Jag har funderat en hel del över sociologen Roland Paulsens DN-kulturartikel “Det är orimligt att dödsskjutningarna får all uppmärksamhet”. Men inte bara på grund av hans ärende att få oss att ifrågasätta varför just dessa dödsfall har lyfts politiskt när exempelvis knarket skördar så många fler liv.

Läs även: Altstadt: Vänstern har blivit kalifatets kolportörer

Jag undrar vilka okontrollerbara impulser som får någon att vilja rikta en salva mot att dödsskjutningarna blivit en offentligt debatterad fråga? Är det här egentligen ett tecken på en nedåtgående hämndspiral för att vänstern förlorat det hårdföra politiska gängkriget?

Jag är faktiskt riktigt besviken på att Paulsen nedlåter sig till artikelns intellektuella bedrägerier. Det finns ju copy cats därute som kan känna sig manade att försöka krascha debatter genom att jiddra om annat än själva sakfrågan.

Jag har med behållning läst Paulsens böcker om arbetssamhället och arbetsförmedlingen och kan rekommendera dem som tankeväckande kritik av det samhällssystem vi tar för givet.

Men problemet med dödskjutningarna är just att även de tyvärr blivit så vanliga att de inte längre väcker tillräckligt mycket uppmärksamhet. Och tas för givna. Faran är att politiker som äntligen lyfte våldet till en valfråga kan undslippa att uppfylla sina löften när vi tillvanda hellre uppmärksammar annat. Jag tippar att inte ens att barn mördar barn drar klick i jämförelse med kändiskatters frånfälle eller kallfronter med plötslig blixthalka.

Gängkriminaliteten har redan normaliserats såtillvida att man inte längre kan avfärda problemet som en SD-konspiration. Men de ojämförbara jämförelsernas relativism är tydligen fortfarande politiskt gångbart. Paulsen tar upp Trumps uttalande ”look at what happened last night in Sweden” mot bakgrund av att betydligt fler per hundratusen invånare dör av vapenvåldet i USA än här hemma.

Jag är som bekant inget Trumpfan men hur kan någon förneka att han ändå hade rätt? Titta på vad som händer i Sverige. Vem hade kunnat tro det? Ja, vem anade att lugna trygga Sverige skulle utmärka sig på andra vis än för välfärdsstat, Volvo och Wimbledonvinster?

Det känns främmande nu men Trumps överraskande geografiskt riktade utfall 2017 väckte en storm av aktivistisk vrede hos landets kultur- och mediaelit.

Och nästan genast kunde vi läsa om att ett bokförlag hade samlat hundratalet av Sveriges främsta fotografer för att i polemik med Trump dokumentera att inget särskilt händer in Sweden som inte är alldeles vanligt och vardagligt.

Under de åren beskrev jag debatten som ett krig om den offentliga Sverigebilden. Fakta avfärdades som svartmålning och det gick så långt att flera medieprofiler kunde väcka misstankar om att det var SD eller till och med Putin som låg bakom stenkastning, bilbränder och sprängningar. Så det känns daterat att överhuvudtaget gå in på innehållet i Paulsens artikel för att tillbakavisa halmgubbar, påståenden och resonemang. Matchen är ju redan avblåst och avgjord.

Men om ni vill veta varför vänstern tappade tolkningsmonopolet över verkligheten och följaktligen inte kunde ge borgerligheten en match om lag och ordning i valet 2022 så vill jag påminna om ett av talen som hölls under manifestationerna mot våldet 2016 i Rinkeby. Kitimbwa Sabuni, talesperson för den bidragsberoende lobbyorganisationen Afrosvenskarnas Riksförbund, en av Muslimska brödraskapets politiska förgreningar, bjöd där mötesdeltagarna på ett smakprov av den akademiska vänsterns flummiga föreställningsvärld.

Sabunis huvudbudskap var att “kolonialismen tar aldrig slut”. Han och förortens befolkning kom från sina hemländer till Europa på grund av europeisk kolonialism. Och dess logik “hanterar bruna och svarta kroppar” där men också här genom att hänvisa dessa “jordens fördömda” till förorten, alltså de nya kolonierna inom västvärlden.

Här kontrolleras och polisbevakas Sabuni med flera och här “går de unga bröderna under”.

Förutom att redogöra för den tragiska statistik vad gäller arbetslöshet och överdödlighet som drabbar förorternas invånare, alltså på grund av kolonial logik, tog Sabuni redan då upp att 32 000 av “våra svarta och bruna barn” omhändertas varje år. Konspirationsteorierna mot svensk socialtjänst hade således redan formulerats av islamister åratal innan de flög jorden runt och blev hett nyhetsstoff för Al-Jazeera i våras.

Sabuni hävdade också att rättsosäkra beslut tas av vita socialsekreterare med fördomar mot “andra kulturers uppfostringssystem” i förvissning om att det är bättre att barn får växa upp hos vita medelklassfamiljer.

“Det finns inget nytt med detta. Under den koloniala ordningen hämtar kolonisatören vad den behöver från den koloniserade. Även deras barn. Fråga de australiska aboriginerna, de amerikanska urfolken och samerna i Sverige.”

Sabunis tal är verkligen ett stycke värdefullt tidsdokument som visar oss den postkoloniala teoretiska bubbla som faktiskt fortfarande omger vissa politiker och opinionsbildare. Och jag kan inte låta bli att också citera talets avslutning som förklaring till varför dagens vänster har blivit så rejält omsprungna av både verklighet och politiska motståndare:

Därför är jag glad att vara på plats och se alla samlas här i protest. Beredda att ansluta sig till kampen mot den nutida kolonialismen. Vi är inte ensamma, utan i städer i hela Europa reser sig svarta och bruna människor, i Nordamerika reser de sig bland annat i Black Lives Matter-rörelsen. Allt detta hänger samman och det hänger samman med den kamp som fördes och fortfarande förs i Kongo, i Algeriet, i Vietnam, på Kuba och i Palestina. För att använda den store Frantz Fanons ord: “Varje generation måste finna sitt öde och uppfylla det eller svika det. Det valet kan ingen ta ifrån oss.”

De sektliknande politiska tokerierna låter förstås helt befängda för ovana öron. Men inte desto mindre sammanfattade Sabuni på pricken den dominerande vänsterns standardförklaring till politikernas misslyckanden med invandring, segregation och integration.

Läs även: Sandström: Om politikens outsiders och insiders

Olika kriminella gäng dödar varandra i kamp om knarkförsäljningens marknadsandelar och på grund av olika former av hederskränkningar. Men våldet sinsemellan, mot blåljuspersonal och övriga invånare i orten, har av den akademiska vänstern i olika publikationer förvandlats till en fråga om rasism, hudfärg och förtryck – allt för att väcka upp alternativ till den avsomnade klasskampen. Och den världsbilden präglar fortfarande beslutsfattares policydokument, värdegrundsdokument och handlingsplaner på olika nivåer av myndighetssverige.

Som kontrast till den här karikatyren av politisk teori kan man läsa Diamant Salihus bok Tills alla dör. En högst konkret skildring av gängkonflikterna i Järvaområdet. Där framgår bland annat att socialtjänsten knappast är några rasistiska barnkidnappande missionärer på nykolonialt uppdrag. Föräldrarna är förtvivlade då varken de, klanens normer eller imamernas auktoritet kan hålla ungdomarna i schack. Men föräldrarna samarbetar inte heller alltid med socialtjänsten.

De motsätter sig att deras barn flyttar, byter skola, får en diagnos eller medicineras mot adhd. Så hur ska man hantera ovilliga föräldrar och rymningar från familjehem eller SIS:s tvångsvård? Vad ska socialtjänsten, rättsväsendet eller myndighetssverige göra när alla tillgängliga alternativ är uttömda? När barn och ungdomar vars intresse man enligt lag måste tillvarata inte bara är pojkar på glid. De är tonåriga potentiella mördare eller mordoffer som lockas av knarkdealandets enorma övervinster och gangsterlivets glamour i en kriminell kultur där man blir kränkt och dödar även för en bagatell.

Och det Sverige som inte direkt drabbas dras också ner i ett träsk av misstro mot politikers förmåga, rättsväsendets räckvidd och rädsla för spridningseffekterna i form av hot, våld, rån och bedrägerier mot enskilda som mot välfärdssystemet i stort. Där ungefär borde debatten befinna sig och på ett ytterst handgripligt plan.

Jag kan bara beklaga att Paulsen liksom Jan Guillou med flera istället har drabbats av badkarssyndromet. Alltså att relativisera och nerspela samhällsproblem med helt inadekvata jämförelser. För även Paulsen tar som övergripande exempel upp att i USA dör betydligt fler av halkolyckor i badkaret än av terrordåd. Sant eller inte, men i Sverige är det ju inte så att unga pojkar dras till lyxiga badkar och avlider för att de vägrar lägga in en halkmatta. Skjutningar och gängkriminellas brottslighet håller hela stadsdelar i skräck vilket inte är fallet med badkar eller ens överdoser.

Men vinden har vänt. Vänsterns postkolonialism har gjort bankrutt och relativiserandet träffar inte längre måltavlan. I Paulsens artikel framgår dock varför den samhällsfarliga brottsligheten av unikt historiskt slag måste förringas. De som han benämner konservativa lyckades nämligen att politisera dödsskjutningarna till en valframgång. Och det var väl inte så svårt att förutse då opinionsbildare och politiker förhöll sig till verkligheten på ungefär samma förskönande överslätande vis som vore Sverige en socialistisk diktatur före murens fall.

Man låtsades alltså att kritik från en växande höger och marginaliserad vänster aldrig byggde på fakta utan bara var illvillig propaganda i syfte att svartmåla och förtala samtidigt som Sveriges apartheidliknande förtryck sades ligga på Sydafrikanivå.

Debatten liksom hela vårt samhälle skulle bli så mycket bättre om den dominerande vänstern släppte bilden av högern som ond samtidigt som man själva bevisade att man inte är dumma i huvudet.

Man kan ju börja med att försöka äga samhällsproblem istället för att våldsamt uppförstora dem till postkoloniala ödesdraman eller fortsätta bortförklara eller relativisera ner dem mot miniminivåernas likgiltighet.

Läs även: Altstadt: Hatet mot Väst skapar märkliga bäddkamrater