Nättidningen Kvartal är ofta läsvärd. I ett nyhetsbrev skriver chefredaktören Jörgen Huitfeldt om en kommande artikelserie som ska heta ”Föregångslandet som försvann”. Den handlar förstås om Sverige. Han menar att våra växande problem har vänt en tidigare internationell skönmålning i sin motsats. På många håll utomlands ”används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier”, skriver alltså Huitfeldt.

Läs även: Gustavsson: Nej, Sverige är inte mer ojämlikt än USA

Upplägget är enligt min mening lovvärt. Men det har minst två problem. Frågan är nämligen om Sverige någonsin varit det föregångsland som många svenskar tycks vilja tro. Dessutom måste Huitfeldts förhoppning om möjligheten av det svenska föregångslandets återkomst tas upp till diskussion.

Det kan inte råda någon tvekan om att Sverige – som stått utanför de två världskrigen – fick särskild uppmärksamhet då vapnen tystnat och den svenska industrins hjul snurrade ingång med ett imponerande vrål. Ett plågat Europa såg den svenska välfärden öka kraftigt. Arbetsfreden under de goda svenska efterkrigsåren väckte också intresse. Och socialdemokratins långa maktinnehav uppmärksammades förstås, låt vara med viss förvåning och undran över en socialism som ofta utvecklats med det lilla kommunistpartiets stöd.

Det talades ibland om Sverige som en ”medelväg” mellan systemen för marknads- och planhushållning, en så kallad ”blandekonomi”. Bakom detta låg en svensk politik med ovanligt stark statsstyrning jämfört med vad som varit vanligt i västvärldens nationer. Det var delvis socialdemokratins korporativa lagstiftningsmönster som framkallade förvåning. Det vill säga LO och arbetsgivarnas samverkan och den av parterna sammansatta arbetsdomstolens, och nyskapande reglering inom de tunga kollektivavtalens sfär. Redan före kriget fanns regler om semester, hyresreglering, bostadsbidrag och barnbidrag. Efter kriget genomfördes en omfattande socialdemokratisk lagstiftning rörande utbildning, sociala stöd, hyror och så vidare.

Trots en omfattande arbetsrättslig reformlagstiftning förlorade socialdemokratin under 1970-talet vinden i seglen. Till detta bidrog allvarliga strukturkriser inom den svenska industrin, framför allt avseende tillverkning av skepp och textilvaror. Tydliga tecken syntes på att socialdemokratin tycktes ha kört fast i sin egen svenska modell. Från och med Palmes tillträde och riksdagsvalet 1970 har det stegvis gått utför.

Än idag kan man säga att Sverige lider under rader av olösta strukturproblem, framför allt avseende bostäder, vårdens tillgänglighet, sysselsättning och försvar. Även nya samhällsproblem har tillkommit, såsom svagare resultat inom ett av Göran Persson kommunaliserat skolväsende samt massinvandring med därmed följande skenande våldsbrottslighet. Lägg därtill en energikris på grund av nedlagd kärnkraft och skyhög beskattning av el och olja.

Läs även: Dit USA går följer Sverige så wokarna har motstånd att vänta

Något tillspetsat har femtio år av olösta strukturfrågor i nutid skapat en bild av bristerna i det samhällsbygge som socialdemokratin stått bakom. Roland Huntfords kritik från 1970-talet av Sverige i boken ”The New Totalitarians” har enligt min mening ännu ett rimligt förklaringsvärde. I den svenska versionen säger baksidestexten:

Huntford visar hur effektivt Sverige har gjort sig beroende av det socialdemokratiska partiet, som har uppehållit makten, utan betydande avbrott, sedan år 1932. Detta parti har framgångsrikt underminerat svenska riksdagen dess roll och ersatts av en väldig byråkratism som har bidragit till fast pakt mellan fackföreningspåvarna och staten. Han visar också hur svensk historia har gjort svenskarna motsträviga inför avgörande frågor eller att sticka av från den stora massan.

Istället har svenskarna blivit det lydiga och fogliga numret i en stadsplanerares eller socialists dröm. Allt i svenskt liv är anpassat efter utvecklingen av ett effektivt regeringsmaskineri. Till gengäld har svenskarna fått framgång, hygien, social säkerhet och det ovanligt andefattiga nöjet av sexuell frihet.

Enligt min mening är det därför tveksamt om Sverige någonsin framstått som ett föregångsland för utländska betraktare. Det rör sig tvärtom om svenska politikers självbild. Främmande länders socialister och radikaler har kanske känt en lockelse. Men flertalet sansade betraktare har nog förhållit sig avvaktande.

Idag blir detta hur som helst klart. I en text i nättidningen ”Det goda samhället” samlar Gunnar Sandin ett antal färska kritiska åsikter om vårt lands utveckling. Tyska Bild skriver den 5/1 om att klanernas våld uppstått genom ett ”dödligt integrationsmisslyckande”. Sandin pekar även på att liberala Jyllands-Posten den 10/1 i en ledare kallat Sverige en ”uppenbar tragedi”, detta med avseende på nationens invandrings- och kriminalpolitik.

Svårare är det att diskutera realismen bakom Huitfeldts antydda önskan om att se Sveriges återkomst som föregångsland i framtiden. En grundläggande förutsättning är förmodligen att politiker och folk har en sådan ambition samt har förmåga att realisera på ett sätt som inverkar på utländska betraktare. Det tragikomiska är att politikerna bombarderar väljarna med ord om att vårt land är ett föredöme och en moralisk stormakt. Till saken hör att den svenska politiska åsiktskorridoren är trång och inga tydliga tecken syns på nytänkande. Medier och politiker tycks tyvärr gå i samma takt.

Undantaget är kanske SD, som hittills vuxit stadigt i väljaropinionen. Men frågan är vad partiet har att bidra med, frånsett berättigad kritik av massinvandringen och dess konsekvenser. I grunden tycks SD:s ambition vara att bygga ett slags nationellt och socialinriktat folkhem. Detta kräver en stark stat och kontroll över marknaderna. För SD saknar begrepp som liberalism och marknadskonkurrens politiskt värde. I strukturella frågor rörande socialförsäkringar och arbetsmarknad tycks man dela socialdemokratins betongartade mål.

Vi har därför nyligen sett hur SD vill att staten ska spendera pengar på höjda pensioner till personer som inte själva tjänat in en sådan rätt. Dessutom har SD gett kalla handen till EU-direktivet om minimilöner – en reform som skulle kunna motverka den svenska korporativismen på arbetsmarknaden samt öppna dörren för löner som gör att arbetsgivare uppmuntras att anställa mindre kvalificerad arbetskraft – framför allt nyanlända i utanförskap.

Min slutsats är därför att vi även i fortsättningen kommer att få höra skryt om Sveriges tänkta storhet från politiker och media. Det sker ju nämligen för internt bruk, i syfte att vilseleda svenska folket om Sveriges reella position i utländska betraktares ögon. Men med tiden bör utlandets förvåning och kritik ändå gröpa ur förträfflighetens vackra sten. Resultatet blir en projektion av den svenska nationen som ett samhälle av betong.

Svenska folket börjar redan idag inse att politiker och byråkrater inom vården, skolan, välfärden, löne- och hyresbildning, u-landsbistånd, och så vidare, skapat ett förstenat och delvis dysfunktionellt samhälle. Alltså en högskattenation som folk utomlands – ifall de ens bryr sig – skrattar och skakar på huvudet åt. Alltså något av den svenska tragedi som Jyllands-Posten talar om.

Eget beröm luktar illa, heter det. Vidare sägs det att beröm måste man tjäna in. Men svenska politikers självförhävelse är som sagt ett vapen som är avsett för inhemskt bruk: man vill bedra svenska folket.

Läs även: Lidström: Det är Svenssons fel att Sverige faller samman – inte invandrarnas