Jag sitter och läser om Gad Saads bok The Parasitic Mind, om hur galna idéer dödar sunt förnuft, eller snarare hur de, utan att överdriva, håller på att döda den västerländska civilisationen. Saad är en kanadensisk professor i marknadsföring och också en evolutionär psykolog.

Saads bok är till tonen lite polemisk, och han framhäver ofta sig själv på ett osvenskt sätt, men läser man noggrannare är den informationstät, oerhört tänkvärd och väl underbyggd. Den tar mig också tillbaka till 1990-talet när jag som doktorand på Fysikum i Uppsala satt och vid behov hjälpte ellärastudenter som på grund av lokalbrist hade labbar sent på kvällen. Jag läste om hur man undervisade i ”genus” på vissa andra ställen på universitetet. För en naturvetare lät det då som ett komiskt överdrivet intresse för grammatik. Skrattet har dock nu fastnat i halsgropen.

Boken påminner mig också om att mycket som en gång i tiden var klart och enkelt fortfarande faktiskt är klart och enkelt. Det gäller bara att hålla tungan rätt i mun och undvika att dras med i en lavin av ”vad alla säger”. Till exempel så har tvåkönade varelser existerat mycket länge. Vidare, om ett kön investerar lite i ett barn, och det andra könet investerar mycket, så kommer deras attityder till sex och relationer att skilja sig åt radikalt.

Läs även: Foucault skulle ha varit främmande för dagens wokevänster

Vi människor har alltsedan Homo erectus uppstod för nästan två miljoner år sedan och till för bara några tusen år sedan levt som jägare och samlare. Vissa folkgrupper lever ännu detta liv. För människan var det så att ett barn till jägare och samlare måste ammas i omkring tre år; det fanns ingen välling på savannen. Annars dör barnet.

En kvinna lägger därför ner minst fyra år på ett barn med graviditet och amning, tid som bara hon kan ge. Sedan får hon ytterligare ett barn, och så vidare. Män däremot skulle kunna skaffa sig tusentals barn under samma tidsperiod om det bara funnes kvinnor som ställde upp. Men bortsett från till exempel kejsare i Inkadömet och i Kina så gör det inte det. En kvinna önskar sig en karl hon kan lita på och är därför mycket svårflörtad, något varje man vet.

På många områden är vi män och kvinnor mycket lika, på andra är vi det inte. Fransmännen hyllar olikheterna, vive la différence, leve skillnaden! I Sverige och i den anglosaxiska världen är det som vi vet sedan några decennier lite annorlunda.

Det fanns två kön förr och det finns två kön nu. Och även om det finns homosexualitet och diverse utvecklingsmässiga varianter, beroende på en mängd faktorer, så existerar det ändå bara två kön, inte 47 stycken.

Istället för att uppskatta och dra konsekvenserna av, och där det är möjligt bygga vidare på, Darwins och efterföljares upptäckter, så dominerar inom socialvetenskaperna istället något som med rätta kan kallas för kulturell kreationism. Först gick, enligt denna teoris logik, våra förfäder runt som någon sorts zombier till för 40 000 eller 10 000 år sedan. Sedan skedde plötsligt en ”symbolisk revolution”, vi fick ”kultur” och befriades från vårt ”biologistiska” arv. Så nu bestämmer vi själva över både vår natur och vår kultur. Denna rappakalja är tyvärr vitt spridd på våra universitet och på tidningars kulturredaktioner.

Men även i det korta perspektivet är i dag det mesta galet beträffande hur vi förstår oss själva. Enligt professorer från Uppsala och Linköping saknar i dag nya studenter i historia inte bara grundläggande kunskaper i historia; de behärskar därtill inte heller svenska i normal bemärkelse. Som jag sökt kvantifiera i min bok Education Unchained (ska komma på svenska under våren) och skriver i en artikel i Kvartal, så har troligen den som i dag går ut gymnasiet från en teoretisk linje tappat minst hälften av den kunskap han eller hon fick som tog en studentexamen mellan 1864 och 1968.

Läs även: Det är inte språket som styr vår förståelse av verkligheten

Vårt språk och våra samtal censureras också. Detta underlättas storligen av just avsaknaden av kunskaper i svenska och i historia. Kedjan verkar vara att någon grupp inom någon akademi ”upptäcker”, i själva verket hittar på, att ett ord, likt de som börjar på ”ne”, ”la”, eller ”zi” är rasistiskt, och, ”upptäcker” de vidare, faktiskt alltid varit rasistiskt. Denna godtyckliga åsikt, deras ”kunskap”, sprids sedan vidare till journalister, kulturskribenter, dagisfröknar och lärare, och förmedlas därefter som ”kunskap” till nästa generation.

Jag skriver detta i Lappland. Vad en grupp människor i detta landskap kallas för av en äldre, icke-rasistisk generation kan man i dag i Sverige inte skriva ner. De homosexuella männen tog ett skällsord, bög, och antog det med stolthet. Det står var och en fritt att göra sammalunda. Eller, för att citera Saads bok: ”grow a pair”. Istället används Orwells 1984 som handbok, varvid ord efter ord blir nyord.

Vad våra högskolor skulle behöva är att istället för att söka utrota ”mikroaggressioner” se till att begynnande studenter utsätts för en del i deras öron makroaggresioner. De som inte tål, eller vänjer sig vid hårda, raka diskussioner, hör faktiskt inte hemma på ett universitet. Universitet borde inte vara daghem för vuxna.

Vad jag skulle rekommendera de flesta 2022 är att läsa svensk historia för att få perspektiv på var vi är och hur vi hamnade här. Ett bättre sätt att utvidga sin personliga åsiktskorridor finns nog inte. Det hjälper bland annat storligen mot det svenska och onödigt ängsliga ”jag tycker… men så får man ju inte säga”.

Jo, det går bra att säga det, och det är ett råd Saad ger. Säg vad du tycker! Du är inte ensam. Låt dig inte förtryckas av en liten minoritet översittare. Och även om du skulle befinna dig i verklig minoritet så är det viktigt för oss alla att människor för fram annorlunda och ofta obekväma åsikter. Den som säger emot oss är vår lärare, även när vi inte blir övertygade. Det annorlunda hjälper oss alltid att slipa våra egna argument.

Tyvärr bör man dock i första rummet välja historia som skrivits före 1970, innan först marxism och sedan ”genus” trängde sig in på området. Själv finner jag att senare decenniernas böcker ofta är skrivna med en dryg översittaranda, illvilligt, med en ogrundad tro på att ”vi vet så mycket bättre nu”. Detta samtidigt som en hel del verkar inskränka sin historiska ”kunskap” till att ”förr fick män våldta sina fruar”, och att en partiledare inte på två sekler när kan placera den ende av våra kungar som i andra länder kallas för ”den store”, den världsberömde Gustav II Adolf.

Läs även: Altstadt: Blåsta politiker är ett demokratiproblem

Det är sant att det förflutna var ett annat land, men samtidigt rörde det sig ändå om människor som tänkte och resonerade som människor alltid gjort. Det är oerhört intressant att läsa Herodotos, Machiavelli, David Hume och Tocqueville. Marxismen och ”genusvetenskapen” är tyvärr mentala käppar i hjulet som förhindrar att man sätter sig in i människors bevekelsegrunder och resonemang.

Carlsson och Roséns universitetshistoria i två gröna klotband, Svensk historia, från 1961–62 är bra. Tyvärr är senare upplagor förkortade på grund av grundskolans införande. Deras Den svenska historien från 1966–68 i tio volymer är rikt illustrerad (den finns i senare upplaga uppdelad i 15 delar, utan referenser).

Vill man intressera sig för främst den politiska historien är nog Hildebrand och Stavenow, Sveriges historia till våra dagar (cirka 1920–1945) i 16 band oöverträffad. Det tar sin tid att läsa sådant, men det är friskt och insiktsfullt.

Det är förstås annorlunda och det är lite motigt i början ibland att läsa äldre böcker. Men det är värt det. Och det är viktigt att många gör det. Låt oss 2022 ta ifrån dem som skapat Sveriges nuvarande elände varje form av problemformuleringsprivilegium.

Erik Lidström
Teknologie doktor och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras