Det är lätt att få intrycket att framgång och kompetens går hand i hand, men stämmer det verkligen alltid? Ju mer jag tittar på olika framgångssagor, desto mer uppenbart blir det att de ofta dikteras av en kombination av dårskap och tur, skriver Jakob Sjölander.
Föreställ er en turnering i rysk roulett. Deltagarna väljer hur många gånger de sätter mynningen mot tinningen och trycker av. Överlevaren får en miljon per rond.
Makabert. Kanske något för nästa säsong av Squid Game. Men frågan är – vem vinner denna tävling? Vem tjänar mest pengar? Svaret är klart: den som bäst kombinerar våghalsighet med tur. Förlorarna är de döda. Mellan dessa hamnar de som vägrade delta eller bara spelade ett fåtal ronder.
Läs även: Brinkemo: Ett våld bortom både stat och klan
Men är den rikaste spelaren bättre än de döda och de fattiga? Nej. Man kan inte vara bra på rysk roulett. Det är ett slumpspel. Snarare är det den mest dumdristige som segrat. De klokaste var de som spelade minsta möjliga antal ronder, då det var den säkraste vägen. De som vann minst är alltså bäst. Detta är ett intressant fenomen.
De dummaste vinner och de klokaste förlorar. Notera att vinnarna inte vunnit trots sin dumdristighet, utan på grund av den. Ingen normalt funtad människa skulle ha spelat så många ronder. Alltså bör vi respektera medelmåttorna mer än segrarna. Så om en liknande situation skulle uppstå i verkliga livet så skulle vi aldrig göra misstaget att hylla segrarna. Eller?
Turneringen är ett tankeexperiment, men liknande situationer finns i verkligheten. För det är inte bara i hypotetiska tävlingar i rysk roulett som placerar de dumdristiga överst på prispallen. Ofta gör vi misstaget att respektera segrarna snarare än förlorarna även när detta leder helt fel. Vinnarna blir idoler, kändisar, och kanske allra värst, förebilder.
Andrew Tate är ett bra exempel. Då även jag nu sent omsider hört talas om honom så antar jag att alla har det. Kickboxaren, influencern, misogynisten och machogurun som arresterats för att ha pressat kvinnor att spela in porrfilmer. En färgstark karaktär. Mysteriet är inte varför han häktats, utan varför det tagit sådan tid. Det är oundvikligt om man beter sig så. Alternativet var att bli dödad. Tate hade fått slut på tur.
Aktiemarknaden förser oss med fler exempel. Det bästa vanliga investerare kan göra är att sprida sina pengar så vitt som möjligt, och sedan vara tålmodiga. Även med en sådan försiktig strategi går det upp och ner, men sedan andra världskriget har detta i genomsnitt gett sju procent i vinst per år. Knappt ens Warren Buffet slår det.
Men det finns betydligt mer riskfyllda strategier. Och om tärningen sedan rullar som den ska så kan man kamma hem storvinsten. Tänk ”Masters of the Universe”, ”Gordon Gecko”, ”The Wolf of Wall Street” och alla dessa bitcoinmiljonärer. Det senaste exemplet är Sam Bankman-Fried, en roulettspelare av stora mått som förlorade 26 miljarder dollar och nu har åtal att vänta.
Detta innebär att varje givet år så är försiktiga Warren Buffet-typer inte de mest framgångsrika på Wall Street. De mest framgångsrika är istället de som satsat allt på bitcoin, eller vad som just då råkar vara populärt och råkade fungera. Detta är inte en strategi som kräver skicklighet. Det är en strategi som kräver vansinne och inkompetens. Nästa år lär samma strategi sluta i katastrof. Eller året därefter.
Visst kan man bränna fram på motorvägen i 250 kilometer i timmen, och visst kommer man fram fortare. Åtminstone fram till dess att man inte kommer fram alls. Warren Buffet vinner i det långa loppet, men varje år slås han av en tursam våghals. Varje år är det dock vanligen en ny våghals, eftersom den förre kraschat, eller om han återfått förståendet, dragit sig ur.
Läs även: Törnvall: Varför alla opinionsundersökningar nu?
Samma fenomen återfinns inom brottsligheten. Eller för att skilja den från bitcoinsvindlarna – den olagliga brottsligheten. Det sägs att brott inte lönar sig. Och det stämmer på så vis att det inte lönar sig i genomsnitt. Det man roffar åt sig måste vägas mot fängelse och bly. Men det finns gott om gangsters som fått tag i de ”tre B:na”: BMW, brudar och bling. För dem har brott lönat sig.
Visserligen blir de skjutna förr eller senare, men då har de klampat runt med sitt ”bling” i flera månader eller år. Banditer hinner göra mycket reklam för den kriminella livsstilen innan någon ny våghals skjuter dem på sin egen väg mot toppen. Men när det sker så göms och glöms gangsterkungarna på kyrkogården.
Mycket av kändiskulturen fungerar på samma sätt. Framgång genom inkompetens. Personer som beter sig illa, antingen moraliskt eller livsstrategiskt eller båda två, syns och hörs just för att de beter sig illa. De blir kända och framstår som speciella. Och visst är de speciella. Inte för att de är genier som såg tillfällen där vanliga dödliga inte kunde se dem, utan för att de är de enda som överlevt trots sin dumdristighet.
Den här typen av framgång är förvånansvärt vanlig, när man väl börjar leta efter den. En del av förklaringen är att människor är ganska jämlika. Nog är vissa klokare andra, men ingen människa är annat än mänsklig. Det sägs att en profet aldrig blir erkänd i sin hemstad, och att man aldrig bör träffa sina hjältar. Kanske eftersom vi då inser att de framgångsrika inte är så speciella, eller inte speciella på ett bra sätt.
Vissa kommer alltid att vara mer framgångsrika än andra. Men ju större, plötsligare och flyktigare denna framgång är, desto högre är chansen att den är baserad på tur. Och då de dumdristigaste är mest riskbenägna så lär de vara överrepresenterade på toppen. Och på kyrkogården, men där syns de inte lika bra.
Det bästa är kanske att vara vanlig. Det vanliga är just vanligt eftersom det visat sig framgångsrikt. Att världen inte är översvämmad av sådana som Napoleon, Sam Bankman-Fried och Andrew Tate visar att sådant beteende i genomsnitt är mindre framgångsrikt.
Friedrich Nietzsche talade om en speciell och bättre människotyp, ”övermänniskan”. I vår värld verkar den mest framgångsrika människotypen vara vanliga människor. Är det alltså detta som är övermänniskan – medelsvensson?
