Göran Lambertz presskonferens och dokumentären om Soran Ismail väckte en våg av feministisk kritik mot SVT.

Kritiken gick ut på att kvinnor som anmält eller talat ut om övergrepp skulle behöva se påstådda förövare på teve ge sin version som oskyldiga. Public servicebolaget anklagades för att så att säga ha tablålagt metoo-rörelsens backlash.

Dokumentären om Soran Ismail var onekligen en olustig pr-film för en komikers comeback då den saknade ambition att avslöja, granska eller gå till botten. En Tom Alandh-typ av film men utan Tom Alandh.  

Men det slog mig också att ledande feminister, för att promota sin världsbild och rädda metookampanjen, faktisk själva driver en backlash mot våldtäktsoffer. 

I dokumentären lyfte Ekis Ekman fram att kvinnorna som anmält Soran Ismail – som friades från alla brottsanklagelser – är trovärdiga, men att endast fem procent av alla utredningar inte läggs ner eftersom polis och åklagare inte gör sitt jobb. Vi skulle förstå att på grund av patriarkala strukturer går Ismail fri medan hans offer förnekas rättvisa.   

Den föreställningen motiverade delar av metookampanjen; exempelvis att Cissi Wallin namngav en påstådd förövare med fällande förtalsdom som följd. Och rätten att på sociala medier outa sin påstådda förövare har oundvikligen värkt fram en feministisk baksmälla som efter metoo-yran nu måste kureras.

Ekman refererade Brårapporten ”Från våldtäkt till dom” 2019:9, liksom Maria Sveland när hon i svt.se berättade om den nystartade Förtalskassan, som via donationer ska betala skadeståndet åt dömda kvinnor. I uppropet till stöd för initiativet, som publicerades i DN, hävdar 25 kulturpersoner att ”samhället idag inte klarar av att hantera sexbrott på ett rättstryggt sätt. Bland dem som trots allt anmäler får 95 procent aldrig se sin förövare dömas.”

Feminister vill alltså juridiskt kompensera kvinnor för könsmaktsordningen genom att kräva fler fällande domar för anmälda män och samtidigt ge kvinnor rätt att bryta mot lagen. 

Förtalskassan tar inte ställning i skuldfrågan men kulturpersonerna vill ändå att förtalsmål läggs ner då de är en ”stark signal till ännu fler kvinnor att tystna”. De kräver också att antalet fällande domar ska stå i paritet till mängden anmälningar, och förklarar diskrepansen med att män och kvinnor inte är lika inför lagen.

Förtalskassan fick exempelvis även stöd av en kulturskribent som hänvisade till Brårapporten och sociala mediers speciella villkor. De slutna grupperna erbjuder kvinnor terapi medan resten av nätet enligt kulturskribenten är manligt kodat. Hon hävdar därför att förtalslagstiftningen blir ett skydd för enskilda män och fungerar i praktiken som ett sätt för staten att hindra kvinnor att organisera sig mot nätets patriarkala struktur.

Läs även: Lars Åberg: Förortsspöket har jagat oss i femtio år

Feminister vill alltså juridiskt kompensera kvinnor för könsmaktsordningen genom att kräva fler fällande domar för anmälda män och samtidigt ge kvinnor rätt att bryta mot lagen. En rättvisa som medvetet och avsiktligt uppmuntrar att enskilda oskyldiga män offras för att gottgöra de allmänna oförätter som i verkligheten bara existerar inom feministisk ideologi. För jag undrar om de tongivande feministerna verkligen läst den rapport som sägs bevisa behovet av särlagstiftning och kvinnoamnesti. 

Brå 2019:9 visar nämligen inte alls att rättsväsendet präglas av patriarkalt förtryck. Däremot undersöks bland annat brister i polis och åklagares arbete för att föreslå åtgärder som kan leda till att fler utredningar inte läggs ner. Granskningen av rättsfall 2016 och 2017 drar dock slutsatsen att även om undersökningsmetoderna förbättrades, bland annat förhörsteknik och insamlandet av bevisning, skulle endast tre procent av de nedlagda fallen gå vidare till åtal. Det beror föga överraskande på att det är väldigt svårt att utreda en våldtäktsanmälan och rapporten visar också på alla de vis varför.

Brå har bland annat kategoriserat orsakerna bakom nedlagda utredningar. 31 procent av fallen handlar om otillräcklig bevisning trots att kvinnan medverkar, det finns en misstänkt, kriterierna för våldtäkt är uppfyllda och kvinnan har inte blivit motbevisad i centrala delar. Men majoriteten av utredningarna leder inte till åtal på grund av: formell felaktig anmälan, sju procent. Sannolikt inte hänt, elva procent. Inte utredningsbart, elva procent. Inte våldtäkt i juridisk mening, sex procent. Utredningen väcker tvivel, tjugo procent.

Målsägande hoppar av, elva procent. Misstänkt inte lokaliserad, fyra procent. 
Enligt Brå har dock antalet fällande domar ökat markant efter rapportens undersökningsperiod i och med samtyckeslagen 2018.  Från 190 till 333 mellan 2017 och 2019. Men endast tolv av dem rörde det nya brottet; oaktsam våldtäkt.

Jag antar att anledningen till att Brårapporten inte refereras mer utförligt inte bara handlar om frånvaron av patriarkatet som förklaring.

Brå betecknar kvinnorna i hälften av de undersökta fallen som extra sårbara. Det betyder missbruksproblem, kognitiv funktionsnedsättning, psykosociala svårigheter, klinisk depression och självskadebeteende. Brå hänvisar också till brottsmålsregistret där misstänkta gärningsmän också återfinns inom dessa kategorier.

Enligt radikalfeminismen så läggs skuld, skam och ansvar på kvinnan om man efterforskar eller pekar på särdrag som delar in könen i olika undergrupper. Alla män måste betraktas som potentiella förövare som i lika hög grad osäkrar alla situationer för alla kvinnor.

Kunskap om risk-personer-beteenden-situationer skulle ju kunna användas i förebyggande syfte, men det hotar föreställningen om könsmaktsordningens strikt binära förklaring i termer av över- och underordning. Därför måste vi låtsas att exempelvis de fem kvinnomord som nyligen väckt stor medieuppmärksamhet kunde ha begåtts av vilka män som helst. Vi måste låtsas tro att genusupplysning i skola och på arbetsplatser, vilket föreslagits, kan förebygga denna typ av våld.

Trots att de allra flesta av oss inser att män som mördar sin nuvarande- eller expartner, utanför hederskulturell kontext, sannolikt har missbruksproblem, psykiska eller psykiatriska diagnoser, anti-sociala beteendestörningar med mera.

Vissa ideologier fordrar alltså att vi spelar dumma i huvudet för att freda och främja den goda saken, trots att det, som dagsaktuell feministisk debatt exemplifierar, får kontraproduktiva effekter.

Kravet att fällande domar måste stå i paritet med antalet anmälningar och att vi annars måste acceptera lynchjustis är, mot bakgrund av den Brårapport som används som argument, lika snurrigt som skrämmande.

För ledande feminister skapar ju själva en metoobacklash när de sprider budskapet att systemet är riggat för män och att kvinnor aldrig kan få rättvisa av samhället. För vilket av könen tjänar på att kvinnor skräms till passivitet, att kvinnor tar för givet att det är lönlöst att anmäla våldtäkt?

Varför inte upplysa om Brårapportens slutsatser istället för att endast lyfta utgångspunkten; att 95 procent av utredningarna läggs ner. Kvinnor bör få reda på att sannolikheten för att anmälan leder till åtal ökar om man ringer larmcentral, om man direkt kontaktar polis, tidigt berättar om händelsen, snabbt uppsöker vården för undersökning med mera.

Kravet att fällande domar måste stå i paritet med antalet anmälningar och att vi annars måste acceptera lynchjustis är, mot bakgrund av den Brårapport som används som argument, lika snurrigt som skrämmande. På Brås hemsida framgår det att våldtäkt har högre uppklarings- och lagföringsprocent än exempelvis brottet misshandel. Ska även personer som misshandlats och vars utredning lagts ner också få namnge sin förövare med hänvisning till att de annars tystas av patriarkala stukturer?

I min förra krönika tog jag upp att enligt en radikalfeministisk tes, som överlevt från 1980–90-talets storhetstid, så måste vi alltid tro på en kvinna som berättar om övergrepp, för hon har alltid rätt till sin egen upplevelse.

Men måste vi också låtsas att feminister alltid talar sanning om Brårapporter och att de alltid har rätt till sin egen upplevelse av statistik?

Läs även: Över 40 rån och inbrott i hans butik i centrala Sundsvall – inget är uppklarat

Läs även: Nima Sanandaji: Företagsdöden på landsbygden

Läs även: Miljonbidrag till kontroversiella organisationer när utsatta ska få stöd

Text: Ann Charlott Altstadt

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.