Vem som blir partiledare efter Löfven är en fråga som inte oväntat handlar om kön. Men varför måste den nya partiledaren vara en kvinna?

När SvD frågar ”tunga” socialdemokrater så är svaren tomt innehållslösa, men just därför intressanta.

S-ordföranden på Gotland förklarar att ”det är dags” och att hon liksom många andra skulle tycka det vore ”väldigt trevligt”. Skånedistriktets ordförande menar att det ”faktiskt är ett rimligt krav”. Ordföranden i Göteborg vill inte låsa sig, men säger att ”det naturligtvis vore väldigt bra”. I Blekinge ställer S-ordföranden inga ultimatum, men anser att det vore ”befriande på många sätt”. Och enligt arbetsmarknadsminister Eva Nordmark vore det ”positivt”.

Allmäntrevnadens diffusa fraser låter som verbala eftergifter åt politisk konvenans. Såväl identitetspolitik som feministisk retorik är förvisso krav för dagens S-politiker. Men knappt någon vill längre låtsas om, eller kanske ens känner till, det outtalade antagandet bakom viljan att få Magdalena Andersson vald: den kvinnliga egenarten.

Förutom då SSU:s nya ordförande Lisa Nåbo som ger ett rakt svar: Det är dags med någon som har erfarenhet av att vara kvinna.

Läs även: Kan vara Sveriges nästa statsminister – det här är Magdalena Andersson (S)

Och Mona Sahlin, socialdemokraternas hittills enda kvinnliga partiledare, utvecklar i Expressen varför det ”gubbiga partiet” måste välja rätt kön.

Det handlar som vanligt om historierevisionism när Mona skriver om Mona. Vi ska förstå att gubbfaktorn hindrade och fällde Sahlin. När det tvärtom var två gubbar, Ingvar Carlsson och Thage G Pettersson, som lyfte henne inom partiets hierarki. De har känt Sahlin sedan hon var barn och umgicks i föräldrahemmet då pappan var sakkunnig hos Carlsson, tillika ordförande i Nacka arbetarekommun. Gubbar bar sedan Sahlin under sina vingar upp till toppen. Där Sahlin, som bekant, så oskickligt förvaltade sin makt eftersom hon är en produkt av partinepotism inte meritokrati. Men när inte ens gubbarna kunde rädda henne längre var allt gubbarnas fel.

Läs även: Dahlman: Sunkig feminism att mansplaina hur kvinnor får se ut

Sahlin menar nu följaktligen att som partiledare var hennes kön och hennes ”skarpa politiska erfarenheter” en ouppmärksammad särskild kvalité. Och erfarenheter som att vara mamma, dotter, företagare, utsatt för våld, offer för sexuellt hat, slöjtvång och allt annat förtryck kvinnor känner igen, är en kompetens i sig. Hon kommer fram till att erfarenheten av det förtrycket måste ge kvinnor tillträde till den högsta maktens positioner.

Sahlin talar klarspråk om en teori som är helt orimlig som politisk praktik. För även om Andersson upplever sig som offer och förtryckt så framgår inte vad den särskilda kompetensen ger för extra fördelar ifråga om exempelvis partiledarposten. Andersson själv har aldrig varit en ”kvinnlig” politiker, till skillnad från Sahlins hårt uppjobbade offentliga persona, utan velat bli definierad genom sin omsorg om det finanspolitiska ramverket.

Läs även: Lindberg: Din retorik osar manshat, Mona Sahlin

Sahlins med fleras variant av feminism skulle även få omöjliga konsekvenser. Då kvinnor alltid i alla lägen är förtryckta så måste de alltid ges företräde till maktposter. Frågan är om någon man någonsin i något sammanhang kan väljas framför en kvinna? Jag tar för givet att kvinnor aldrig heller kan väljas bort för att efterträdas av en man eftersom de även som makthavare definieras som förtryckta.

De socialdemokratiska företrädarna vet mycket väl att väljarna vill ha sak- och inte särpolitik. Så deras hurtigt positiva men intetsägande glosor har frampressats under högt ideologiskt tryck. Eller som S-ordföranden i Västerbotten nålade fast läget – väljer vi inte en kvinna den här gången kommer vi att få följdfrågor som blir väldigt svåra att svara på.