Det är 60 mil från Lund till Stockholm där bomber sprängs och människor skjuts.

Trots att jag inte är måltavla för våldet och det geografiska avståndet är betydande är varje sprängning och varje skjutning ett angrepp på mig.

Det sker i mitt land, det land jag föddes och verkar i.

Läs även: Gustavsson: Nej, Sverige är inte mer ojämlikt än USA

Om samma våld ägt rum i Köpenhamn, bara sex mil härifrån, hade jag noterat det men inte upprörts lika mycket. Om liknande brott begåtts i Bologna och Bordeaux hade jag sannolikt inte ens hört talats om dem. Det är inte det geografiska avståndet som avgör graden av upprördhet.

Jag tar det personligt eftersom det sker i det som är mitt.
Mitt?

Jo jag, tillsammans med en hiskelig massa människor, 10,5 miljoner, har en överenskommelse med en social konstruktion som kallas Sverige. Enligt det sociala kontraktet med den svenska staten ska jag i utbyte mot att jag betalar en stor andel av mina intjänade pengar i skatt få social service. För de pengar jag betalar får jag sjukvård när så krävs, infrastruktur i form av vägar, tåg, internetuppkoppling, avlopps- och vattensystem, elektricitet framdraget till huset så det är ljust och varmt och datorer och mobiler kan laddas.

Mina barn får avgiftsfri skolgång och jag kan utan extra kostnad låna böcker på bibliotek. Och därtill kan och får jag, utan rädsla för repressalier, säga, tycka och skriva i princip vad jag vill.

Framför allt och inte minst har jag avsagt mig rätten att tillsammans med mina släktingar ta lagen i egna händer och som i forntiden utkräva blodshämnd vid övergrepp mot mig och mina fränder. Jag har överlämnat ansvaret till rättsstaten och låtit den få monopol på våldet.

Samhällskontraktet stipulerar att staten ska upprätthålla den inre säkerheten såväl som den yttre. Under större delen av mitt liv har jag tyckt att det varit en rimlig överenskommelse även om jag genom åren haft synpunkter på statens agerande. I huvudsak har jag ändå betraktat den som så pass bra och välfungerande att det inte funnits anledning att säga upp kontraktet. Det har jag gjort eftersom jag inser att det är få samhällen på jorden som trots allt är så välsmorda. Inte perfekt så klart, något paradis på jorden existerar inte. Men ändå i ett land som är något av det mest robusta, tryggaste och förutsägbara som mänskligheten hittills frambringat.

Brott har hela tiden begåtts, precis som överallt på jorden, men under min levnad i relativt låg omfattning. I den värld vi lever dödas kvinnor av närstående, tonåringar snattar, flickor och pojkar mördas i hederns namn, fyllebråk leder till misshandel, cyklar stjäls, villainbrott begås och ekonomisk brottslighet sker gång efter annan på oändligt många platser runtom på jorden. Så också här men i jämförelsevis låg omfattning.

Vi har alltid att förhålla oss till den mänskliga naturens ofullkomlighet. Det vi kan göra är att så gott det går tämja vår natur. Jag hade turen att födas i en tid då människan hade funnit två våldshämmande institutioner – staten och kapitalet. Jo, de sitter i samma båt om än inte nödvändigtvis på det sätt som Nationalteatern tänkte sig och sjöng.

Läs även: Gästkrönika: Jaktbrottens absurda hantering i rättsväsendet

För innan staten och kapitalismen tillsammans klev ombord, från förhistorisk tid till långt in på 1000-talet, dog långt fler människor av fysiskt våld än nu. På medeltiden var mord 100 gånger vanligare än idag. De båda i en ömsesidig växelverkan har hjälpts åt att först ”pacificera” och därefter ”civilisera” mänskligheten.

Det är Steven Pinker som skriver detta i sitt verk The better angels of our nature. Men han talar också om andra faktorer som kom att spela roll – urbaniseringen och massläsandets genombrott i slutet av 1700-talet. Dessa båda skapade nya arenor för möten med ”den andre” och vidgade på så vis människans vyer. Genom läsrevolutionen och urbaniseringen, samtal och intryck bortanför det invanda, föddes nya tankar och idéer. Ur detta uppstod upplysningen, och tänkare som Kant, Rousseau och Locke formulerade universella moraliska principer.

Men som sagt, också i en liberal och demokratisk rättsstat kommer ett fåtal ibland flagrant att förbryta sig mot dessa universella principer och mot samhällskontraktet.

Men de senaste årens skjutningar skiljer sig från annat våld genom att det sker utan någon som helst hänsyn till det omkringliggande samhället. Det är ett direkt frontalangrepp på rättsstaten. Det gör något med oss eftersom oskyldiga drabbas om än inte alltid fysiskt.

Det brutala hänsynslösa våldet sker publikt och ingjuter skräck också hos dem som bara hör talas om alla skjutningar och bostäder som får sina portuppgångar sprängda. På så sätt blir det ett angrepp på oss alla och riskerar en annullering av samhällskontraktet. Det skapar dessutom misstro till statens förmåga att fullfölja sin del av kontraktet. Och minst lika förödande; den här typen av våldsutövning gör oss misstänksamma mot ”den andre.”

Skjutningar, sprängningar och dessutom ökande välfärdskriminalitet har alltför länge förklarats med att underklassen, alltid överrepresenterad i brottsstatistiken, medvetet väljer brottets bana i en känsla av desperation.

Föreställningen är djupt rotad trots att den har svagt stöd i forskningen.

Snarare är det så som Pinker hävdar, att underklassen i praktiken är statslös. Medan etablerad arbetar-, medel- och överklass socialiseras in i ett socialt kontrakt med staten och har överlåtit problemlösning till rättsapparaten, präglas relationen stat–underklass av ett ömsesidigt misstroende, där en mindre del av underklassen helt tycks stå utanför det samhällskontrakt staten utgör.

De marginaliserade agerar därför som människan gjorde före staters uppkomst – med våld. Enligt maximen: starkast vinner.

Läs även: Lidström: Tänk om polisen klarade upp riktiga brott