Botkyrka kommun stängt de sju fritidsgårdarna- klubbar med hänvisning till knark, vapen och kriminella. Men när DN i ett längre reportage berättade om händelsen körde man på ren rutin den skenbara maktkritikens vinkel – stackars barn som grät, bestörta föräldrar och oförstående engagerad personal, som om politikerna i vanlig ordning jävlades med hela den samlade utsatta orten.

Varför undersökte man inte på allvar kopplingen ungdomsgårdarna, gängkriminalitet och Vårbynätverket?

Läs även: Gustavsson: Glöm inte att Rasmus Paludan är en idiot

Vissa vill väl fortfarande att ungdomsgårdar i namn av en fin sorts stjärtpudrad humanism ska vara universallösningen på alla problem från atombomber till akrylamid. Trots att det borde vara allmänt känt att de i allra högsta grad kan utgöra en rekryteringsplats för framtidens livsstilskriminella. Men att stänga fritidsgårdar är väl ungefär som att bränna koranen eller vanhelga kaban för det DN-läsande samhällsskiktet. En attack mot den heliga kraft som kan upphäva de onda socioekonomiska faktorerna.

Backade av mediekällor med hög status har den resursstarka medelklassen kunnat leva i total okunnighet och med stenhårt gott självförtroende och pondus hävdat svartmålning, SD-konspiration eller felaktig människosyn när man påpekat att deras bakgård brinner.

Men nu när många verkar hålla på att komma ikapp kunskapsmässigt är det kontraproduktivt att låtsas som om att exempelvis Botkyrkakuppen skulle vara något specifikt sosseaktigt och låta förakt och skadeglädje flöda på sociala medier.

Entrismen har även drabbat Moderaterna i Botkyrka, KD i Södertälje och MP i Umeå, bland andra. Partier och föreningar – ja, hela civilsamhället är så sårbart på grund av låg medlemsaktivitet parat med stora ekonomiska bidrag.

Nätverks- eller klankorruption har avslöjats i flera kommuner men har i medietystnaden kunnat bita sig fast som kronisk samhällssvulst utan att något samlat kunskapsläge eller politiska motstrategier uppstått. Och ingenting kan bli bättre förrän vi oberoende av politisk hemvist försöker omkalibrera vår Sverigebild.

Vänstern måste inse problemen med våld, lag, ordning, invandring och integration medan högern måste erkänna att korruption är en oundviklig konsekvens av upphandlingar, privata aktörer och låtsasmarknader inne i välfärdssystemet.

Varenda dag känns nuförtiden som en polisiär särskild händelse och hela Sverige borde egentligen betraktas som ett särskilt utsatt område. Och tyvärr tror jag att demografin talar mot att vår nuvarande välfärdsstat kommer att kunna skyddas och bevaras. Det är för sent.

Oberoende av partifärg kommer politiska krafter att bli tvungna att inskränka olika former av rättigheter. Och jag anklagar alla politiska partier och de etablerade medierna för detta svek. Vare sig vi sätter hårt mot hårt eller släpper efter kommer vårt nuvarande samhälle tyvärr att förändras, men jag ser hellre att demokratin beskärs i kanterna i kamp mot kriminaliteten än att den fullständigt raseras.

Läs även: Sandström: Föregångslandet som försvann och inte kommer åter