Jordbruks- och livsmedelssektorn är den absolut viktigaste delen av Ukrainas ekonomi och stod 2022 för hela 35 procent av exporten. Skörden 2023 blev mycket bra och bidrog till att stärka den ukrainska valutan. Samtidigt är sektorn problematisk ur ett utländskt investerarperspektiv, skriver Erik Liljengren i den andra av tre artiklar om Ukrainas ekonomi.
Före kriget räknade man med att den ukrainska befolkningen konsumerar 6–7 miljoner ton brödsäd om året. Årets skörd av densamma kan nu summeras till 22,4 miljoner ton. Mellanskillnaden går alltså på export och givet att flera miljoner ukrainare flytt utomlands är den faktiska konsumtionen antagligen någon miljon lägre. Vädret under växtsäsongen i Ukraina var i år nästan perfekt och en nyckelfaktor till varför de ukrainska bönderna på många håll kunde uppvisa skördar i nivå med rekordåret 2021.
Läs även: Lindén: Ukrainsk historia ska vara i Ukraina
I Poltavaregionen som är en av Ukrainas många bördiga områden och landets näst största producent 2021 har skördevolymen redan passerat rekordårets totalt 6,9 miljoner ton med de 7,2 miljoner ton av skörden som redan bärgats (mestadels säd, solrosor och sojabönor). Det kan tillkomma ytterligare då allt inte är helt summerat förrän framåt jul. Skörden 2021 var i sin tur mer än tio procent större än det medelmåttiga 2020, som får betraktas som ett normalår.
Bönder är vanligen undantagna från mobilisering då jordbrukssektorn ses som en nyckelsektor för den ukrainska ekonomin. Lantbruksföretag kan ansöka om uppskov för anställda lantarbetare och får det i regel också och därför kommer arbetskraftsbrist inte att drabba det ukrainska jordbruket.
Inne i Ukraina, bortanför frontområdena och utom räckhåll för rysk artilleribeskjutning har de ukrainska jordbrukarna kunnat jobba på nästan som vanligt. Värre har det varit för de fyra regioner i sydöstra Ukraina som är helt eller delvis ockuperade av Ryssland och som 2020 beräknades stå för 21 procent av spannmålsproduktionen i landet. Krim räknar vi inte med då spannmålsproduktionen där är närapå försumbar, men halvön har däremot bra förutsättningar för odling av vin, frukt och grönt.
Krigets effekter märks tydligt på jordbruket i Charkivregionen trots att det bara är den allra östligaste delen av regionen som nu är ockuperad av Ryssland. Ett betydligt större område är dock inom räckhåll för artilleriet och eftersom stora delar av regionen befriades förra hösten så finns det mineringar och annat att ta hand om innan jordbruket kan återupptas fullt ut. Till detta kommer att Charkivregionen även har en gräns mot Ryssland där beskjutning förekommer. På grund av läget blir spannmålsskörden i Charkivregionen därför hela 44 procent lägre än 2021.
2021 låg den summerade ukrainska skörden 18 november på 76,7 miljoner ton, medan den i år vid samma tidpunkt låg på nästan 74 miljoner ton. När allt är inrapporterat vid årets slut så kommer skörden därför inte att nå upp till 2021 års rekordvolym på 107 miljoner ton, men inte vara långt efter. Antalet miljoner ton säger förstås inte allt om skörden eftersom mixen mellan grödor är olika med till exempel 25 procent mer majs i år än för två år sedan, men är ju ett bra mått på helheten.
Jordbruket kommer att förbli en nyckeldel av den ukrainska ekonomin under överskådlig tid.
I de delar som aldrig blev ockuperade av Ryssland och inte ligger nära själva fronten har jordbruken arbetat på som tidigare och efter hand som mer mark befrias kommer den att minröjas och åter bli produktiv jordbruksmark. Det är alltså saker som på sikt går att lösa generellt – med ett stort undantag. Nämligen den del av södra Ukraina som drabbades av den ryska sprängningen av dammen i Dnjepr vid Nova Kachovka. Här har konsekvenserna blivit väldigt stora och långsiktiga. Före kriget jobbade 126 000 ukrainare inom jordbrukssektorn i Chersonregionen och tillsammans med livsmedelssektorn som var helt beroende av den så stod den för 65 procent av ekonomin.
Chersonregionen kallades för Ukrainas ”fruktkorg” och stod bland annat för en tredjedel av landets vattenmelonproduktion och 28 procent av tomatproduktionen. En stor del av den här vattenintensiva odlingen kommer att bli svår att återuppta eftersom bevattningssystemet inte längre fungerar när vatten inte kan tas från en uppdämd Dnjeprflod. På det helt ryskockuperade Krim är situationen måhända än värre, men berör inte den ukrainska ekonomin för tillfället. Tyvärr sträcker sig konsekvenserna inte bara nedströms från den sprängda dammen, utan drabbar också stora områden som omger Dnjepr minst 20 mil uppströms.
Läs även: TV: Så kunde Ukrainas hemliga underrättelsetjänst slå ut ryska flottan
Totalt uppskattar FN skadorna till 14 miljarder USD och då handlar det förstås om mycket mer än jordbruket. Exempelvis har grundvattnet sjunkit rejält och uppskattningsvis en miljon människors vattenförsörjning är hotad. För jordbruket innebär vattenbristen och det förändrade lokalklimatet med en mycket lägre vattennivå i Dnjepr att 10–14 procent av Ukrainas totala grönsaksodling i Cherson-, Zaporizjzja- och Dnipropetrovksregionerna riskerar att försvinna för gott enligt Ukrainas riksbank. Det här innebär i nuläget minst 1,5 miljarder USD i uteblivna skördeintäkter.
Detta är hårdvaluta som Ukraina definitivt skulle behöva i framtiden. Den ukrainska valutan, hryvnjan, följer ofta ett ganska tydligt säsongsmönster och är nog mer väderberoende än i många andra länder. Varje höst brukar den stärkas när skörden säljs på export och sen försvagas under vintern när gas och olja köps in till uppvärmning och bränsle. Den senare effekten är inte så tydlig vid milda vintrar, men under kalla vintrar brukar det vara ett återkommande mönster.
Man skulle kunna tänka sig att jordbruk är något naturligt och stabilt att investera i i ett land som med sin svartjord (som utgör 40 procent av landets jordbruksmark) har bland den bördigaste marken i världen, men de svenska bolag som gav sig på detta blev inga succéer. Åtminstone inte för de aktieägare som köpte aktier via Stockholmsbörsen. Jag tänker här på Black earth farming, Alpcot agro/Agrokultura och dansk-svenska Trigon agri/Agromino. Samtliga dessa bolag hade som grundidé att arrendera i teorin väldigt bördig mark i Ryssland och Ukraina för att med modern teknologi och metoder uppnå resultat som de lokala spelarna inte kunde och på vägen skapa stora vinster för aktieägarna.
Det gick dock inte riktigt som tänkt, antagligen främst för att realiteten på marken var svårhanterlig för ett svenskt bolag. Ett problem var helt enkelt lantarbetarna och deras annorlunda syn på hur och när arbetet skulle utföras, vissa menar att det fanns kvar en del problematisk alkoholkultur. Jordbruksprodukter är dock en av Ukrainas stora exportvaror och därmed är det naturligt att ändå tittare djupare på investeringsmöjligheter i den här sektorn som 2021 utgjorde 10,9 procent av Ukrainas BNP och 41 procent av exporten.
Om man inte vill ge sig in på att själv driva jordbruk i Ukraina, vilket tydligen inte svenska bolag klarade av särskilt bra, så skulle man kunna tänka sig att köpa bördig ukrainsk jordbruksmark och arrendera ut den, något som vore en värdebeständig och stabil investering med viss direktavkastning varje år. Den investeringsmöjligheten är dock stängd för utländska medborgare. För trots att Ukraina 2021 genomförde en markägarreform som öppnade upp marknaden efter att den i princip varit fryst i 20 år, så är det fram till 2024 bara privatpersoner och då ukrainska sådana som har rätt köpa ukrainsk mark. 2024 får företag rätt att köpa mark, men då endast sådan som saknar utländska ägarintressen.
Ukrainsk jordbruksmark hade säkert annars kunnat erbjuda en intressant investeringsmöjlighet eftersom avkastningen i form av arrenden nu normalt sett ligger på 5–9 procent, med de högsta nivåerna i gränsområdena mot Ryssland eller fronten. Här kan vi alltså tala om riskpremie i praktiken. Markinvesteringens värde ligger troligen i den uppvärdering som lär följa i framtiden, när marknaden liberaliseras och markpriserna närmar sig priserna i andra europeiska länder.
En sjättedel av Ukrainas 60,3 miljoner hektar jordbruksmark är i statlig ägo och arrenderas, vilket är fallet för de många små landägarna, ut till stora privata jordbruksholdingbolag som brukar den i närmast industriell skala. Det här upplägget har varit förmånligt för dem och flera av Ukrainas rikaste har byggt sina förmögenheter till stor del tack vare jordbruk. Det är därför inte så konstigt att starka intressen i många år kämpat emot de reformer som skulle möjliggöra försäljning av mark till utlänningar och underlätta privatiseringar av attraktiv jordbruksmark.
Ärkepopulisten Julia Timosjenko har stått i parlamentet Radan och gråtande förklarat att den ”ukrainska jorden är helig” och inte kan säljas till utlänningar. Samma budskap har dykt upp på demonstrationer som enligt känt mönster finansierats av lobbygrupper, i det här fallet jordbruksoligarker som är nöjda med läget som det är.
Ukraina är naturligtvis på sikt intressant för utländska investerare när det gäller dess svartjord, men som ovan beskrivits så blev det för svenska börsbolag aldrig den stora succé som teorier om att för första gången bedriva riktigt modernt jordbruk på bland världens bördigaste jordar kanske förespeglades investerare när de satsade sina pengar. Det är högst oklart om det skulle lyckas vid ett nytt, liknande försök.
Däremot skulle man kunna tänka sig att en svensk bonde som sålde sitt jordbruk med tillhörande jordbruksmark till de upptrissade priser som råder i Sverige och istället köpte mark och maskiner i Ukraina för de frigjorda pengarna och med familj och yrkeskunnande flyttade ner skulle få en stor jordbruksfastighet och kunna driva den med lönsamhet. Det är självklart ett vågspel att satsa allt i ett nytt land och en svensk bonde som valde att göra något i den här riktningen flyttade hem till Sverige igen efter några år.
Nej, livsmedel och jordbrukssektorn i Ukraina är nog inte ett potentiellt investeringsområde mer än för en liten grupp människor i Sverige, eller rent av som ett livsstilsval. Dock finns det både en grupp tyska bönder som driver jordbruk i Ukraina liksom flera danska svinfarmare. Generellt lär därmed vanliga svenskar få nöja sig med att ta del av det ukrainska jordbrukets frukter som konsumenter då svenska livsmedelskedjor köper in mer av ukrainsktillverkade livsmedel i de fall där Ukraina verkligen är en storexportör, som till exempel solrosolja. Vad det annars finns för investeringsmöjligheter återkommer vi till i nästa artikel.
Läs även: Analys: Ukrainas ekonomi reser sig ur krigets aska
