Den 9 oktober meddelade Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi att regeringen avsatt 1,7 miljoner till Forum för levande historia, för att öka elevernas kunskaper om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Satsningen ryms inom handlingsplanen mot rasism, och på regeringssajten kopplas vår påstådda afrofobi till koloniala föreställningar.

Den svenska delaktigheten var ett brott mot all mänsklighet. Men som bekant uppgick vår mikroskopiska andel av de transatlantiska slavtransporterna till mellan 0,02 och 0,1 procent.

Så jag undrar om elevernas utbildningsmaterial också kommer att behandla den utbredda afrofobin hos exempelvis grupper med bakgrund i Mellanöstern. Och knyta deras attityder till den arabiska slavhandeln som var igång innan Europa ens var påtänkt och expanderade under 1800-talet då européerna förbjöd slaveriet. Kan även dagens kristofobiska föreställningar förklaras i ljuset av de miljoner européer från väst och öst, också svenskar, som såldes på nordafrikanska och arabiska slavmarknader?

Läs även: Lindberg: Stenevi kallar ideologi för undervisning – en stöld av skattemedel

Idéerna kring afrofobi och en nationell minnesdag den 9 oktober kommer från politiska aktivister som lajvar slavättlingar, trots att ingen av dem tvingats till Sverige kedjade som skeppslast och trots att sannolikheten för att deras anfäder ägde slavar vida överträffar varenda svennes i skuldmatchen.

Vänsterpartiet föreslog en minnesdag första gången 2013. En S-riksdagsledamot tillhörande Tro och Solidaritet lade 2012 en motion i ärendet. Och samma år höll Afrosvenskarnas riksförbund tillsammans med Miljöpartiet ett seminarium i riksdagen där det svenska deltagandet i slavhandeln kopplades till dagens rasism och etnisk diskriminering.

Man kan lugnt säga att både svenska politikers naivitet och de afrikanska slavarnas ofattbara lidande exploateras för politiska syften. Och mina tankar går förstås till de bidragsentreprenöriella proffsen inom den nästan medlemslösa islamistiska lobbyorganisationen Afrosvenskarnas Riksförbund, som så framgångsrikt rattat in sig på makthavares frekvens av psykopolitisk skuld för vit överhöghet.

Läs även: 1500-talets Mexiko: Slavar och virus från Afrika

Jag vill påminna om debatten 2007 som följde på historieprofessor Dick Harrison böcker som, byggt på aktuell forskning, behandlade det världsomspännande slaveriet. Han angreps i DN av Kitmbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och dess extrema politiska idéer kring hudfärg. Han är en välkänd profil inom den islamistiska miljön med åsikter om allt från Tintin (dålig), till Robert Mugabe (mycket bättre).

I inlägget hävdade Sabuni att Harrison frångått ”de allmänna etiska principer som ligger till grund för svensk rättspraxis” och visat ”afrikaner missaktning”. Harrisons okontroversiella och allmänt vedertagna skildringar av den afrikanska kontinentens invånare som inte enbart slavar utan själva också slavjägare, -ägare och -handlare likställdes med att med skylla förintelsen på judarna.

För Sabuni handlade historia om vad som är moraliskt riktigt, inte om vad som är sant eller rimligt. På den nivån av historierevisionism opererar islamisterna, med hjälp av möjliggörare inom den akademiska och politiska sfären. De använder inte vapen eller våld utan sitt ständiga offerskap, inte för att besegra utan för att beveka makthavarna att ge dem inflytande.

Läs även: Ann-Sofie Hermansson efter domen: Man ska våga tala klarspråk

Och vad kommer framöver? Krav på att också muslimer ska få minoritetsrättigheter som en nation i nationen, och att invändningar är rasism vars mentala modeller kan härledas till den svenska slavhandeln?

Varför inte göra 9 oktober till en minnesdag också över den västerländska värdegrunden och dess universella giltighet. Våra samhällen var de första och enda som av moraliska skäl avskaffade och aldrig återinförde slaveriet.

Till och med muslimer har frivilligt valt att leva i just det här avlägsna hörnet av världen. Och trots den massiva svenska afrofobin kan exempelvis Kitimbwa Sabuni få jobb som utvecklingsledare på Länsstyrelsen Stockholm för att sprida idéerna om svenskarnas afrofobi, som sedan slaveriets dagar alltjämt förhindrar personer med hans hudfärg att nå dit han nått.